Hösten innebär väl ändock att finner man sig på älskade Barbackas Kulturhus tillsammans med hur många talangfulla artister som helst. Inte minst David Rix, Karin Hernbrant och Malsor Sylejmani, som för övrigt imponerade med vers som i kyrkan. Dessutom bjöds det på för dagen, stunden, nyskriven poesi på en öppen scen och flera mera och så vidare. Själv stod jag också där uppe i det snygga ljuset och tröttnade helt och hållet på att vara rolig på scen. Jag ska sluta vara rolig, hur roligt är det.
Senare, hösten är en lång period, hade Kristian Carlsson, Tomas Ekström och jag post-releasefest på FcSyds nya lokal. Tack Katarina Mazetti! Där försökte jag också vara rolig. Jag måste sluta med det omedelbums. Jag kan inte (sluta använda ordet jag) sluta försöka, den äckliga clownen som inte kan ta något på allvar, som inte kan känna, bara för scenen, för scenen. Jag är yta.
Detta är den modifierade scenen på Södra Förstadsgatan 65 med tre poeter i återklang.
För att främja det egna skapandet inom Författarcentrum och på lokation i nya Lokalen, så bidrog vi denna kväll med en anteckningsbok för den plötsligt inspirerade. Min förhoppning är att vi med detta ska kunna komma över kanoniseringens ok och dikta var och en i den plats som vi finner.
Så här himla fint blev det när vi fick inviga det nya bokbordet. I bakgrunden skymtar priser, rester och brinnande fett som Anna, underbara Anna, på FcSyd bistod oss med. Tack alla som inte skrapar tallrikarna vid varje tillfälle, ni har alla bidragit till vår kväll. Tack!
Luciferbulle; i triol, på socialiströd servett.
Och nej, Gunnar var inte heller intresserad av Biota/Biom/Isolering. Antagligen är den rätt kass ändå. Bäst att skita i det och jobba vidare på NOMOS. Som högst troligt är en så kallad genreöverskridande och autobiografisk samt romanlyrisk text. Inte för att jag måste, men för att jag måste.