Mer tänkt om ”Logos”.

Nu har Logos varit tillgänglig för allmänheten en stund. Försökte läsa i den i dag men fick bara känslan att jag var tvungen att tvätta händerna efteråt. Och mina händer, liksom jag, är svullna och uttorkade. Verkanslös och verkningslösa. Det gör alltså ingen skillnad att tvätta dem, känslan av fetma genomsyrar allt ändå. Det är bara den ständiga sjukdomen som återtar sin rättmätiga plats i mig. Längtan efter slut, efter avgång — avslut. Men jag kan inte. Vet inte längre hur en ska göra. Och ansvaret och kärleken till de som beror. Som berör mig. Sjukdomen är en malande kräva i mig. En hunger som inte kan stillas nötas eller inte inte, inte alls eller heller. Istället en trötthet. En trötthet som dödar allt motstånd. Allt motstånd jag bär i mig. Allt motstånd jag är. Varit. Som att det aldrig funnits. Jag behöver tvätta händerna. Jag behöver sluta tvätta händerna.

Jobbansökan på nytt.

Texten känns slut. Logos | Korpus, som jag skrivit med anteckningsverktyget i min telefon har stelnat. Ibland är det en del i processen. Ibland är det slutet. Jag har fortfarande inte kunnat läsa det ordentligt. En kollega sa att det inte går att ta isär, analysera, för att det är för nära mig. Att det är en självbiografi. Kanske en autofiktion. Verket är just nu en sanning. Om att röra dig, röra mig, pendla, stå på trappan och röka och om skrivandets villkor. Om språkets förutsättningar att förmedla. Om relationen till sig själv.20140404Jag har kommit till någon slags insikt om att jag är slutkörd. Inte längre uppfylld av den metaboliska intensivitet som jag en gång präglats i.
Att lämna ifrån sig en inarbetad form, jag måste hitta en ny form inför varje verk, är en sorg och en saknad. Jag har fortfarande en meter böcker att läsa inför skrivandet av texten som känns död. Kanske försvinner böckerna i ett myller. Jag har fyra meter att läsa för att jag vill. Aase Bergs Uggla (eller vad den nu hette) kostade 30kr på Kristianstad Bokhandel. Men det som var värt det var att gå in i en bokhandel vars autencitet är så påtaglig. När jag avslutat mina studier och lönearbetar ska jag köpa alla mina böcker där. Jag behöver alltså ett jobb. Jag har redan tittat ut mitt första köp. Jag kan text. Form. Genre. Sociala medier. Marknadsföring. Jag är en social kameleont och lär mig snabbt. Jag kan också digitala medium. Ljud. Fotografi och bildhantering. Skrivbordspubliceringsverktyg. Konvergenskultur. Litteratur. Böcker. De böcker du vill prata om. Sälja, förlägga, skriva. Jag kan eftersom jag vill. Jag kan html5/css3, CMS. Mänskliga relationer och ekonomi. Jag arbetar tryggt, med framförhållning och intensivitet parallellt. Jag har kontextbundna men låga krav. Kaffe. Lunch. Cigaretter och gångavstånd. Jag bor utanför lådan. Jag behöver lön. Men jag jobbar halvtid för jag hoppas på att kunna skriva en bok till. Kanske som någon vill ge ut. “L | K” kommer inte att bli utgiven. Den är för obegriplig. Den är för tät för att vara prosa eller essä och för pladdrig för att vara dikt. Den är interdisciplinär och tvärsgående bland genrer. Språket står i vägen för sig självt. Jag är associativ. Ett associativ. Jag kan jobba säsong. Jag kan se system. Förbättra. Jag är en naturlig ledare som helst lyssnar. Jag entusiasmerar. Jag kan kritisera. Just nu har jag för mycket på hög. I sommar kommer jag kunna överblicka hoppas jag. Jag tror att min opublicerbara bok handlar om uppbrott från det egna subjektet. Jag kan handskas med besvärliga relationer och händelser. Jag tänker på fötterna. I mellanrummet mellan dem. Jag kan möta en människa. Jag är rolig och allvarlig. Bildad och jordnära. En kopp te går lika bra. Jag är orädd och självsäker. Charmigt nonchalant. Jag har skickat ett utdrag till en tidskrift. Vi får se med det. Ett utdrag hamnade i Ord&Bild, om konstnärlig forskning. Jag blev stolt. Det var en lättläst del. Hårt beskuren. (4/13 tror jag). Jag minns inte längre och jag är för sorgslagen för att leta. Det utkom vid Bokmässan 2013. Jag fick läsa för dem. För Rum för poesi. För fåglarna och de som gick mitt i. Jag fick jobba. Jag fick betalt. Jag var ändå där. En vinst. Nästa år vet jag inte. Gör det någon skillnad. Bor jag där då? Det är någon dag.
Jag litar på min förmåga. Trots alla misstag som jag gjort och lärt av. Jag är tatuerad och kammar inte i mina tovor. Men jag klär i kostym och tar hand om mitt skägg. Jag är en skäggig pappa som luktar rök. Till och med min enstaka whisky luktar rök. Jag är en brinnande medarbetare som vet att delegera och göra själv. Och jag vet att du kommer att tycka om det. Jag är ärlig. Jag är duglig i det svenska och brittiska/nordamerikanska språket. Jag kan flera sociolekter. Min dialekt ändrar sig efter kontext. När jag inte möter din blick tittar jag i marken.

Conceptual arts, a thought on socialism.

Thinking about the (according to Walter Benjamin socialist; in his essay on the work of art in the reproductive age) authentic photography presented not as a copy but exhibitioned as the, digital, camera with the image available for viewing through it. I’m thinking about this because I’m writing Logos | Korpus for the University of Lund.

Mänskliga kommentarer.

Ibland får en brev från sina läsare. Det kan både göra ont och vara trevligt. Här citerar jag ett, med tillåtelse, från Karin.

CoverME_webFörst, blir jag alltid lite stört glad när någon refererar till RAF-medlemmar vilket jag så klart lade märke till att du hade gjort… Jag vill inte göra anspråk på att förstå allt jag läser, det känns inte heller nödvändigt, vissa delar av texten får mig att vilja ta reda på mer. Min helhetsupplevelse är i alla fall mycket positiv, jag optimerade min tid genom att välja din bok som valfritt poetiskt verk på kursen där jag går, så här formulerade jag min läsupplevelse: Jag tycker om den här ansatsen, jag tilltalas av konceptet för att det berättar om något som jag har svårt att se berättas på ett annat sätt. Kvantiteten har jag svårt att se i någon annan form en just den poetiska och den är just ett bärande element. Ett mänskligt exempel, av att leva med en missbildning, skulle inte bli samma sak. Det skulle kunna vara en drabbande berättelse om några enskilda människors öde men det här är inte en sådan berättelse, denna text handlar också, enligt mig, om människors behov av att kvantifiera, kategorisera och avskilja det normala från det onormala, det önskvärda från det icke önskvärda.
Den för tankarna till ett liknande verk som en gång drabbade mig i all sin enkla saklighet, Åke Hodells “Orderbuch”. Intellektuellt drabbas jag av boken med en glädje över skapande människors uppfinningsrikedom när det kommer till att visa mänskligheten ur olika perspektiv. Känslomässigt drabbas jag av boken med oro och obehag, ibland nästan fysiskt påtagligt, jag måste lägga ifrån mig den och göra något trevligt som att lyssna på jazz eller dricka kaffe för att glömma bort hur sköra min och mitt eget barns kroppar är. Hur till synes slumpmässigt det är att vi existerar.

Boken heter Mänskliga exempel (Smockadoll, 2013).
Mer om den finns här.

Rainn-y friday.

The breakdown of [all] distinctions has made traditional conceptions of identity untenable: e.g. [humans] cannot be named, generalized, totalized around a particular set of features—because she is fractured by differences (Western/ non-Western; White/ colored; rich/ poor; lesbian/ straight/ bi-sexual/ transexual; …) that cannot be wished away -> Solution: feminists should give up the dream of purity, naivite, innocence and origin-ality.

Donna Haraway (1985)

Book is out soon, sending press copies. Send me something and I’ll fw: you a digital text (.pdf or .epub).

The cover of Rainn

Back cover Rainn

21 november, 2013.

I dag har jag stigit upp. Det var den svåra biten. Rökt. Druckit en kopp kaffe. Bäddat sängen. Klätt på sonen. Druckit en kopp kaffe till. Vinkat av sonen och rökt. Ätit frukost och läst kultursidorna i två papperstidningar. Druckit mer kaffe. Rökt. Plockat undan i köket. Rökt. Läst den onödiga bakgrunden i en avhandling om kulturekonomi. Rökt. Dammsugit. Rökt. Dammsugit. Rökt. Torkat golvet. Rökt och druckit kaffe. Slängt in ett mått svart tvätt i tvättmaskinen. Duschat. Rökt och druckit kaffe. Funderat på form. Skrivit detta.

8 juni till och med 7 juli;

Denna korta text var det sista som jag och Ewa Nillgård skrev tillsammans. Det var tänkt som ett samtal från början till slut. Men det förblev allt för kort. Jag är ledsen. Jag är ledsen för så många saker.

 

SKILLINGTRYCK TILL EWA

Du sköra varma kalla vara. Välsmakande. Det smakar inget vidare.

Som ett strävt tyg mot huden som blivit alltför känsligt av det som ligger i alla liknelser som blivit alltför av allt som avbildats som fraser som bildats som mot.

Aktade ord, visor och tillrop är som balsam för själen
men balsamerar också rösten, de vaga öppningarna.

Tyg frasar med ljud som bara varsamheten och stenarna uppfattar.
De vilda milda stenarna med fossila skrivtecken, livvakternas signum.

Inget liknar någonting. Allting har liknats färdigt.

Visorna är inga sånger heller. De är trädblåsarens och stenens hemliga legio.

Under dess yta är stenen endast vatten, flödet följsamt; där tecknen ritas löses de också. Sångerna bildas i vinden – i vinden låter de sig röra sin flykt. I sin flykt hör vi öppningen. Den är det tyg som vaktar oss.

Svala händer följer ådringen under vattenytan
känner varje mjukdel
varje viskning som lyfter oss närmare segelduken
i den ljusa gläntan.

Den ljusa natten som knypplar sig förbi
blindskär och vittrande fyrar

vaktar med sitt eviga tändplån.