Tiotalet var decenniet som jag

upptäckte att jag tyckte om att arbeta med strukturer

skrev med strukturer

trodde att jag var intresserad av konceptualism men halvvägs genom förstått att det var dokumentdikten, saklyriken som intresserade mig

förstod att jag också behövde skriva saker som kom inifrån i ett samtal med annat

fick arbetsstipendium på sammanlagt tio år

funderade över varför bara den som lyckas med något får blommor

tog snedsteg, gjorde framsteg och tillbakasteg

hyllades och förklarades vara obegriplig och arg

läste samtidspoesi tills den blev tråkig igen

flyttade så långt ut på landsbygden som gick utan körkort

tog körkort

gifte om mig med samma person igen

fick ett tredje barn

led av svåra depressioner och smärtor som stundtals varit förlamande

blev uppringd av Tidningen Kulturen (TK) och erbjuden en redaktörspost

blev uppringd av Österlens folkhögskola och erbjuden en läraranställning i poesi

slutade på TK för att det gjorde mig sjuk

publicerade flera hundra texter i bland andra Lyrikvännen, Ord & Bild, Provins, Kritiker och OEI

kuskade runt på festivaler och mässor och läste poesi

reste i Europa och Sverige för att läsa poesi

fick publicerat sexton diktböcker, varav tre på engelska

översatte, skrev essä, skrev kritik och slutade skriva kritik när redaktörerna ville bestämma hur kritiken skulle se ut

drack kaffe

fick nya sjukdomar

var lokaljournalist

studerade vid universitetet i Lund, vid Linné och Konstfack

fick vänner

förlorade vänner

tog tre akademiska titlar och en folkhögskolelärarexamen i skrivpedagogik

lyssnade på Thåström och Säkert!

gick upp och ner i vikt och upp igen

tappade den sista respekten för Socialdemokraterna

klippte mina lockar, lät dem växa ut och blev skallig

lärde mig att byta vinterdäck

tittade på när gamla hjältar grävdes ner

refuserades från lite överallt

skrev en barnboksserie som fortfarande blir refuserad

lyssnade på andra, läste andra, samlade på mig böcker som andra skrivit

väntade på bussen

hatade mig själv, frös och eldade och högg ved

misslyckades, bråkade med barnen, med partnern, mig själv

skadade mig, skadade andra, läkte fram tydliga ärr som kanske bleknar med tiden

önskade att jag blivit bildkonstnär istället

lärde mig grafisk design

fakturerade, fick lön, tog lån

lånade pengar av en bank för att äga huset vi bebor trots att jag inte tycker om banker eller privat ägande

slutade låna böcker på biblioteken och köpte nya bokhyllor

alfabetiserade böckerna

fick skaffa glasögon men har fortfarande huvudvärk, nackvärk, ryggvärk, själsvärk och svårt att fokusera blicken sent på kvällen

promenerade, men alldeles för lite

tröttnade på livet men fortsätter att stiga upp om morgnarna av ren plikt

stekte ost

gjorde forskningsresor längs grusvägar i obygden

ville dra ett strå till stacken men det slutade med ett genuint förakt till kommunalt styre och den moderna europeiska tanken om industriell förvaring av de som behöver hjälp

radikaliserades på djupet

grät

började intressera mig för forskningsfältet konstnärlig forskning

provade flera olika sorters mathållning men faller ändå tillbaka till det skamfyllda i att njuta av livet eftersom det är så fruktansvärt kort och förgängligt

fick plats i flera omtalade antologier och har setts i de stora stockholmspublikationerna som annars bara skriver om de som bebor i Stockholmsområdet

korrekturläst kanske femtio böcker eller så (har i efterhand hittat tre fel)

dammsög golvet 500 gånger

ställt högre krav på mig själv än jag ställer på andra

köpte konst

byggde ett växthus med hjälp av vänner och bekanta

spelade Final Fantasy

stirrade på havet, på fåglarna, på träden

uppdaterade min PC ett oändligt antal gånger

sov i genomsnitt fem timmar varje natt

funderade på att skriva denna ytliga lista

bestämde att det litterära tiotalet var mitt, att jag delade det med många andra och att tjugotalet ska vara ännu mer så —

tjugohundratiotalet var ett decennium där vi alla förstod att världen snart går under men att det alltid finns en möjlighet att förändra även om vi inte börjar förrän i morgon

Att utvärdera Skurups Skrivarpedagoglinje

Svårt att utvärdera ett helt år på några få rader. Jag ska försöka. För mig har det varit en ynnest, ett förtroende och något som kan liknas vid metaforen ”resa” att utbilda mig ett helt år till Skrivarpedagog. Skrivarpedagoger har förändrat mitt liv, mitt skrivande – ja, jag vet: det är jag som har skrivit och så vidare. Men utan de förutsättningar som givits mig hade jag aldrig kommit dit jag är i dag. Min partner har också sin andel i skulden och alla kollegor jag utbyter erfarenheter med samt min förläggare såklart. Men dit hade jag inte kommit utan skrivarlinjen. Det är en av anledningarna till att jag valde att söka mig till Skrivarpedagoglinjen. Att om jag genom min undervisande gärning skulle nå bara en enda människa på det sättet som jag blivit sedd så hade jag varit nöjd.

Det metaperspektiv på skrivarpedagogiken som jag påbörjade redan som elev på Skrivarlinjen har nu klargjorts och jag känner att jag är redo – om det ens är möjligt att bli redo – för att lära mig mer i själva praktiken som undervisandet och skrivandet kring det ger. Jag har funderat över metaperspektivet på att lära lärarna och jag upplever att inlärningskurvan och det egna ansvaret för lärandet varit stimulerande och adekvat. Mina medstudenter har, med något undantag, varit passionerade och villiga att lära tillsammans genom den öppna folkhögskoletanken om eget ansvar. Kollegiet på linjen är erfaret och delar med sig av sina erfarenheter med värme och glädje. Skolan är lika ljuvlig utifrån som innan – bara brödet i köket har fått sig en törn till det sämre.

Upplägget annars – att kunna studera på halvdistans är perfekt. Uppgifter blir svårare under kursens gång och metaperspektivet förstärks hela tiden. Och mina anteckningar har jag kvar.

Conceptual arts, a thought on socialism.

Thinking about the (according to Walter Benjamin socialist; in his essay on the work of art in the reproductive age) authentic photography presented not as a copy but exhibitioned as the, digital, camera with the image available for viewing through it. I’m thinking about this because I’m writing Logos | Korpus for the University of Lund.

Mänskliga kommentarer.

Ibland får en brev från sina läsare. Det kan både göra ont och vara trevligt. Här citerar jag ett, med tillåtelse, från Karin.

CoverME_webFörst, blir jag alltid lite stört glad när någon refererar till RAF-medlemmar vilket jag så klart lade märke till att du hade gjort… Jag vill inte göra anspråk på att förstå allt jag läser, det känns inte heller nödvändigt, vissa delar av texten får mig att vilja ta reda på mer. Min helhetsupplevelse är i alla fall mycket positiv, jag optimerade min tid genom att välja din bok som valfritt poetiskt verk på kursen där jag går, så här formulerade jag min läsupplevelse: Jag tycker om den här ansatsen, jag tilltalas av konceptet för att det berättar om något som jag har svårt att se berättas på ett annat sätt. Kvantiteten har jag svårt att se i någon annan form en just den poetiska och den är just ett bärande element. Ett mänskligt exempel, av att leva med en missbildning, skulle inte bli samma sak. Det skulle kunna vara en drabbande berättelse om några enskilda människors öde men det här är inte en sådan berättelse, denna text handlar också, enligt mig, om människors behov av att kvantifiera, kategorisera och avskilja det normala från det onormala, det önskvärda från det icke önskvärda.
Den för tankarna till ett liknande verk som en gång drabbade mig i all sin enkla saklighet, Åke Hodells “Orderbuch”. Intellektuellt drabbas jag av boken med en glädje över skapande människors uppfinningsrikedom när det kommer till att visa mänskligheten ur olika perspektiv. Känslomässigt drabbas jag av boken med oro och obehag, ibland nästan fysiskt påtagligt, jag måste lägga ifrån mig den och göra något trevligt som att lyssna på jazz eller dricka kaffe för att glömma bort hur sköra min och mitt eget barns kroppar är. Hur till synes slumpmässigt det är att vi existerar.

Boken heter Mänskliga exempel (Smockadoll, 2013).
Mer om den finns här.

Rainn-y friday.

The breakdown of [all] distinctions has made traditional conceptions of identity untenable: e.g. [humans] cannot be named, generalized, totalized around a particular set of features—because she is fractured by differences (Western/ non-Western; White/ colored; rich/ poor; lesbian/ straight/ bi-sexual/ transexual; …) that cannot be wished away -> Solution: feminists should give up the dream of purity, naivite, innocence and origin-ality.

Donna Haraway (1985)

Book is out soon, sending press copies. Send me something and I’ll fw: you a digital text (.pdf or .epub).

The cover of Rainn

Back cover Rainn

8 juni till och med 7 juli;

Denna korta text var det sista som jag och Ewa Nillgård skrev tillsammans. Det var tänkt som ett samtal från början till slut. Men det förblev allt för kort. Jag är ledsen. Jag är ledsen för så många saker.

 

SKILLINGTRYCK TILL EWA

Du sköra varma kalla vara. Välsmakande. Det smakar inget vidare.

Som ett strävt tyg mot huden som blivit alltför känsligt av det som ligger i alla liknelser som blivit alltför av allt som avbildats som fraser som bildats som mot.

Aktade ord, visor och tillrop är som balsam för själen
men balsamerar också rösten, de vaga öppningarna.

Tyg frasar med ljud som bara varsamheten och stenarna uppfattar.
De vilda milda stenarna med fossila skrivtecken, livvakternas signum.

Inget liknar någonting. Allting har liknats färdigt.

Visorna är inga sånger heller. De är trädblåsarens och stenens hemliga legio.

Under dess yta är stenen endast vatten, flödet följsamt; där tecknen ritas löses de också. Sångerna bildas i vinden – i vinden låter de sig röra sin flykt. I sin flykt hör vi öppningen. Den är det tyg som vaktar oss.

Svala händer följer ådringen under vattenytan
känner varje mjukdel
varje viskning som lyfter oss närmare segelduken
i den ljusa gläntan.

Den ljusa natten som knypplar sig förbi
blindskär och vittrande fyrar

vaktar med sitt eviga tändplån.

 

Skända, söndra, kontextualisera.

Firar inte flaggdagen. (Är internationalist.) Utan funderar mest kring det vedervärdiga skitsnacket i det fält där jag är verksam. Borde byta fält, trots att min perifera verksamhet knappt syns. Allra helst inte där skitsnacket är som värst. Bland människorna. Nej, jag ska begränsa min närvaro till verkets och dess kontextlöshet. NI är rövmunnar alla! – hade jag egentligen lust att säga. Men min tystnad talar hatets språk. Och mitt hat, det är reserverat till de som underhåller det system som särskiljer människor och trampar nedåt. Vänligen avlägsna er om ni känner er träffade. Min tystnad laddar orden. Laddar vapnen. Apo panthos.

Nomos, att läsas;

Mikaela Blomqvist säger “Det är en poetik baserad på oordning och trots. Som sådan blir också ‘Nomos’ en kommentar till och ett uppror mot det självbiografiska, förklarande och linjära. Reihä (!) beskriver livet lika osorterat, ologiskt och obegripligt som det är medan det levs.”

Där Nikanor Teratologen instämmer med “Nomos är ju en muterad och frenetisk form av (imploderad) diskbänksrealism, som måste göra de som är vana vid och älskar den fyrkantigt långtråkiga och mångordiga prosadiskbänksrealismen konfunderade. Även om texten inte liknar Hammaréns prosa är den ändå fragmentarisk, kryptisk, komprimerad…rätt svår att greppa. Jag menar, en bok som förmodligen handlar om ‘råskogen, om att man får vara hur galen man vill, om hur det ter sig ; gudsdjuret’ och en massa typ nudlar med majonnäs och kaviar, vad ska man ta sig till med den?”

Eller varför inte Sigge Andersson som säger “… det finns mening i meningarna även om de är korthuggna, avklippta och deformerade. Som om meningarna vore skrivna, sen bara delvis utsuddade/övermålade, sammanförda, påbyggda – osv –som en tavla av Jean-Michael Basquiat, fast inte en tavla utan memoarer i text. Likheterna med Basquiat kan nog göras flera medan vi ändå håller på – missbruk, sökande, misslyckade relationer. Fast Räihä är vit, även om han känner sig utanför som en neger. Och om Basquiat hade en konservburksillustrerande pederast som murbräcka in i offentligheten har Räihä istället ressentiment – han skildrar sig som ett offer för omständigheterna, eller möjligtvis något som står vid sidan av omständigheterna, en åskådare av sitt eget liv, självpåtaget utanför eller bara loj, jag vet inte. Mauvaise foi, ond tro. Och om Basquiats verk är äckliga på ytan, är Nomos äcklig till innehåll, som att det är saker under ytan för fula att skrivas i klartext – medan textraderna, meningarna som sådana på ett ytligt vis är fina när de inte blir för explicita.”

Yrla Dentén, för BTJ-häftet, säger saker som “Tätt, tätt står orden och liknelserna. Det är sammanblandat och isärplockat på samma gång. En självsäker och stark ton ställs mot en obekväm, pockande nivå av privata detaljer. Det är spännande och tidvis gnistrande vackert rent språkligt och som litteratur betraktat.”

Och Bernur: “Det märkliga är då att Räihä lyckas fokusera så skarpt, att han inte bara återger förtvivlan, osäkerhet, misslyckande, utan också förmedlar det jobbiga i att försöka reda ut vad fan det är man är eller har blivit.”

Och så Peter Viktorsson “Styrkan med ‘Nomos’ är snarare hur anteckningarna bär vittnesbörd om ett författarskap i vardande, en metod att tillägna sig, här illustrerat med ett barndomsminne: ‘Jag letade bland färdiga ramar, i djupa askar, längs med innerkanten, med kladdiga fingrar.’
Så transponeras en oskyldig barnhandling till litterärt outsiderskap, en konventionell estetik får ge vika för en som bejakar sprickorna och det orena. Det är en omvandling och utveckling som är väl värd att följa.”

Vad ska en säga om det? “Äsch, det är bara ord?” … eller kanske … Tack? Tack. Tack alla.

Lufs intag ht 10.