Fullständig själsförmörkelse.

I bland får man undra vad det är man sysslar med, att sitta en lördagkväll och natt med en text som förklarar en annan text, en recension av en bok; sitter med den längre och mer nogsamt än med mina egna dikter, jag skriver ingenting längre. Vad finns det kvar att skriva. Inga tankar klara nog att utmana, inga rännilar av glasartade meningar. Endast återstår missförstånd, endast enstaka enskildheter. För vem gör jag detta. Vem läser en recension. Vem läser alls. Till vilken nytta. En viss tid har det kanske hävdats skönhetens egennytta. Jag satt här till dess att alla andra lagt sig. Middag. Tystnad. Jag sitter i mitt huvud. En kråkborg av äckel. Fjorton böcker ligger framför mig till last. Ingen chans i helvetet att jag ska hinna läsa nya OEI – där jag med avundsvärd stolthet medverkar – eller de tre hyllmetrarna med nyinköpt lyrik. Jag tvingade mig själv till ett snedsteg. Just nu läser jag, vid sidan om, Jonas Örtemarks Miniatyrproduktioner, en utmärkt samling, betydligt bättre än vad jag hade hoppats på. Det måste få bli så. Utmaning. Poesi. Min skalle arbetar dygnet runt. Stressen att skriva bra om andra, med andras, att dryfta ur allt, all uns av skaparkraft – alla vakna timmar – kraften kommer från arbete inte från någon mystisk eller mytisk kraft. Poesin kommer sig av språkets inneboende materialitet. Och ändock läser man ett löjligt felcitat av någon barnrumpa och så kommer det ännu en barnrumpa med ett språksinne som en pajas och inte ser att orden ligger tillsammans och varandra till last. Dessutom såg jag vackra saker som i saker som jag agerade publik med sist.
Saker jag skapat ställdes ut, nej. Text. Inte skulptur som talar om Guantanamofångarna. De tillhör Christer Wedman som med sin dotter ställde ut och bjöd in att låta mig anföra vernissagegästerna, brygga dem in emellan linjerna de framställt med linjer och hud som jag dragit ur mig. Jag har en utskrift. Jag skickar det snart. Kanske till Gunnar. Han var ju så trevlig sist. Men det är för bra. Kanske håller jag det för mig själv. Efterordet är publicerat i Slagtryk. Det kanske räcker.
Biota/Biom/Isolering – Freke Räihä – 2011
Bokbord i Brösarp. Även jag fick saker sålda, inte bara konstnärerna där. Jag som bara ville representera lite. Och ändå är det som att spänningen i att leva har blivit spänningar som hårdnat. Stelnat i rygg, nacke, kanaler. Vattnet plutar. Och att få bli läst i min lokala blaska. Mannen på bilden skrev i gestboken [ sic! ] och har inget samröre med Anatematisk; (anathema esto, “förbannad vare han“), om någon undrade varifrån namnet kommer. Det kanske räcker.


2 thoughts on “Fullständig själsförmörkelse.

Say something!

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.