Nej, efter att ha spenderat två dagar i kokande ilska; återstår endast slaggprodukter av ursinnet, det som sitter där klistrat mellan vävnadshemisfärerna, under det första lagret. Och det: det har vridits ur, kramats till en boll av omslagspapper, virats som ett gummiband om håret: disciplin. Lyssnar in mig på Chicas Japonesas, tack för det Maria. De tycks spegla, eller åtminstone befinna sig i mitt.
Ja, jag är ovanligt orolig. Jag ska stå modell på Loftet i kväll med ett gäng fantastiska poeter, just nu tänker jag på att jag inte vet vad jag ska klä mig i och att det känns som om jag inte har något att ge. Vem vill se en trött poet? Vem vill vrida upp sinnena så att dennes mumlande hörs? Ska jag spotta ovant i mikrofonen? Vara ett åtlöje? Äh, håll käften – eller hur.
Texterna är oprövade på människor, det är bara katten som hört dem och han sover genom alla mina uppläsningar hemma i kontoret. Ja, ja. Efter Snurrans kalas i morgon och det allmänna bråkandet det innebär kanske jag berättar hur det gick. Men håll inte andan. Det gör jag.
Ja, ok då. Det gick skitbra. Jag somnade lite på bussen, men det var inte vinter och jag vaknade innan promenaden var slutgiltig.
Alla poeter var fantastiska, såklart – dessutom var det galet mysigt att träffa alla nya och gamla människor, nej Mårten, jag menar inte att vi är gamla på det sättet.
Alla hattar av!
Freke! Du gjorde en grym entre! Det blev ingen simultantolkning, men alla var vi slående imponerade! >So… raise our head, straighten your tie and…Keep it up! Thou art a great poet, Mr Freke!