Att utvärdera Skurups Skrivarpedagoglinje

Svårt att utvärdera ett helt år på några få rader. Jag ska försöka. För mig har det varit en ynnest, ett förtroende och något som kan liknas vid metaforen ”resa” att utbilda mig ett helt år till Skrivarpedagog. Skrivarpedagoger har förändrat mitt liv, mitt skrivande – ja, jag vet: det är jag som har skrivit och så vidare. Men utan de förutsättningar som givits mig hade jag aldrig kommit dit jag är i dag. Min partner har också sin andel i skulden och alla kollegor jag utbyter erfarenheter med samt min förläggare såklart. Men dit hade jag inte kommit utan skrivarlinjen. Det är en av anledningarna till att jag valde att söka mig till Skrivarpedagoglinjen. Att om jag genom min undervisande gärning skulle nå bara en enda människa på det sättet som jag blivit sedd så hade jag varit nöjd.

Det metaperspektiv på skrivarpedagogiken som jag påbörjade redan som elev på Skrivarlinjen har nu klargjorts och jag känner att jag är redo – om det ens är möjligt att bli redo – för att lära mig mer i själva praktiken som undervisandet och skrivandet kring det ger. Jag har funderat över metaperspektivet på att lära lärarna och jag upplever att inlärningskurvan och det egna ansvaret för lärandet varit stimulerande och adekvat. Mina medstudenter har, med något undantag, varit passionerade och villiga att lära tillsammans genom den öppna folkhögskoletanken om eget ansvar. Kollegiet på linjen är erfaret och delar med sig av sina erfarenheter med värme och glädje. Skolan är lika ljuvlig utifrån som innan – bara brödet i köket har fått sig en törn till det sämre.

Upplägget annars – att kunna studera på halvdistans är perfekt. Uppgifter blir svårare under kursens gång och metaperspektivet förstärks hela tiden. Och mina anteckningar har jag kvar.

Nomos, att läsas;

Mikaela Blomqvist säger “Det är en poetik baserad på oordning och trots. Som sådan blir också ‘Nomos’ en kommentar till och ett uppror mot det självbiografiska, förklarande och linjära. Reihä (!) beskriver livet lika osorterat, ologiskt och obegripligt som det är medan det levs.”

Där Nikanor Teratologen instämmer med “Nomos är ju en muterad och frenetisk form av (imploderad) diskbänksrealism, som måste göra de som är vana vid och älskar den fyrkantigt långtråkiga och mångordiga prosadiskbänksrealismen konfunderade. Även om texten inte liknar Hammaréns prosa är den ändå fragmentarisk, kryptisk, komprimerad…rätt svår att greppa. Jag menar, en bok som förmodligen handlar om ‘råskogen, om att man får vara hur galen man vill, om hur det ter sig ; gudsdjuret’ och en massa typ nudlar med majonnäs och kaviar, vad ska man ta sig till med den?”

Eller varför inte Sigge Andersson som säger “… det finns mening i meningarna även om de är korthuggna, avklippta och deformerade. Som om meningarna vore skrivna, sen bara delvis utsuddade/övermålade, sammanförda, påbyggda – osv –som en tavla av Jean-Michael Basquiat, fast inte en tavla utan memoarer i text. Likheterna med Basquiat kan nog göras flera medan vi ändå håller på – missbruk, sökande, misslyckade relationer. Fast Räihä är vit, även om han känner sig utanför som en neger. Och om Basquiat hade en konservburksillustrerande pederast som murbräcka in i offentligheten har Räihä istället ressentiment – han skildrar sig som ett offer för omständigheterna, eller möjligtvis något som står vid sidan av omständigheterna, en åskådare av sitt eget liv, självpåtaget utanför eller bara loj, jag vet inte. Mauvaise foi, ond tro. Och om Basquiats verk är äckliga på ytan, är Nomos äcklig till innehåll, som att det är saker under ytan för fula att skrivas i klartext – medan textraderna, meningarna som sådana på ett ytligt vis är fina när de inte blir för explicita.”

Yrla Dentén, för BTJ-häftet, säger saker som “Tätt, tätt står orden och liknelserna. Det är sammanblandat och isärplockat på samma gång. En självsäker och stark ton ställs mot en obekväm, pockande nivå av privata detaljer. Det är spännande och tidvis gnistrande vackert rent språkligt och som litteratur betraktat.”

Och Bernur: “Det märkliga är då att Räihä lyckas fokusera så skarpt, att han inte bara återger förtvivlan, osäkerhet, misslyckande, utan också förmedlar det jobbiga i att försöka reda ut vad fan det är man är eller har blivit.”

Och så Peter Viktorsson “Styrkan med ‘Nomos’ är snarare hur anteckningarna bär vittnesbörd om ett författarskap i vardande, en metod att tillägna sig, här illustrerat med ett barndomsminne: ‘Jag letade bland färdiga ramar, i djupa askar, längs med innerkanten, med kladdiga fingrar.’
Så transponeras en oskyldig barnhandling till litterärt outsiderskap, en konventionell estetik får ge vika för en som bejakar sprickorna och det orena. Det är en omvandling och utveckling som är väl värd att följa.”

Vad ska en säga om det? “Äsch, det är bara ord?” … eller kanske … Tack? Tack. Tack alla.

Lufs intag ht 10.

 

Möllevångsfestival, 2010; säges vara den sista.

Tomas Ekström gjorde bra ifrån sig som vanligt.

Även jag har jag hört. Vi var så söta att vi fotograferade varandra. Dessutom sprang vi på underbara Lars Palm och hann med en öl om internationell poesi. Och jag tittade på konsthantverkare och blev glad av Röda gatan och blev arg på kids som slogs och åt goda piroger och gott kaffe och sålde ett par böcker till intressenter. Ja, har man inte turen att spring på mig mitt i natten i en gränd så går det att beställa boken från förlaget eller om du inte unnar förlaget ( ja, det är två länkar till två förlag åt två böcker, den andra, en poetisk kokbok är skriven ihop med Kristian Carlsson ) något existensberättigande: någon nätbokhandel. Föga anade jag vilken ogin sida monopoliseringen av nätköpen inneburit; jag ska aldrig mer beställa från någon annan än förlaget självt. Spread the word, gals and dolls. Ja, nej. Män köper och läser inte lyrik, det fick man erfara på festivalen. Naturligtvis undantaget min kära Smed. Trevligt att mötas igen förresten! Hoppas vi ses snart. Jag gillade verkligen din inkvisitor-idé! Och alla, alla goda vänner som stannade till och tittade trots Tågets överträffande av tidsmarkörer och strama förkortning av mitt inrepeterade program.
Nu till trädets kärna, eftersom Möllevångsfestivalen är för folket och av folket konstruerade jag fräckt ett spontant träd på en vägg bredvid Konstscenen. Jag tyckte det blev jättefint. Utställare Konstgalleri E inropade från okänd plats: “Vackert!” Så ni får lita på honom. Eller scrolla ner.
Träd växer ur markens koncentriska lager;
Trädet blev bäst med lite vänstervridning, precis som allt annat;
D E T A L J
Tyvärr var inte konstnär Pia Anliot på plats, så jag fick förfalska hennes namnteckning, det syns att det är jag i båda fallen eller hur? Observera att bilden och trädet inte överensstämmer varken med fiktionen eller verkligheten. Hägerström igen.