Att stå mitt ute på en väg, kissa, vara vilse, röka, titta på albinorenar och fler renar; det gör man med flera bröder som möts, alla med direkt anknytning – Vi åker till Lossmen och träffar folk, ser sjön, historien som upprepar sig. I dag har vi, som arbetar utan att äga annat än vårt arbete, lika dåliga villkor som innan fackföreningarna inledde sin kamp för en jämn, solidarisk, lönesättning och ett riskfritt arbete. Vi ser det världen över. Skurken är alltså och också bemanningsföretagen och utplanteringen av arbetsuppgifter till låglöneländer. De är alla ledande i kampen mot våra rättigheter. I kampen för kapital mot människa. Därför åkte vi till Lossmen.

I Lossmen talade vi om solidaritet, gröt och livsverk. Det var en av mitt livs starka ögonblick. Ömsom regnade det, ömsom var det glada leenden och västerbottningarnas vilja att föra vidare en historia. Det blev flera nya vinklar och något nytt att pressa in bland pärmarna på den kommande. Men nej, vi tog inget kaffe. Vi gick vidare, vidare. Det finns ett krig att vinna.