Årssummering kräver i så fall att delarna tillsammans skulle bilda en helhet, något nytt; delarna bildar bara fler delar, det bildas cirklar. De bågar som ligger runt munnen, ögonen, solen, hjulet, hjulen, fingrarna. Stirra ut i det som bara och alltid är och förblir yta, beläggning; att då se vad en vill blir som vitt brus, som drömmar. Så att släppa de förväntningar en lägger på saker, en kvantemotionell inställning, något postnihilistiskt, något förklarat utan att. Detta år har jag, det har du också, jag vet att du, att vi dessutom. Men kanske mest påtagligt, fler och mer och fragment, även till höger om texten, även i texternas flik och med andra. Så många andra så att summering inte gör ekvationen rättvisa. Den är exposition, exponentiell, ett genusfel och då tillika en särskrivning. Vilket inte överhuvudtaget gör det hela bättre.