Om konst, samlande och sjukdom

Jag bär runt, bär, ibland en tröja som signerats Oscar Guermouche. Det är en svart kortärmad undertröja (XXL) som handtryckts med texten ”Fuck all of you for saying I would not make it”. Ofta tänker jag att avsändaren, tröjans röst, lätt kan misstas för min. Men att den egentligen tillhör Guermouche. Jag upplever inte att jag har lyckats, det är inte ett budskap jag ställer upp på — jag vet inte vad som hade krävts för att jag själv skulle ha upplevt den känslan. Men att människor, som jag, som inte har en personlig relation — sociala medier är ett torg och räknas näppeligen — till konstnären Guermouche köper hans konst torde vara ett mindre bevis på succé. Är det ett bevis. Jag vet inte vad Guermouche själv vill ha sagt. Eller om han upplever att han lyckats som konstnär. Vad konstnären vill ha sagt med sin konst är underordnat konsumentens anledning till inköpet, ägandet, av konsten. Kanske är det så enkelt att den som gör konst är konstnär. Eller, den som gör konst som läses och begärs av en omgivande värld är konstnär. Men den som visar sig vara konstnär efter sin avgång då. Som erkänns i graven. Där konsten är begärlig för att den går att sammanfatta då det inte blir fler — som ett samlingsverk av dikter. Tröjans röst är i vilket fall Guermouches. Att jag bär den är ett ställningstagande, liksom när jag hänger Hans Krøjer där jag ser hans verk dagligen, att jag känner ett frändeskap med deras respektive konstnärskap. Snarare räknar jag tröjan som ett ironiskt plagg över min kropp, döljande och skyddande min hud. Som när jag bär skräddad kostym fast jag inte har någon direkt inkomst. Kanske är tröjan ett besvärjande. Kanske borde jag ringa efter Weyler och undra om han vill att jag ska arbeta för honom, göra det jag gjorde för en av hans författare — som jag gjorde för att jag ville; inte en handling för att försörja något annat än mitt behov av kommunikation. Och av tycke för författaren självklart. Som att jag känner ett ansvar.

Jag tänker att det händer något med läsningen när en poets livsverk sammanställs till en enstaka volym. Som ett enskilt verk. Jag vill minnas att problemet med den rekontextualisering som sker avhandlas med stor livaktighet i Jörgen Gassilewskis Samlade verk (OEI Editör) i ett efterord. Kontentan kan möjligen vara att det måste ses som ett helt nytt verk då innehållet ombryts annorlunda och formatet i stora drag förändras, liksom kontexten i vilken bokverket utkommer. Skulle något liknande kunna utkomma i någon annan konstart än den litterära. Alla Egon Schieles målningar i samma utställning kanske. Skulle det vara möjligt. Det går inte att bortse från litteraturen som verk i egenskap av kopia i massupplaga — åtminstone i modern tid. Uttrycken skiljer sig och ett närmande detta med verk som unikum skulle kunna vara de formförsök och handgjorda format som ställer sig som motvikt till den kommersiellt gångbara pocket jag funderar kring: en poets livsverk i ny utkommen slit och släng-upplaga. Pocket är inte ett format tänkt för annat än ett par läsningar; pappret rivs, gulnar — omslagen släpper, går upp i limningen.
Tillgängligheten i nytryck och pris om poeten levt ett långt och produktivt liv är något som kan tala för idealet att litteraturen som sådan, den som värderas ha nog värde för det, bör vara tillgänglig för den bredare publik som uppstår vid kanonisering av en författare. De diktböcker som tryckts och sålts som enstaka verk görs så i en betydligt mindre upplaga än massmarknadspocketen — som den så cyniskt heter.

Men också förvirringen inför och känslan för den oundvikliga litterärt konstnärliga utveckling en författare kan ha som manifesteras — överskådligheten; kan ett helt författarskap överblickas med en volym. Om begränsningen är poetens modersmål, vi får förutsätta det i denna fundering, är förutsättningarna mindre komplicerade. Poeten kan ha haft ett yrke vid sidan om, eller varit poet vid sidan om sitt yrke — de kan ha haft en inbördes jämlik roll i poetens uppmärksamhet. Denna andra yrkesroll kan förutsätta att poeten författar andra skrifter eller texter. Tänk om poeten var psykolog och skrev i facktidningar och i pressen som debattör. Hur skulle detta få plats i en samlingsvolym. Även om dikten ges en separat plats i eller om själva biografin bortses. Utan levande kropp ingen dikt. Anteckningar post mortum är möjligt. Liksom väntande manus; om poeten alls skrev ögonblicken innan döden. Eller dikter vid ögonblicket alla väntar på. Att även diktaren kan följa sina ord till döden. Och då kan ett konstnärskap värderas slutgiltigt.

Tröjan är en del av Guermouches verk ”Small town boy (fuck you)” (2013).

image

Say something!