Precis denna.

Detta blir inlägg nummer 93, 93 som är ett tal med viss betydelsebärande infarkt. Jag har dragit mig för det, samlat; bredvid här står en bild av konstnären Milla-Elina Bylund Lepistö vars verk jag som redaktör tidigare presenterat i Tidningen Kulturen, bland annat en Omöjlig intervju med Jesus; hon säger att bilden här är besläktad med en av mina texter, jag ser alla dessa sammanhang; jag tänkte också att jag skulle låta en annan poet tala istället för mig i dag, låta Johan von Fritz tala med en text denne förskänkt mig. Johan har dessutom, bland många andra, låtit mig uppta plats i sin tidsrymd. Jag tänkte dock inte göra det till en vana att dela min plats här. Fritz håller också på att tömma sina bokhyllor, jag beställde ett par böcker för en struntsumma. Motsvarande portot. Och fick ett enormt paket. Ta en titt, nedan, på hur det gick till när vi öppnade paketet. Fyra händer jobbar bättre än två säger de.

FREKE OCH NIHILISMEN

I strängarnas tusen och en dimensioner
Flyter mitt fega blod i alla riktningars
Undermedvetna utan aning
Om vad eller vilka de är
Vad de är, ungefär
Som jag.

Det är enkelt att ställa sig frågan
Vem i helvete är jag
Och hur gör jag mig intressant utan att försöka?

Min tanke är att skriva mig som text

Hm, i denna drömda verklighet
Har jag levt som strängarna i teorin om dessa
Under fullständig kaos –
Kaos råder
Fram till det att den inte råder längre.

I strängarnas tusen och en dimensioner
Flyter mitt fega blod i alla riktningars
Undermedvetna utan aning
Om vad eller vilka de är
Vad de är, ungefär
Som jag.
Att himmelen stiger för
I natt är den sista din marinbiolog är
En slyna har aldrig lyssnat på dig
Det kanske verkade så men ville bara
Ha ditt kött och dina vätskor

Du äcklar mig som jag äcklar mig själv
Du slog rostiga spikar i livets träd
Och kallade dig för orm, drömde ditt svin
Min mamma du, minns du
Hur jag lurade världen in i cancer

 

Say something!