Conceptual arts, a thought on socialism.

Thinking about the (according to Walter Benjamin socialist; in his essay on the work of art in the reproductive age) authentic photography presented not as a copy but exhibitioned as the, digital, camera with the image available for viewing through it. I’m thinking about this because I’m writing Logos | Korpus for the University of Lund.

Rainn-y friday.

The breakdown of [all] distinctions has made traditional conceptions of identity untenable: e.g. [humans] cannot be named, generalized, totalized around a particular set of features—because she is fractured by differences (Western/ non-Western; White/ colored; rich/ poor; lesbian/ straight/ bi-sexual/ transexual; …) that cannot be wished away -> Solution: feminists should give up the dream of purity, naivite, innocence and origin-ality.

Donna Haraway (1985)

Book is out soon, sending press copies. Send me something and I’ll fw: you a digital text (.pdf or .epub).

The cover of Rainn

Back cover Rainn

1219; katt, katter och vidare.

Jag och Håkan Eklund har en förhållandevis tät kontakt. Vi har aldrig träffats utan allt sker med den distans som det elektroniskt förstärkta samhället möjliggör. Håkan har många färdigheter, strängar och penslar på sin lyra. Bland annat har han gjort omslaget till min Standardformulär för språkförbittring, som finns på svenska och engelska samt i manusform på franska i väntan på förlag. Han har skrivit en mängd böcker och gjort omslag till några av min barndoms mest lyssnade orkestrar. Nu senast, eftersom jag utkommer med en bok på 1219; så fick jag privilegiet att förhandsgranska hans nyligen utkomna Sjusvansad kattEtt filosofiskt verk. Troligen den bästa bok jag läst av honom, dock har jag någon oläst titel. Men den går hästlängder förbi den förra jag läste. Som om ämnet berör författaren mer. Som om den nakenhet som föregår det metafysiska sökandet i den samtidigt är något som motsäger bilden av den samtida läsningen. Det gick inte att läsa den utan att tänka på att det kanske var författaren som var bokens jag.

Håkan illustrerar dessutom min kommande bok och ständigt uppdateras jag av hans olika projekt och bländas av den kroniska detaljrikedomen och bredden utan att verken förlorar konstnärens egensinniga skärpa. Kanske känner någon av er igen denna vy som Håkan fångat; det är vägen till byn Lossmen.

Vägen till Lossmen

Skända, söndra, kontextualisera.

Firar inte flaggdagen. (Är internationalist.) Utan funderar mest kring det vedervärdiga skitsnacket i det fält där jag är verksam. Borde byta fält, trots att min perifera verksamhet knappt syns. Allra helst inte där skitsnacket är som värst. Bland människorna. Nej, jag ska begränsa min närvaro till verkets och dess kontextlöshet. NI är rövmunnar alla! – hade jag egentligen lust att säga. Men min tystnad talar hatets språk. Och mitt hat, det är reserverat till de som underhåller det system som särskiljer människor och trampar nedåt. Vänligen avlägsna er om ni känner er träffade. Min tystnad laddar orden. Laddar vapnen. Apo panthos.

Pressmeddelande Sovstaden

redaktoerenAllkonstnären Håkan Eklund har bjudit in tio poeter för att tolka de dikter, hus, han målat. De är byggda med en tematik som kom sig att röra sig runt behovet av och privilegiet att bo mellan fyra väggar och ett tak.
Detta projekt resulterade, efter en storm av kreativa och samverkande krafter, i den utökande e-bok som Freke Räihä Förlag nu stolt presenterar.
Boken går att läsa – tillgänglig för alla – med endast en webbläsare. Den är också inläst av poeterna och ljudet av dem och annat material finns även att ladda ner för att avnjutas utan aktiv internetuppkoppling.
Därtill gick det att stödja projektet, vars utgångspunkt var det ideella arbete konstnärerna gett, genom att köpa de handtryckta affischer som Swedishmerch i Köping framställt av redaktör Eklunds affisch. Dessa är nu slutsålda.
All vinst gick oavkortat till Stadsmissionen och deras arbete för att stödja de hemlösa.

Sovstaden

Poster

Ute den 21 mars – Världspoesidagen 2013
Håkan Eklund (red.)
Freke Räihä Förlag
ISBN: 978-91-980903-1-4

Läs mer om den på: http://frekeraiha.se/forlag/etryck/sovstaden/
Läs den fritt tillängligt här.

De medverkande är:

Per Blomqvist, Daniel Löthskog Kluck, Kim Larsson, Sofia Eriksson, Klara Norling, Freke Räihä, Daniel Lyrstedt, Maria Zena Viklund, Lola Bonk, Olle Ferner, Håkan Eklund; samt Ghassan Shaladeh som kodat det interaktiva grafiska gränssnittet mellan texten och läsaren.

Klockan slår tolv på eftermiddagen.

Varje dag är en kamp mot en sliten metafor. Ingen av dagarna är tillräcklig för att någonting ska fungera. Den slitna metaforen står som en sliten metafor mot den slitna metaforen. I den slutna ändan står den ekonomiska biten. Omöjligheten att tänka på fötterna. Låsningen vid. Att se sig i spegeln och se vad andra säger. Utan en stunds tystnad. Utan möjlighet till något slags fokus. Som att det ständigt står någon bredvid och talar med högre röst än den egna. Som att ge med hela sin tjäl, sitt frostbitna återkommande, och återgäldas med att svaren inte räcker till. Att det är omöjligt för dig att, för mig att, stå handfast utan. De slitna metaforernas kamp är en metafor för en metafor.

 

Två kronor i handen.

En tändsticksak i handen.

 

Att fylla ett kuvert.

Bröllopsgåvan adresserades korrekt.

Sedan lades brevet på lådan.

Verket Bröllopsgåvan originaluppfördes 2010. Detta är den andra publicerade dokumentationen.

 

Nomos, att läsas;

Mikaela Blomqvist säger “Det är en poetik baserad på oordning och trots. Som sådan blir också ‘Nomos’ en kommentar till och ett uppror mot det självbiografiska, förklarande och linjära. Reihä (!) beskriver livet lika osorterat, ologiskt och obegripligt som det är medan det levs.”

Där Nikanor Teratologen instämmer med “Nomos är ju en muterad och frenetisk form av (imploderad) diskbänksrealism, som måste göra de som är vana vid och älskar den fyrkantigt långtråkiga och mångordiga prosadiskbänksrealismen konfunderade. Även om texten inte liknar Hammaréns prosa är den ändå fragmentarisk, kryptisk, komprimerad…rätt svår att greppa. Jag menar, en bok som förmodligen handlar om ‘råskogen, om att man får vara hur galen man vill, om hur det ter sig ; gudsdjuret’ och en massa typ nudlar med majonnäs och kaviar, vad ska man ta sig till med den?”

Eller varför inte Sigge Andersson som säger “… det finns mening i meningarna även om de är korthuggna, avklippta och deformerade. Som om meningarna vore skrivna, sen bara delvis utsuddade/övermålade, sammanförda, påbyggda – osv –som en tavla av Jean-Michael Basquiat, fast inte en tavla utan memoarer i text. Likheterna med Basquiat kan nog göras flera medan vi ändå håller på – missbruk, sökande, misslyckade relationer. Fast Räihä är vit, även om han känner sig utanför som en neger. Och om Basquiat hade en konservburksillustrerande pederast som murbräcka in i offentligheten har Räihä istället ressentiment – han skildrar sig som ett offer för omständigheterna, eller möjligtvis något som står vid sidan av omständigheterna, en åskådare av sitt eget liv, självpåtaget utanför eller bara loj, jag vet inte. Mauvaise foi, ond tro. Och om Basquiats verk är äckliga på ytan, är Nomos äcklig till innehåll, som att det är saker under ytan för fula att skrivas i klartext – medan textraderna, meningarna som sådana på ett ytligt vis är fina när de inte blir för explicita.”

Yrla Dentén, för BTJ-häftet, säger saker som “Tätt, tätt står orden och liknelserna. Det är sammanblandat och isärplockat på samma gång. En självsäker och stark ton ställs mot en obekväm, pockande nivå av privata detaljer. Det är spännande och tidvis gnistrande vackert rent språkligt och som litteratur betraktat.”

Och Bernur: “Det märkliga är då att Räihä lyckas fokusera så skarpt, att han inte bara återger förtvivlan, osäkerhet, misslyckande, utan också förmedlar det jobbiga i att försöka reda ut vad fan det är man är eller har blivit.”

Och så Peter Viktorsson “Styrkan med ‘Nomos’ är snarare hur anteckningarna bär vittnesbörd om ett författarskap i vardande, en metod att tillägna sig, här illustrerat med ett barndomsminne: ‘Jag letade bland färdiga ramar, i djupa askar, längs med innerkanten, med kladdiga fingrar.’
Så transponeras en oskyldig barnhandling till litterärt outsiderskap, en konventionell estetik får ge vika för en som bejakar sprickorna och det orena. Det är en omvandling och utveckling som är väl värd att följa.”

Vad ska en säga om det? “Äsch, det är bara ord?” … eller kanske … Tack? Tack. Tack alla.

Lufs intag ht 10.

 

Cirkeln sluter sig inför våren.

Den längsta och svartaste dagen blir något alldeles extra i år – det blir poesi i Kölleröd och det blir påskuppläsning på Ekströms lördagen efter den 7/5 klockan 12 och 13. Då påsken nu kommer och cirkeln sluter sig som en ringmuskel om ännu en mannaminnesvinter bjuder jag och Ekströms Café i Degeberga in till uppläsning av några av de verk som skrivits under tiden vi cirkulerat kring poesi och mer specifikt kortformen haiku. Det blir alltså kasen renga och möjligen någon liten haiku samt fri vers, berättande, guld, månar och en historisk epilog.

Vi tänkte, eftersom det är Konstting i Degeberga, också passa på att ställa ut ett antal haiku som producerats under dessa varma kvällar. Jag vet inte om det har varit värmen från deltagarna, ugnen eller min nervositet som märkts av mest. I vilket fall är jag oändligt stolt över vad som faktiskt åstadkommits, över att ha fått stå där med dessa begåvade kvinnor och spika och tala och kaffe. I mötet med andra växer vi från människa till människor.

Den bästa sortens dikt är också den som håller en vaken om nätterna och inte låter en gå och lägga sig förrän den är klar, färdig och rytmen sitter, böljar och kräver.

Vi har skrivit minst en sådan dikt.

Svenska Träd, på KONSTATELJé E – mellan 26:e till den 30:e september.

Pia Anliot har illustrerat min diktsamling Svenska Träd och för att i detalj visa upp hennes [ valfritt positivt laddat värdeord ] konst samt visa att även boken som sådan är ett tryckt konstverk och borde behandlas som ett sådant ville jag ställa ut allt detta, platsen blev KONSTATELJé E. Eftersom, även om besöksantalet var digert, många missade detta korta fönster (1+3 dagar) så tänkte jag uppvisa delar av dokumentationen kring den här.

Ovan figurerar den på-plats-målning som med fri tolkning skulle kunna representera den Svenska skogen eller en uppsjö av små penisar; konsten är fri. Jag har skrivit en essä i detta, den kommer snart på Tidskriften Kulturen; håll i hatten. Den är precis som Asp och Hägg numera i privat ägo. Det tackar vi för.

Besökarna var naturligtvis en namnkunnig skara som både köpte böcker, var sociala, förkylda och intresserade av de tilltugg som bjöds, både på vernissagen i sig och under veckan som gick.

Saft av körsbär och frukter från den Svenska trädgården bjöds och komposterades till medföljande dofter av höst och bananflugor inom ramarna av det avskalade galleriet som precis avslutat en intressant utställning av Bo och Martin; där även E själv fick ordet, läs!

Konstnären själv var naturligtvis på plats under vernissagen och ekot av den närvaron slog mot väggarna under hela veckan för att till slut klinga ut när utställningen stängde på torsdagen – då hade undertecknad lyckats översätta en del av träden till engelska, skriva klart en essä och putsat upp två diktsamlingar som säkert kommer i tryck snart, om man ska tro vissa förlag.

En del av den inramade konsten, samt speglingar av konstnärer och besökare dokumenterades, inte bara för min skull – som meriter utan även för att ni alla ska kunna ta del av åtminstone den bråkdel av utställningen som är detaljerat visuell. Dofterna, ambiansen går inte att vidareförmedla. Nåväl:

Och med detta, ser vi fram emot att inom snar framtid göra vedervärdiga och spännande performanser inom ramarna av KONSTATELJé E; så håll utskick inför detta och annat som händer. Tiden går snabbt. Snart är man död.

Möllevångsfestival, 2010; säges vara den sista.

Tomas Ekström gjorde bra ifrån sig som vanligt.

Även jag har jag hört. Vi var så söta att vi fotograferade varandra. Dessutom sprang vi på underbara Lars Palm och hann med en öl om internationell poesi. Och jag tittade på konsthantverkare och blev glad av Röda gatan och blev arg på kids som slogs och åt goda piroger och gott kaffe och sålde ett par böcker till intressenter. Ja, har man inte turen att spring på mig mitt i natten i en gränd så går det att beställa boken från förlaget eller om du inte unnar förlaget ( ja, det är två länkar till två förlag åt två böcker, den andra, en poetisk kokbok är skriven ihop med Kristian Carlsson ) något existensberättigande: någon nätbokhandel. Föga anade jag vilken ogin sida monopoliseringen av nätköpen inneburit; jag ska aldrig mer beställa från någon annan än förlaget självt. Spread the word, gals and dolls. Ja, nej. Män köper och läser inte lyrik, det fick man erfara på festivalen. Naturligtvis undantaget min kära Smed. Trevligt att mötas igen förresten! Hoppas vi ses snart. Jag gillade verkligen din inkvisitor-idé! Och alla, alla goda vänner som stannade till och tittade trots Tågets överträffande av tidsmarkörer och strama förkortning av mitt inrepeterade program.
Nu till trädets kärna, eftersom Möllevångsfestivalen är för folket och av folket konstruerade jag fräckt ett spontant träd på en vägg bredvid Konstscenen. Jag tyckte det blev jättefint. Utställare Konstgalleri E inropade från okänd plats: “Vackert!” Så ni får lita på honom. Eller scrolla ner.
Träd växer ur markens koncentriska lager;
Trädet blev bäst med lite vänstervridning, precis som allt annat;
D E T A L J
Tyvärr var inte konstnär Pia Anliot på plats, så jag fick förfalska hennes namnteckning, det syns att det är jag i båda fallen eller hur? Observera att bilden och trädet inte överensstämmer varken med fiktionen eller verkligheten. Hägerström igen.