Att utvärdera Skurups Skrivarpedagoglinje

Svårt att utvärdera ett helt år på några få rader. Jag ska försöka. För mig har det varit en ynnest, ett förtroende och något som kan liknas vid metaforen ”resa” att utbilda mig ett helt år till Skrivarpedagog. Skrivarpedagoger har förändrat mitt liv, mitt skrivande – ja, jag vet: det är jag som har skrivit och så vidare. Men utan de förutsättningar som givits mig hade jag aldrig kommit dit jag är i dag. Min partner har också sin andel i skulden och alla kollegor jag utbyter erfarenheter med samt min förläggare såklart. Men dit hade jag inte kommit utan skrivarlinjen. Det är en av anledningarna till att jag valde att söka mig till Skrivarpedagoglinjen. Att om jag genom min undervisande gärning skulle nå bara en enda människa på det sättet som jag blivit sedd så hade jag varit nöjd.

Det metaperspektiv på skrivarpedagogiken som jag påbörjade redan som elev på Skrivarlinjen har nu klargjorts och jag känner att jag är redo – om det ens är möjligt att bli redo – för att lära mig mer i själva praktiken som undervisandet och skrivandet kring det ger. Jag har funderat över metaperspektivet på att lära lärarna och jag upplever att inlärningskurvan och det egna ansvaret för lärandet varit stimulerande och adekvat. Mina medstudenter har, med något undantag, varit passionerade och villiga att lära tillsammans genom den öppna folkhögskoletanken om eget ansvar. Kollegiet på linjen är erfaret och delar med sig av sina erfarenheter med värme och glädje. Skolan är lika ljuvlig utifrån som innan – bara brödet i köket har fått sig en törn till det sämre.

Upplägget annars – att kunna studera på halvdistans är perfekt. Uppgifter blir svårare under kursens gång och metaperspektivet förstärks hela tiden. Och mina anteckningar har jag kvar.

Jobbansökan på nytt.

Texten känns slut. Logos | Korpus, som jag skrivit med anteckningsverktyget i min telefon har stelnat. Ibland är det en del i processen. Ibland är det slutet. Jag har fortfarande inte kunnat läsa det ordentligt. En kollega sa att det inte går att ta isär, analysera, för att det är för nära mig. Att det är en självbiografi. Kanske en autofiktion. Verket är just nu en sanning. Om att röra dig, röra mig, pendla, stå på trappan och röka och om skrivandets villkor. Om språkets förutsättningar att förmedla. Om relationen till sig själv.20140404Jag har kommit till någon slags insikt om att jag är slutkörd. Inte längre uppfylld av den metaboliska intensivitet som jag en gång präglats i.
Att lämna ifrån sig en inarbetad form, jag måste hitta en ny form inför varje verk, är en sorg och en saknad. Jag har fortfarande en meter böcker att läsa inför skrivandet av texten som känns död. Kanske försvinner böckerna i ett myller. Jag har fyra meter att läsa för att jag vill. Aase Bergs Uggla (eller vad den nu hette) kostade 30kr på Kristianstad Bokhandel. Men det som var värt det var att gå in i en bokhandel vars autencitet är så påtaglig. När jag avslutat mina studier och lönearbetar ska jag köpa alla mina böcker där. Jag behöver alltså ett jobb. Jag har redan tittat ut mitt första köp. Jag kan text. Form. Genre. Sociala medier. Marknadsföring. Jag är en social kameleont och lär mig snabbt. Jag kan också digitala medium. Ljud. Fotografi och bildhantering. Skrivbordspubliceringsverktyg. Konvergenskultur. Litteratur. Böcker. De böcker du vill prata om. Sälja, förlägga, skriva. Jag kan eftersom jag vill. Jag kan html5/css3, CMS. Mänskliga relationer och ekonomi. Jag arbetar tryggt, med framförhållning och intensivitet parallellt. Jag har kontextbundna men låga krav. Kaffe. Lunch. Cigaretter och gångavstånd. Jag bor utanför lådan. Jag behöver lön. Men jag jobbar halvtid för jag hoppas på att kunna skriva en bok till. Kanske som någon vill ge ut. “L | K” kommer inte att bli utgiven. Den är för obegriplig. Den är för tät för att vara prosa eller essä och för pladdrig för att vara dikt. Den är interdisciplinär och tvärsgående bland genrer. Språket står i vägen för sig självt. Jag är associativ. Ett associativ. Jag kan jobba säsong. Jag kan se system. Förbättra. Jag är en naturlig ledare som helst lyssnar. Jag entusiasmerar. Jag kan kritisera. Just nu har jag för mycket på hög. I sommar kommer jag kunna överblicka hoppas jag. Jag tror att min opublicerbara bok handlar om uppbrott från det egna subjektet. Jag kan handskas med besvärliga relationer och händelser. Jag tänker på fötterna. I mellanrummet mellan dem. Jag kan möta en människa. Jag är rolig och allvarlig. Bildad och jordnära. En kopp te går lika bra. Jag är orädd och självsäker. Charmigt nonchalant. Jag har skickat ett utdrag till en tidskrift. Vi får se med det. Ett utdrag hamnade i Ord&Bild, om konstnärlig forskning. Jag blev stolt. Det var en lättläst del. Hårt beskuren. (4/13 tror jag). Jag minns inte längre och jag är för sorgslagen för att leta. Det utkom vid Bokmässan 2013. Jag fick läsa för dem. För Rum för poesi. För fåglarna och de som gick mitt i. Jag fick jobba. Jag fick betalt. Jag var ändå där. En vinst. Nästa år vet jag inte. Gör det någon skillnad. Bor jag där då? Det är någon dag.
Jag litar på min förmåga. Trots alla misstag som jag gjort och lärt av. Jag är tatuerad och kammar inte i mina tovor. Men jag klär i kostym och tar hand om mitt skägg. Jag är en skäggig pappa som luktar rök. Till och med min enstaka whisky luktar rök. Jag är en brinnande medarbetare som vet att delegera och göra själv. Och jag vet att du kommer att tycka om det. Jag är ärlig. Jag är duglig i det svenska och brittiska/nordamerikanska språket. Jag kan flera sociolekter. Min dialekt ändrar sig efter kontext. När jag inte möter din blick tittar jag i marken.

Skända, söndra, kontextualisera.

Firar inte flaggdagen. (Är internationalist.) Utan funderar mest kring det vedervärdiga skitsnacket i det fält där jag är verksam. Borde byta fält, trots att min perifera verksamhet knappt syns. Allra helst inte där skitsnacket är som värst. Bland människorna. Nej, jag ska begränsa min närvaro till verkets och dess kontextlöshet. NI är rövmunnar alla! – hade jag egentligen lust att säga. Men min tystnad talar hatets språk. Och mitt hat, det är reserverat till de som underhåller det system som särskiljer människor och trampar nedåt. Vänligen avlägsna er om ni känner er träffade. Min tystnad laddar orden. Laddar vapnen. Apo panthos.

Det enda som är gratis i Malmö är utsikten ut ur Malmö;

7/4, ansvarig. Ja. Jag tänkte få deltagarna att, efter övning, ställa sig där uppe, i det på det förhoppningsvis nymöblerade cafét, att läsa ut ur sig och in i dig. Kom för brödet, stanna för kaffet och kom tillbaka för upplevelsen.
Jag är mer än partisk. Och jag menar, extra mycket påsk och lidande … Det kan bara bli bättre poesi och ägg. Det finns ju också möjlighet att ställa till sig på Degeberga Konstting; 21 år gammalt i år. Kan köpa sprit i vissa utvalda delar av den världsomspännande geografin. Nästan vuxen. Sist jag var där blev jag inspirerad och gammal räv (som Fru Ahlström) som jag är blir jag sällan det. Av linjer, av fingeravtryck mot brons, av förvirring.
I övrigt studerar jag Wrangborg, den västerländska varianten av Haikus möjlighet till vändpunkt, linjäritet och årstidsbemärkelse samtidigt som jag funderar på Förklaringsmodell för Virus och Thåströms senaste skiva, som faktiskt – precis som alla andra inspelningar han gjort – växer en sång i taget.
Men jag är extra glad för att jag fått en del av Mänskliga Exempel publicerad i Textivals Ljudbok 5.0, kanske kan det väga mot den hårda klumpen i lungtrakten, sömnen i ögonen – den skarpt doftande kritiken i misslyckandet som är min inre vaka. Samtidsförklarande projektet tillsammans med Tomas och Tove är dock motsatsen till misslyckande. Sömlöst, som på räls, som fatalis neurosis:
Det enda som är gratis i Malmö är utsikten ut ur Malmö.
Tove Folkesson, 2012.
Den 2 mars slår vi upp portarna på Poeten på Hörnet – bjuder in till pick-nick med poesi och fyra böckers releasefest. Vi har skrivit Malmödikternas Malmödikt, vi har skrivit i Tegelkartor och i Ett hus fullt av skog och Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans där. Vid avstånd har vi gestaltat Malmö tillsammans och var för sig. Avstånd varierar från centrala Skåne till Bali och till östra Skåne, avstånd bryggas. Som vore det Malmö.

Mållösaktighet.

Ok, som sagt. “Inleda och hålla i en cirkel för estraden och dess poesi“. Alltså, all den erfarenhet som jag förvärvat av att stå på scen under och över tio år som scenisk poet, än mer som skådespelare, än mer än så vidare. Välkomna! Annars? En antologi, en bok på engelska. Märkliga brev. Spam. Våren uteblir, eldar, bär ved, snyter, kokar, inte-ett-eget-ord-sedan-i-våras, NOMOS-på-läsning-hos-Kraft-och-dig-(?), nacken, axlarna, fingrarna, vännerna. Sorgen. Väntan, rastlös inväntan. Den paniskt uppbyggliga rutinen. Att aldrig låta sig bekämpas av sig själv. Och vika mer tvätt. I morgon ska jag kanske vara tyst, eller åtminstone i de fem minuterna som sker mellan sömnig sömnighet och avlösning av skiftet. Eller så ska jag hålla käften om det också. Och så skriver jag en essä om samarbete, med utgångspunkt i Warholio/Basquiat och deras döda döda döda. Tack för att du läste så här långt, jag vet att det sits och slits där ute med informationens täthet. Egentligen ville jag bara bjuda in till en skrivande cirkel; den förra var helt underbart lyckad och den som kommer i höst – ja, den kommer i höst. Jag borde sluta men jag kan inte.

Degeberga Skrivarcirkel;

Välkomna på anspråkslös SKRIVARSTUGA hos Ekströms Café och Bageri!
Onsdagar i November; 9, 16, 23/11 KL 19-21

Medtag: 
En favoritdikt, någon text som du önskar att du själv skrivit.
En epostadress.
Ett glatt humör.
Pengar till fika.
Samt något att skriva med; en bärbar elektronisk ordbehandlare eller kanske papper och penna.

Kursavgift: 100kr

Att skriva en dikt.

Är mödosamt, rent av plågsamt; den som skriver kommer närmare sig själv och det dikten behandlar än något annat, barnafödande möjligen undantaget. Det kan också vara just lärorikt och underbart förlösande att sätta sina tankar på pränt och tydliggöra dessa för sig själv och senare inför andra. Att skriva dikt är ytterst att ladda orden, dels med sammanhang och dels med ny betydelse. Vi ska genom några fritt hållna övningar lära oss att skriva en dikt. Vi tränar oss också i att läsa högt denna dikt och passar på att fika. Kaffe är en väsentlig del av skrivandet, men ja, det går bra med saft eller te också. Välkomna!

Freke Räihä, Litterär Kurator

Osa, son.of.lilith@hotmail.com
+46 044209944, +46 0708857375

Med vänliga hälsningar

Katta & Freke

——————————————

Ekströms Cafe & Bageri
www.ekstromscafe.se
info@ekstromscafe.se

Tel 044-350004

——————————————