Nomos, att läsas;

Mikaela Blomqvist säger “Det är en poetik baserad på oordning och trots. Som sådan blir också ‘Nomos’ en kommentar till och ett uppror mot det självbiografiska, förklarande och linjära. Reihä (!) beskriver livet lika osorterat, ologiskt och obegripligt som det är medan det levs.”

Där Nikanor Teratologen instämmer med “Nomos är ju en muterad och frenetisk form av (imploderad) diskbänksrealism, som måste göra de som är vana vid och älskar den fyrkantigt långtråkiga och mångordiga prosadiskbänksrealismen konfunderade. Även om texten inte liknar Hammaréns prosa är den ändå fragmentarisk, kryptisk, komprimerad…rätt svår att greppa. Jag menar, en bok som förmodligen handlar om ‘råskogen, om att man får vara hur galen man vill, om hur det ter sig ; gudsdjuret’ och en massa typ nudlar med majonnäs och kaviar, vad ska man ta sig till med den?”

Eller varför inte Sigge Andersson som säger “… det finns mening i meningarna även om de är korthuggna, avklippta och deformerade. Som om meningarna vore skrivna, sen bara delvis utsuddade/övermålade, sammanförda, påbyggda – osv –som en tavla av Jean-Michael Basquiat, fast inte en tavla utan memoarer i text. Likheterna med Basquiat kan nog göras flera medan vi ändå håller på – missbruk, sökande, misslyckade relationer. Fast Räihä är vit, även om han känner sig utanför som en neger. Och om Basquiat hade en konservburksillustrerande pederast som murbräcka in i offentligheten har Räihä istället ressentiment – han skildrar sig som ett offer för omständigheterna, eller möjligtvis något som står vid sidan av omständigheterna, en åskådare av sitt eget liv, självpåtaget utanför eller bara loj, jag vet inte. Mauvaise foi, ond tro. Och om Basquiats verk är äckliga på ytan, är Nomos äcklig till innehåll, som att det är saker under ytan för fula att skrivas i klartext – medan textraderna, meningarna som sådana på ett ytligt vis är fina när de inte blir för explicita.”

Yrla Dentén, för BTJ-häftet, säger saker som “Tätt, tätt står orden och liknelserna. Det är sammanblandat och isärplockat på samma gång. En självsäker och stark ton ställs mot en obekväm, pockande nivå av privata detaljer. Det är spännande och tidvis gnistrande vackert rent språkligt och som litteratur betraktat.”

Och Bernur: “Det märkliga är då att Räihä lyckas fokusera så skarpt, att han inte bara återger förtvivlan, osäkerhet, misslyckande, utan också förmedlar det jobbiga i att försöka reda ut vad fan det är man är eller har blivit.”

Och så Peter Viktorsson “Styrkan med ‘Nomos’ är snarare hur anteckningarna bär vittnesbörd om ett författarskap i vardande, en metod att tillägna sig, här illustrerat med ett barndomsminne: ‘Jag letade bland färdiga ramar, i djupa askar, längs med innerkanten, med kladdiga fingrar.’
Så transponeras en oskyldig barnhandling till litterärt outsiderskap, en konventionell estetik får ge vika för en som bejakar sprickorna och det orena. Det är en omvandling och utveckling som är väl värd att följa.”

Vad ska en säga om det? “Äsch, det är bara ord?” … eller kanske … Tack? Tack. Tack alla.

Lufs intag ht 10.

 

Torsdag, att vakna till kärlek.

Lagom till sin engelska utgåva kommer denna snygga kortfilm av Tomas Ekström,
inspelad på releasefesten för dess svenska utgåva, den så kallade originalutgåvan;
naturligtvis kan man på det franskbaserade förlagets hemsida också lyssna på en
uppläsning av en del av boken i översättning.
Närmare bestämt den del som figurerat på Ord & Bilds hemsida. Här.
Vars senaste nummer imponerat både gällande det skönlitterära och det andra.
Det är bra att upprepa sig. Eller hur.

Mållösaktighet.

Ok, som sagt. “Inleda och hålla i en cirkel för estraden och dess poesi“. Alltså, all den erfarenhet som jag förvärvat av att stå på scen under och över tio år som scenisk poet, än mer som skådespelare, än mer än så vidare. Välkomna! Annars? En antologi, en bok på engelska. Märkliga brev. Spam. Våren uteblir, eldar, bär ved, snyter, kokar, inte-ett-eget-ord-sedan-i-våras, NOMOS-på-läsning-hos-Kraft-och-dig-(?), nacken, axlarna, fingrarna, vännerna. Sorgen. Väntan, rastlös inväntan. Den paniskt uppbyggliga rutinen. Att aldrig låta sig bekämpas av sig själv. Och vika mer tvätt. I morgon ska jag kanske vara tyst, eller åtminstone i de fem minuterna som sker mellan sömnig sömnighet och avlösning av skiftet. Eller så ska jag hålla käften om det också. Och så skriver jag en essä om samarbete, med utgångspunkt i Warholio/Basquiat och deras döda döda döda. Tack för att du läste så här långt, jag vet att det sits och slits där ute med informationens täthet. Egentligen ville jag bara bjuda in till en skrivande cirkel; den förra var helt underbart lyckad och den som kommer i höst – ja, den kommer i höst. Jag borde sluta men jag kan inte.

HEADPHONESFESTIVAL ((LAB SOUNDS)) 2-3 July etc.

Man har blivit inbjuden till att medverka i en on-line festival och med stor och kärvänlig men nervös glädje accepterat – jag suger på att improvisera, så jag fuskar kanske lite; tidsmässigt ligger det i midnattstimmen mellan 2:a och 3:e juli – ett fullpackat schema över händelser på festivalens ((LAB Sounds)) le placard HEADPHONES festival går att se här. Läs också mer om festivalens intention här. För att lyssna in – finns en ström redo här (spelar i din musikspelare alltså, i mitt fall öppnade sig strömmen i iTunes – ja, jag var tvungen att installera den skiten när jag fick en ‘smart’ telefon i födelsedagspresent, det är därför jag kan maila dig mitt i natten när jag egentligen gått och lagt mig) och hjälp att fatta hur det hela funkar här (tror jag) – glöm inte att bokmärka, festivalen har hållit på ett tag och lär väl inte sluta i en handvändning. Jag tänkte uppträda på engelska tillsammans med Nathalie Fougeras, som driver just LAB Gallery, vars poetik minner mig om min egen – ett laboratoriskt, samarbetsvilligt sätt att ta sig an uttrycket.

Dessutom har jag i minne och pixel befunnit mig i Sthlm under några dagar och förstått att nästan varenda inneboende där åker till landet när jag väl satt min fot mellan stadsdelarna för första gången sedan sist;

Jag kom närmare Norstedts förlag än någonsin; jag stod alltså på ett behörigt avstånd, med både bro och vatten mellan oss och kände mig så här:

Fler konstnärer var tillresta – Observera mellanrummet mellan fordon och perrong – som att komma hem;

Att följa sitt och tänka på andras;

Att ta fel fordon och uppleva mer;

Att se detaljer;

Att hänga grytlock för kroppens öppningar;

Att börja varje påstående med att att; att det regnade också;

Att ha sina behov och samtidigt tänka på rätt saker;

Att ha sina behov och samtidigt tänka på rätt saker;
Sverige;

Freke Räihä;

Att samtidigt glädja sig åt att King Ink äntligen släpper den efterlängtade och omtalade Standardformulär för språkförbittring; samt att 668 förlag släpper Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans. Båda finns snart och nu tillgängliga hos din favoritbokhandlare.

Att drömmar som andra har också kan bli dina egna;