Att utvärdera Skurups Skrivarpedagoglinje

Svårt att utvärdera ett helt år på några få rader. Jag ska försöka. För mig har det varit en ynnest, ett förtroende och något som kan liknas vid metaforen ”resa” att utbilda mig ett helt år till Skrivarpedagog. Skrivarpedagoger har förändrat mitt liv, mitt skrivande – ja, jag vet: det är jag som har skrivit och så vidare. Men utan de förutsättningar som givits mig hade jag aldrig kommit dit jag är i dag. Min partner har också sin andel i skulden och alla kollegor jag utbyter erfarenheter med samt min förläggare såklart. Men dit hade jag inte kommit utan skrivarlinjen. Det är en av anledningarna till att jag valde att söka mig till Skrivarpedagoglinjen. Att om jag genom min undervisande gärning skulle nå bara en enda människa på det sättet som jag blivit sedd så hade jag varit nöjd.

Det metaperspektiv på skrivarpedagogiken som jag påbörjade redan som elev på Skrivarlinjen har nu klargjorts och jag känner att jag är redo – om det ens är möjligt att bli redo – för att lära mig mer i själva praktiken som undervisandet och skrivandet kring det ger. Jag har funderat över metaperspektivet på att lära lärarna och jag upplever att inlärningskurvan och det egna ansvaret för lärandet varit stimulerande och adekvat. Mina medstudenter har, med något undantag, varit passionerade och villiga att lära tillsammans genom den öppna folkhögskoletanken om eget ansvar. Kollegiet på linjen är erfaret och delar med sig av sina erfarenheter med värme och glädje. Skolan är lika ljuvlig utifrån som innan – bara brödet i köket har fått sig en törn till det sämre.

Upplägget annars – att kunna studera på halvdistans är perfekt. Uppgifter blir svårare under kursens gång och metaperspektivet förstärks hela tiden. Och mina anteckningar har jag kvar.

Sommarläsningstips!

Jag vet, sommarläsningstips borde handla om enskilda titlar, men jag tror inte det är rätt sätt att ta sig an varken läsning eller sammanhängande ”ledighet” – om nu det är så att någon har en sammanhållen ledighet. Jag har inte det. Jag tror inte på ledighet. Jag arbetar nästan jämt. Jag har så mycket att bevisa för dem som ändå inte lyssnar.

Att nu vara föräldraledig hela sommaren (vilket kommer att förklara att jag antagligen inte publicerar något alls – men kanske hinner äldre inskickade texter ifatt tiden och hittar hem att vila i) tänker jag inte räkna. Det innebär att jag får statligt sanktionerad ersättning för att ta hand om barnet (de andra för gamla för att inkluderas, vilket också är ganska absurt). Nåväl. Sammanhängande ledighet, semester, ger den arbetande klassen tid över för egna intressen. Tid för att förkovra sig. Lägga sin uppmärksamhet på att inte producera åt andra.

Jag tänker att det inte är nödvändigt att sikta på enskilda titlar. Utan jag föreslår ett förhållningssätt istället. Läs långsammare. Läs mycket långsammare. Läs ett ord i taget. Läs ett stycke och ta tid från texten att vila och reflektera. Ligg i gräset, i sängen, på stranden. Planera in en stund varje dag, planera också in att promenera och göra andra saker med stor omsorg. Du hinner. Det är den enda gången du faktiskt hinner. Andas. Sov en liten stund till. Läsning är inte kvantitet. Läsning måste få vara kvalitet. En titel i taget. En tanke i taget.

Och om du prompt har svårt att hitta något att läsa så tänker jag att det alltid är en bra idé att läsa sådant du aldrig läser annars. Om du bara läser romaner, så passa på att läsa en essä. Läser du bara historiska romaner så läs Göran Rosenbergs ”Plikten, profiten och konsten att vara människa” (2003). Det finns utrymme för att gå utanför din fastställda ram och ändå läsa det som intresserar dig. Men det får vara något mellan dig och din belästa bibliotekarie eller bokhandlare. Det går också bra att skriva till mig om det men jag kan inte lova att jag inte bara tipsar om böcker som mina kollegor har skrivit. De brukar jag tänka på först. Det kallas nepotism, och är konsensus i en uppmärksamhetsansträngd tid. Läs det dina vänner läser, men läs också utanför din bekvämlighet. Det är då du växer som människa. Och det är det som är livets mening.

Att blanda egen färg

När jag hyrde hus på Augustenborg lärde jag mig hur en vattenklosett fungerade. Mer nödvändigt än ont. Jag lärde mig också hur ’ingen kredit’ fungerade. Hur enahanda kost kan vara. Whisky och spaghetti liksom. Men också vilken fristad biblioteken är. Hur nödvändigt det är att ha gratis tillgång till litteratur. Eller ja, gratis är det inte – det är mer komplext än så, men för användaren av biblioteken handlar det om en marginell del av eventuell skatteinbetalning. Och det märks liksom inte. Inte i jämförelse med vad det ständigt kostar att hålla banker och andra kommersiella aktörer på fötterna. Jag läste. Nu köper jag hellre böckerna jag vill läsa och det har kanske med uppkomsten av de oändligt välsorterade mellanledsnätbokhandlarna att göra. För till stor del handlar läsandet av litteratur om tillgång. Och med att min ekonomi är lite bättre än när jag levde på försörjningsstöd. Det där slog mig, det med vattenklosetten, när jag satt på köksgolvet precis och bytte en avloppsslang. Det är mycket saker en lär sig att göra när ansvaret ligger i ens egna händer. Och nu liksom hyr vi huset av banken. Och jag läser en lärarutbildning och lyssnar på maskiner som låter.

Om att läsa och Vägrandets gospel

  
Kanske finns det en kompletterande diskrepans mellan scen och boksida? Att överförandet av det ena till det andra är svårt. Jag har lyssnat på så många lysande poeter mörda sina dikter på scen och scenfokuserade diktare bli fullständigt menlösa på den tystlåtna och ensamläsande boksidan. Själv tycker jag att det är svårt att göra manifest av de egna texterna på en scen eller i ett samtal. Det måste få vara svårt. Det ger något. Jag försöker intensivt förkroppsliga texten när jag ger någon av mina sparsamma uppläsningar, det tar också ut sin rätt och efteråt är jag helt som förgjord. Som att hela den årslånga skrivprocessen koncentreras i den kvart en uppläsning får ta. Allt i processen kommer tillbaka. Avhandlingen Att bli ved av Fredrik Nyberg handlar delvis om detta – att bli till i rummet med sin text. Jag är inte klar med den alldeles än. Det är ingen brådska med processen. Döendet sker oavsett.

När jag fick gästa Södermalms poesifestival 2013 hade jag det otvivelaktiga nöjet att bland andra möta en av poesisveriges få riktiga samhällsfrämlingar Gatuduvan (Jens Åberg). Det var som att släppa lös en självmedicinerande naturkraft in i elektroniken som förstärkte våra röster. Sedan dess har rännstenspoeten gett ut några böcker som jag hållit ett öga på. Nedan följer min läsning av den senaste.

Estradpoeten Gatuduvans andra bok på Fri Press Förlag, Vägrandets gospel (2015), är en hyllningssång från fragmentets rännsten. Hyllandet består i att vandra gata upp och ner och endast vila sammankrupen i busskurer. Att kisla ur betongfasaderna med tusch och amfetaminskakningar. Det är ord som talar om hur ruttet vårt ruttna samhälle är och om hur vidrigt det också är att stå utanför. Hur det ruttnande är oundvikligt. Kapitalet når även utanför det kommersiella. Friheten är villkorad. Även om det i texterna vid tillfälle bjuds en stilla bild i gemenskap eller en blick mot flykt och motstånd. Jag tänker att det kan vara dikt, men att det aldrig riktigt blir en bok av dikt. Allt är samma, stelnat. Som kåda i metaforen. Som asfalt i en koan. Som en haiku utan årstider. Jag vet knappt vad jag ska göra med dikterna. Jag tänker att jag väntar också på nästa bok. Nyfiket ändå. Tänker att när poeten tröttnat på sina platta enradingar så finns lyriken där i de långa texterna, de som inte bara sveper undan som reklamflimmer. Som kan dränka sorlet av äckel både utifrån och inifrån.

Att åka till Sthlm och gå på teatern

Utan tvekan är Turteaterns uppsättning av Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen en hyllning till förlagan, till författaren själv, till den kritiska gestaltningen och därtill det bästa teaterstycke jag upplevt på åratal. Kostymeringen, dekoren och upplägget var hänsynslöst detaljerat och bar intertext till bokens storslagna massa av bildning och upplösande av gränserna mellan metafor och verklighet. Aktörerna var alltigenom närvaro och lyckades med konststycket att vara både den grymhet och sårbarhet som finns närvarande i Morfar och Pyret. Inte en gång drogs jag ur fiktionen utan var delaktig i händelserna på ett sätt så jag fick hejda mig från att träda in i en roll och själv delta. Kaffet var också gott. Tack. Tack. Tack.

Om Klass, klass och hat

  
Om nya boken Baggböleri finns ännu en fin recension, den fjärde om jag räknat rätt, i nya numret av tidskriften Klass. Jag blir även intervjuad och det slår mig väldigt tydligt vilka långa och vindlande meningar som kommer ur mina fingrar. Ett annat exempel är den essä om varför jag kan hata män, som grupp — i grupp, som publicerades i tidskriften Astra. Det är som att varje tanke måste omges av sin kontext, förklaras ytterst. Jag har knappt lyckats skriva något och det här är inget undantag. Allting hopar sig som en hög, en trave, vilken på grund av sin höjd står ostadigt. Det har gått ett år. Varje dag är en evighet, varje rutin på bristning. Förändring. Fortsättning. I Klass finns även en ljuvlig novell av Victor Estby, en intervju med Göran Greider — som fick mig att köpa på mig tre av hans böcker. Jag letar hela tiden efter klockan. Men inte när jag läser och skriver; då är tiden planerad efter klockan. När jag inte längre kan planera blir det inget. Det blir inget alls. För att orka pendla läser jag. De enstaka tilläggen sker i naturliga pauser i ensamhet. Med låst dörr, med byxorna nere. Jag generar dig. Jag generar inte mig. Jag borde visa mitt manus Illegalen.

What else than silence is a platitude

“…the machine whisper” (Harris, 2014, p. 80).

I find it interesting reading up on most poets but those poems published by my publishers, Dylan Harris, Tomas Ekström and Kristian Carlsson I read with a special eye. Something critical, almost loving, and in search for our denominators. Sometimes they are there, sometimes they just blow me away. Right now I’m reading Anticipating the metaverse by Harris (The Knives Forks And Spoons Press, 2014). First things first. Pages 1 and 3 takes me to the eighties. But between these lines there is the CC Attribution Non-commercial Share Alike 3.0 Unported license copyright. Information that needs to be free. To be known and shared. Unless private ownerships kills off all things human.
So. What the fWck is “metaverse”? Verse about verse? (And wordplay around the multi-world interpretation of the ideas of quantum mechanics etc.) This will have to be a review about writing a review. I can’t review my publisher — he’ll cut off my royalities and burn my manuscripts. Besides I really can’t write anymore so. Well.
The book could be an critique of our disassembling world, where we build the tools to know our ecology and then never actually listen to the answers to the questions we pose. Not knowing which thoughts are our own and which have been planted by an other hand. Are these our cities? Our languages? Our code? What if I belong in a parallel or a serial place. What if all this intelligence is artificial. Could not the world of piracy my child builds with me be the real world and the one where I try to pay my bills with poems the fantasy imagined by someone else. Like you.
The scare and conquest of the image of the growing digital to the withering post-digital where none of us can step, steep, outside. It is a parallell with the same conditions of centralisation and ownership it was designed for — you may feel that the global/glocal society has made it more open. But still, we who program and are fluent in the language still just administer the property of megacorps giving you fragments of information — just to keep you docile. Weblogs and social media is opiate. You are being programmed.
The book, a collection of poems. A tad horror here. A sprinklersystem of playfullness there. It is a searching for form. A trial and error. Like programming HTML. Moving <p> beyond the page; corrupting, adding lines. Moving about. A glitter of the eye — the I. An I which will never be matched by manmade simulations. A world still matched by the simulations made by humans. We redo the script, read it into our process-memory — our lives, the short span — breeding, feeding, incoding history into our material offspring. Our immaterial. There is no such thing as anything immaterial — there is sociocultural order and weight in every digital storage. And the actual book seems to start at p. 33. There is the code of culture. A brief longing, then the cycle of combustion. Our words are maggot. Only the silence speaks of truth. Conciousness is a simulation as our lives, all that we experience, is the narrow view of a singularity in a vast complexity of a god-like world. What you see is the simulation of reality as you can never grasp it fully. Program your simulation Harris says. Know the language behind the code that marks up everything and you — as you are everything and still all this nothing.
Connected to this is the failure to correctly measure the quantum-mechanics ruling and our hope stands to building machines to better our own narrow vision. The search for graal, the truth-machine, to help see all things — to grasp a complex world of no end in sight. The end of minor things: life, a tomato sandwich, a butt closing in on the filter — all these things we can perceive. But the stars? No. The inner workings of nothingness. No. Harris poses questions and there are no answers. Some look to God, some to heroin, there is also science — which provides as good answers as any old poet. There is an interconnection between them. We are nonetheless overwhelmed and lonely. Misguided by commodification instead of anything else. Anything must be better. Even not understanding the language you speak. As silence and white noise together form communication, so does particle and wave. The view of the world/word is a matter of context and perspective. My reading of Harris’ book is not his. And probably not yours. And remember always, as Harris does, it is what the reading of a work produces that has importance — not the writing.

Söndagssångaren

Det som kvardröjer är impulsen att fly; att dö — det som hänger över är samma känsla att stanna kvar, av trots, av självutplåning. Inga resultat kan dämpa gråten som väller väller väller tar över. Stakade jag mig? Upprepning är förstärkning, är ett didaktiskt grepp — en pedagogik jag använder. I pedagogiken finns en dramatik, alltså ett narrativ. Allt är mer eller mindre synligt.Att fly är också att slippa möta även om kruxet är inne i dig. Du och jag är kruxet, sakfrågan som offrats på det kors som samhället bygger på. Dessa detaljer ursagor, utsagor om levnad. Korset är ett hjul. Ett solhjul. Upplevelsen av tid. Tiden som sådan är endast klocka ringa — ringa vakta. En ringa vakt av nära anhöriga vid köksbordet som dödsbädd. I vardagen och dess omåttade död. Döden är upprepning för den som lever vidare. Vidare sträcks cirkeln. Dess omfång utvidgas.

  

Om konst, samlande och sjukdom

Jag bär runt, bär, ibland en tröja som signerats Oscar Guermouche. Det är en svart kortärmad undertröja (XXL) som handtryckts med texten ”Fuck all of you for saying I would not make it”. Ofta tänker jag att avsändaren, tröjans röst, lätt kan misstas för min. Men att den egentligen tillhör Guermouche. Jag upplever inte att jag har lyckats, det är inte ett budskap jag ställer upp på — jag vet inte vad som hade krävts för att jag själv skulle ha upplevt den känslan. Men att människor, som jag, som inte har en personlig relation — sociala medier är ett torg och räknas näppeligen — till konstnären Guermouche köper hans konst torde vara ett mindre bevis på succé. Är det ett bevis. Jag vet inte vad Guermouche själv vill ha sagt. Eller om han upplever att han lyckats som konstnär. Vad konstnären vill ha sagt med sin konst är underordnat konsumentens anledning till inköpet, ägandet, av konsten. Kanske är det så enkelt att den som gör konst är konstnär. Eller, den som gör konst som läses och begärs av en omgivande värld är konstnär. Men den som visar sig vara konstnär efter sin avgång då. Som erkänns i graven. Där konsten är begärlig för att den går att sammanfatta då det inte blir fler — som ett samlingsverk av dikter. Tröjans röst är i vilket fall Guermouches. Att jag bär den är ett ställningstagande, liksom när jag hänger Hans Krøjer där jag ser hans verk dagligen, att jag känner ett frändeskap med deras respektive konstnärskap. Snarare räknar jag tröjan som ett ironiskt plagg över min kropp, döljande och skyddande min hud. Som när jag bär skräddad kostym fast jag inte har någon direkt inkomst. Kanske är tröjan ett besvärjande. Kanske borde jag ringa efter Weyler och undra om han vill att jag ska arbeta för honom, göra det jag gjorde för en av hans författare — som jag gjorde för att jag ville; inte en handling för att försörja något annat än mitt behov av kommunikation. Och av tycke för författaren självklart. Som att jag känner ett ansvar.

Jag tänker att det händer något med läsningen när en poets livsverk sammanställs till en enstaka volym. Som ett enskilt verk. Jag vill minnas att problemet med den rekontextualisering som sker avhandlas med stor livaktighet i Jörgen Gassilewskis Samlade verk (OEI Editör) i ett efterord. Kontentan kan möjligen vara att det måste ses som ett helt nytt verk då innehållet ombryts annorlunda och formatet i stora drag förändras, liksom kontexten i vilken bokverket utkommer. Skulle något liknande kunna utkomma i någon annan konstart än den litterära. Alla Egon Schieles målningar i samma utställning kanske. Skulle det vara möjligt. Det går inte att bortse från litteraturen som verk i egenskap av kopia i massupplaga — åtminstone i modern tid. Uttrycken skiljer sig och ett närmande detta med verk som unikum skulle kunna vara de formförsök och handgjorda format som ställer sig som motvikt till den kommersiellt gångbara pocket jag funderar kring: en poets livsverk i ny utkommen slit och släng-upplaga. Pocket är inte ett format tänkt för annat än ett par läsningar; pappret rivs, gulnar — omslagen släpper, går upp i limningen.
Tillgängligheten i nytryck och pris om poeten levt ett långt och produktivt liv är något som kan tala för idealet att litteraturen som sådan, den som värderas ha nog värde för det, bör vara tillgänglig för den bredare publik som uppstår vid kanonisering av en författare. De diktböcker som tryckts och sålts som enstaka verk görs så i en betydligt mindre upplaga än massmarknadspocketen — som den så cyniskt heter.

Men också förvirringen inför och känslan för den oundvikliga litterärt konstnärliga utveckling en författare kan ha som manifesteras — överskådligheten; kan ett helt författarskap överblickas med en volym. Om begränsningen är poetens modersmål, vi får förutsätta det i denna fundering, är förutsättningarna mindre komplicerade. Poeten kan ha haft ett yrke vid sidan om, eller varit poet vid sidan om sitt yrke — de kan ha haft en inbördes jämlik roll i poetens uppmärksamhet. Denna andra yrkesroll kan förutsätta att poeten författar andra skrifter eller texter. Tänk om poeten var psykolog och skrev i facktidningar och i pressen som debattör. Hur skulle detta få plats i en samlingsvolym. Även om dikten ges en separat plats i eller om själva biografin bortses. Utan levande kropp ingen dikt. Anteckningar post mortum är möjligt. Liksom väntande manus; om poeten alls skrev ögonblicken innan döden. Eller dikter vid ögonblicket alla väntar på. Att även diktaren kan följa sina ord till döden. Och då kan ett konstnärskap värderas slutgiltigt.

Tröjan är en del av Guermouches verk ”Small town boy (fuck you)” (2013).

image