En lönefredags dröm.

Förra våren gjorde jag ett samarbete med Hällefors folkhögskola, en skrivövning för skådespelarna som blev en pjäs, efter mycket processande från alla medverkandes sida. Resultatet presenteras här, naturligtvis så kortades innehållet ned och en del sånger och annat tillades; det är teaterns styrka. Texttolkning.

En lönefredags dröm.

Jag kan lägga den mellan dina läppar; med turkoser och parfymer.

Drömmar, inledande monolog:

När jag drömmer kommer jag bara ihåg korta bilder. Bla bla bla … Bla bla bla. Hmm. Inget. Inget. Inget. Inget. Inget. Inget. Bla bla bla. Banan. Banan. Banan. Banan. Ljus. Brinner. Som sagt, drömmer inte mycket. Nej. Vet inte varför.
Lite avundsjuk på människor som drömmer. Men så vet jag ju, att jag visst drömmer, det gör alla, det är bara en fråga om att komma ihåg eller inte. Så… punkt. Spritpenna. Ananas. Sverigedemokraterna. Ingen aning. Trevliga saker. Uppleva saker jag inte upplever i verkliga livet. I drömmen är allt möjligt.
Jag skulle kanske vilja kunna vakendrömma, kunna styra drömmen medvetet medan jag drömmer. Ganska coolt. Gurka. Youtube. Bla bla bla. Min tur. Bla bla. Undrar varför vi drömmer. Jag vet inte. Bla bla bla, vetenskapen har inget svar än. Så ja. Melodi nummer sex. Jaha. Punkt. Inget inget inget. Melodifestivalen. Bla bla bla. Inget. Helst vill jag inte det. Jag vill inte drömma samma sak om och om igen, det händer ibland och är ganska obehagligt. Det är bra. Nu vet jag inte vad jag ska säga mer. Bla bla bla bla. TV-serie. Bla bla bla. Inget. Bla bla bla. Jag har aldrig vaknat kallsvettig som i filmer. Kanske när jag var mycket liten. Vet inte. Vet inte. Vet inte. Jag tar i alla fall det här på allvar, just nu är jag som allvarligast. Bla bla bla. Spritpennor är bra. Madrasser. Datorer. Ljusbord. TV-serie, stilla. Soffa. Skinn. En hud.
En dröm är en hallucination man har när man sover. En hallucination. Hallucinationer. Inte på riktigt. Skenbart. Hjärnan har den förmågan. Djur drömmer också. Det verkar så åtminstone. Drömmen fyller en funktion. Annars skulle förmågan, eller snarare tillståndet utvecklats bort för länge sedan. Med ledning av föregående ställning och att jag drömmer så sällan, skulle man kunna se det som att jag inte finns; annat än vid korta, nästan enstaka tillfällen. Det kanske stämmer. Inte finns. Kanske. Finns inte. Kanske. Om man inte finns så existerar man inte. Samma sak.
Drömmar säger väl något om vad som upptar en i vaket tillstånd, även om man inte är medveten om det. Inte alltid. Ibland är de nog rent slumpmässiga. Sen så säger ju drömmar något om hur man är som person, eftersom man ibland utsätts för väldigt konstiga och extrema situationer, men har samma personlighet som när man är vaken. Om man nu har det. Jag är inte helt säker. Jag har svårt att veta vad mina drömmar säger om just min personlighet, eftersom jag så sällan drömmer.

II.

Till vardags måste jag själv rulla upp mina tankar, som persienner mot vårmorgonen, för att kunna se klart. Jag vet ärligt talat inte, jag upplever mina tankar som slutna. Jag drömmer om konst och ett samtidigt konstnärskap, jag tror att jag drömmer olika drömmar, fastän jag inte kan se dem i mitt huvud. Jag tror att vi skiftar position; att vi går från huvud- till bikaraktärer – och tillbaka.
Jag skulle vilja kunna styra drömmen medan jag drömmer. Kunna styra drömmen, alltså precis det man tänker sker också, som att föreställa sig, fast mycket mer verkligt. Mycket mer verkligt. Som att man är Gud, och kan forma sin omvärld exakt som man vill i varje ögonblick. Jag tror att det är så, att det är det yttre man styr, i en dröm, de falska sinnesupplevelserna, medan tankarna och känslorna fungerar som vanligt, som när man är vaken. Det skulle kanske vara en skillnad mot vanliga drömmar. Man drömmer att man vaknar upp på morgonen och att allt är okej, kanske en halv minut innan man kommer ihåg; ångesten kommer över en. Igen. Klockan ringer. Slut. Man är tillbaka i verkligheten, som man skulle göra vad som helst för att kunna fly ifrån.

Text 1.

En dröm är ett tillstånd där man kopplar från sin aktuella tillvaro; den representerar de tankar, som är mina, men som jag inte kan tänka på, kanske finns det ett telepatiskt nätverk mellan alla människors drömmar. De får mig att se in i saker: saker som kan, eller ska, eller har hänt. Enbart lyxdrömmar blir man ju bara besviken på när man vaknar – men det finns två sorters blöta drömmar: svettiga och våta, även om jag får anstränga mig för att tolka dem ibland. Alla vet ju att knullandet tar slut någon gång, eller så är det bara rena fobier. Jag är missnöjd med världen, men inte med livet, det är mitt trauma. Att vara jagad och stå här försvarslös, med nakna händer.

Text 2

Jag kommer inte på något, hjärnan har lagt sig på något vis. Jag fäster inte så mycket vikt vid drömmar, jag önskar inget särskilt med dem. Jag vill gå vidare med nästa tanke och berätta om vad jag inte vill drömma om, för det är det enda jag kan komma på. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Men vad fan. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Det är som att det inte finns något där. Vad vill jag drömma om? Vad vill jag drömma om? Vad vill jag drömma om? Vad vill jag drömma om? Vad vill jag drömma om? Vad vill jag drömma om? Vad vill jag drömma om? Vilka repriser vill jag ha? Har drömt vissa saker många gånger. Ibland bra, ibland inte. Jag vill hur som helst drömma om saker jag inte vaknar av.
Nu börjar jag känna av pressen, är svettig, vill inte vakna av att jag är svettig, rädd, stressad eller ångestfull. Ibland drömmer jag om saker som är roliga att prata om, men som var fruktansvärda att sova i. Jag kommer inte på något exempel. När jag tänker på detta skrattar jag rakt ut: Vad då du? Jag ser det väl bara, mina drömmar. Men det kanske inte är så intressant. Ibland alltså, ibland minns jag dem, ibland inte. Även om jag inte minns dem, finns de där. Jag minns speciellt några drömmar, jag censurerar mig, utelämnar:

Drömmar, specifika:

1

Jag sitter på en spårvagn på väg mot Hisingen och på hållplatsen innan min blir vagnen stående en lång stund. Tillslut ilsknar jag till och undrar vad fan det är frågan om, då ser jag ett gäng pensionärer lägga sig på en filt över spåret. Där satt de och åt glass! Jag rosenrasade ut och roffa åt mig något, vadsomhelst, för att kasta på dem; jag fick tag på en glass som en medpassagerarna satt och åt. Jag gillar glass. Gärna med varma hallon på. Hur det var, äsch, skitsamma, jag har ingen lust att drömma, punkt, punkt, punkt. Vad? Det står still, tom hink.

Jag.

Text 3

Ett jag kan vara flera saker: medvetande, djur, ande eller människa, det har varit en intensiv dag, hm … saker på nätet kan vara ett jag. Tankarna är fåglar, hur ska jag få tillbaka dem, hur? Vet du hur? Vi är jag för att vi tänker, agerar, gillar, svarar, understryker och poängterar, kanske på grund av det och det. Själv är jag dominant. Även grisar finns och är lite olika varandra; kanske är vi gnälliga, tystlåtna, sjungande eller kontemplativt spekulerande framför en sorglös och under/byggd/hållning. Alla dessa svar kommer till slut att leda någonstans, det vet jag – jag väntar på att tyngdlagen ska lägga dem på plats för mig, på en sten vid en sjö, i en skog nära en väg, så jag hittar hem, så jag kan sova utan att frysa – i en säng, det är april.

Drömmar, specifika:

2

Ormen låg hopringlad där på marken bredvid mig, vi tittade på varandra, jag förevigade ögonblicket med en kamera. Bilden blev bra och ormen högg inte mig. Det var en bra dröm. Hoppas vi ses igen, ormen och jag.

Text 4

Vadå jag? Jag? Jag kan knappast vara någon annan, än ”jag” … Däremot, kanske jag skulle vilja förändras: förändras, förändras, förändras, förändras, förändras, förändras, förändras, ändras för-, ändras för: bla bla bla. Jag vill att min grund, det som jag utgår från, går ut från, ska vara något; fastän det bara är en subjektiv illusion, subjektiv finns inte, objektiv finns inte, annat än som substantiv – på en kamera.
Det svamlar, dimmern surrar. Förändringen: mindre glas, mer betong; dess syntes. Skåpet står i vägen, förutsättningen står i vägen, gravitationen; som beror på objektets massa – står i vägen, vi skulle kanske behöva en knuff – en knuff för att ta oss ut ur vår bana. Grodor har starka bakben, för att kompensera deras brist på nyanserat tänkande, dess bristande förmåga att se färgen grön. Vi behöver längre pauser, fem minuter är för kort tid, jag vet att vi behöver mer.

Text 5

Jag:et är första person singular, bestämd form, formad som ständig närvaro. Utan ”jag” finns det inget ”du”. Och därför inget vi, även om vi inte äter från samma tallrik. Rövsidan är att det då också finns ett ”dem”. Vi står alla på olika platser, men vad är olika? Olika vargar? Blåvalar? Stenar? Havsörnen som jagar mot himlens siluett? Byggnaden som fångar dess flykt? Men vi delar skuggbilderna från den omfattande, medierande skolbyggnaden, från vars tak vi faller, från vars slottsliknande höjder vi sakta närmar oss marken, som suger, som jag, och jag menar vi: är fjädrar – lätta, vi styr med säkra vingar mot marken. Jag:et är det som är jag, mina grenar, mina fötter som stenar eller fingrar som björklöv, spröda först, men starka och daggsamlande i sitt växande; att äga sitt jag, att veta vem man är, att utgå från något som är eget, är att vara. Att vara är att handla och med det förändras vi, och jag menar vi, förlorar och berikas.

Text 6

Hon hade vanan att styra och ställa över mitt huvud, under de första åren som jag praktiserade där på lagret. Det låter ju logiskt att hon bestämde över mig eftersom jag var praktikant. Där med det. Det är en slags befrielse att våga vara sig själv och känna att man duger ändå. Jag antar att jag är den som jag är, därför att jag inte har lärt mig att lösa konflikter, att det har pågått sedan barnsben. Mina båda föräldrar har alltid varit oerhört spända och fördomsfulla som personer. Det är de som har präglat mig. De har gjort så att jag aldrig vågat fråga om något, aldrig vågat ta några initiativ i vardagslivet. Det är först nu, sedan jag började gå på folkhögskola, som jag upplever mig själv som fri och självständig. Jag är fri och självständig. (Paus.)

Akt II.

Dialog: Ensam.

E:Q:
Det tonar ut.
Kör:
Ur askan och in i elden! Akta dig för de stora lågorna mitt i elden!
E:Q:
Jag slutar på jobbet. Jag slutar på jobbet och ställer mig långt bort för att röka. Jag ställer mig långt bort för att röka och slippa tänka. Jag tänker på att jag inte orkar med att inte duga. Jag orkar inte duga.
Kör:
In i elden och ut ur askan.
E:Q:
Jag askar på marken, jag askar i håret. Långt hemifrån äger jag en flaska med flyktsoda.
Kör:
Elden flyr utan veden; veden torkar i boden, in i elden.
E:Q:
Jag har en mask.
Kör:
Du har en mask.
E:Q:
Jag ber dig vänligt att dra åt helvete.
Kör:
Vi drar åt helvete.
E:Q:
Helvetet är andra människor.
Kör:
Du är ensam.
E:Q:
Helvetet är att vara ensam.
Kör:
Säg något.

E:Q:
Ljuset fyller mig, vattnet fyller mig och dimman. Dimman fyller mig. Skymmer prismat som delar mina intryck.

Världen.

Text 7

Det är inte idén om integriteten, det är inte den ointressanta informationen om mig, som finns att hitta i låsta och öppnade arkivlådor, det kan kallas vad som helst; skulle vi hitta en tillverkningskod graverad i vårt innersta, som vi tar genom de hallar vi går i, de dörrar vi passerar och tillbaka ut i andra liv som snart integreras i oss. Jag vet inte. Folk är sannolikt programmerade olika vid födseln och kanske är det där det ligger, vi skiljer på olika intressen, styrkor och svårigheter – fastän de alla är samma sak, sprungna ur samma pöl; jag formulerar mig mot min barndom, det som blir mitt arv, jag tycker om att tänka med en diskussion som process/underlag, det är dessa faktorer som jag delar med min uppväxtmiljö. Tid och makt är andra faktorer, vissa har det och andra har inte lärt sig någonting, utan bara kör på, kör över. Vi behöver ett virus mot vår programmering. Jag blir trött, väntar bara på att tiden ska ta slut, varför gör den inte det? Åh! Tack, där kom den.

Text 8

Varför ställer jag alla dessa frågor? Till mig själv? Jag vet inte, frågor är bara frågor, man kan inte alltid få bra svar på sina frågor, ibland kan man bara få ett. Trots det, är frågor och svar lika delar av livet. Jag tänker på överjaget, som ibland får överhanden över våra liv som människor. Överjaget ska inte förbjuda fler saker för oss, inte fördöma, vi ska föredöma, vi ska lägga den stege, som positionerar oss olika, på marken. Vi alla.

II.

En våglängd mellan Hitler och Churchill, kan jag vara ledare utan självinsikter? Är det bättre att vara en enkel människa, där min brist på ansvar drabbar bara mig själv? Kan jag nå ut, utan att låta mig manipuleras, vridas och styras över? Det enda jag vill är att ni lyssnar på mig. Att ni lyssnar fastän jag inte vet vad jag säger, eller hur, att jag betyder någonting ändå. Jag skulle vilja vara färdig, jag skulle vilja gå direkt till mål utan att passera Gå, utan att mödosamt välta blomkrukor eller glömma pengarna i jeansen. Jag vill inte vara realistisk, fy fan heller. Jag vill bara leva ett liv i taget, utan dubbelheter, göra nytta, utan sökandet på andras bekostnad och helt utan den högfärd som föregår mig. Jag kommer från ett barnhem, jag har glömt hur det började. Ni är rädda. Jag ser det. Ni är rädda för att jag ska visa min duglighet. När man är svag, som jag, är man ofta stark i andra saker, på andra sätt. Jag vill vara de svaga människornas vän och min vilja sträcker sig från hav till hav.

Dialog: Världen.

Q:
Det hoppade ut ur min mun; molnen – linjära.
A:
Molnen kommer att bära dig.
Q:
Jag vill ha lugna, samlade vågor.
A:
Molnen kommer att bära dig.
Q:
Det ska vara en passiv miljö.
A:
Molnen kommer att bära dig.
Q:
Molnen kommer att bära mig.
A:
Du vill dansa.
Q:
Jag ville bidra med en bokstav, men grät inga tårar över den.
A:
Du gråter, molnen kommer att bära dig. Upp och ut från innergården.
Q:
Det är en passiv miljö.
A:
Du sitter inte still – du dansar.
Q:
Intetsägande är världen.
A:
Du dansar.
Q:
Jag dansar.
A:
Molnen kommer att bära dig.
Q:
Molnen kommer att bära mig. Jag dansar.

Text 9

Det blev en flicka. Barnets namn är Liv. Mina minnen är fragment; jag lyfter den järngrind, som trillat mellan murarna, för att öppna dess lås så att jag kan passera, mina lockar ramar in ansiktet som murarna grindhålet.
Luften vibrerar av händer, som smeker runt huden – som lägger mur omkring mig, utandningen smeker mig, fingrar dansar – och läppar; läppar tafatta mot mina egna. Mot ryggen, mot svanskotan. Mot mitt altare. Jag är alla orterna som jag vuxit i, alla platser som funnit mig – de som lämnat kriget, som åter lämnat kriget, där inga ljud finns. Där all önskan finns att nå; istället för pansarvagnar: dialog, istället för våldtäkt: jordbruk, istället för verkanseld: beröring. Stormsteg.

Dialog: Mod.

Röst:
Säg något.
Kör:
Röst:
Säg något då!
Kör:
Nej.
Röst:
Säg något på riktigt.
Kör:
De val som vi gjort rinner som blod genom våra fingrar. De reflekteras ur solen i månen och stjärnorna i månen och huden i månen.
Röst:
Tala inte i gåtor; din svans slingrar sig som en orm i gräset.
Kör:
Nu faller stjärnorna.
Röst:
Det känns som om jag faller.
Kör:
Det är du som faller.
Kör + Röst:
Du ska vårda mig, göda mig, kamma min (hår-)man, lösa knutar ur min svans och dränka mig i sol. Då ska jag stå vid din sida. Då ska jag vara du och du ska inte längre begära; Begäret skall vara delat, ditt liv ska vara helt, det ska vara delat; stjärnans skott gror i det lummiga lugnet.
Kör:
Gräset är mjukt.
Röst:
Dina tårar vattnar grodden som spirar trädet. Som med andra bildar skogsbryn och i oss finner fågeln sitt bo.

Om teatern

Text 10
(I mörker, utan spot)
Personan är en kombination av minnen: mönster och dess handlingar; i ett visst ögonblick. Det är fett, löst och ömtåligt det där. Skalet, av kalcium, ligger som en skyddande stomme, blodådrorna – både grova och fina, blod, syre, syremättnad, syrgas, luften är ett syrebad – en frätande, en korrosiv: röd, söndrig, upplöst natt, såsom att skator är svarta, och irriterande vita, flyger, som jag:et; ibland nu. Vi kan inte vara identiska, därtill kommer brus på kvantfysik-nivå, jag är materialist, bla bla bla, brus är rörelse och förändring, det kan vara ljud i vågor, det går att dricka. Man kan inte dricka ljud. Kan man dricka ljud? Man kan dricka allting om man löser upp det, brus är upplöst ljud. Flytande och utan riktning. Dricker man fel saker dör man, döden gör oss lika, vi är alla lika, jag satt i en skinnsoffa, den är också död. Tärningen spelar Gud. En fråga är bara ett verktyg, som att tala, sjunga, skriva och gestalta i en dans; i svart, i ett svart rum, i ett svart ljus. Jag kan inte se publiken. Jag kan inte möta din blick.

II.

Verkligen, han finns, det är kallt här, kallt. Vet att vi inte är några textmaskiner; text är slumpmässighet. – Är det absurt eller surrealism; sura människor borde överhuvudtaget inte få finnas. Brandsläckare, om det blir för varmt, om det brinner, teatern brinner. Det är bra, annars blir det för kallt. Det går att föreställa sig en tanke som en indirekt fråga; och talet sedan: en fråga mot verkligheten, i frågan ställer verkligheten, den som vi känner, såsom frågeställningen som ledde till branden, till gravitationskraften och till de sjukdomar vi omger oss med. De som ställer sig till svars.

(Avslut)

Jo, ni förstår, det är det här jag vill göra, det jag gör just nu. Jag gör det med samma förutsättningar som alla andra. I den mån som vi nu kan ha samma förutsättningar. Det är min ödmjuka dröm. Att vara här just nu, att gå vidare. Att jobba i detta. Jag är inte helt säker på om drömmen verkligen talar till er, ni där ute, jag släpper loss; släpp loss era förväntningar – ta steget fullt ut. Följ med ut.
………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Dikt.

Jag vill inte drömma att jag är dödligt sjuk och ska dö, det har hänt.
Förvrängs och dras till något absurt.
Jag vill inte drömma att jag är dödligt sjuk och ska dö, det har hänt.
Förvrängs och dras till något absurt.
Jag vill inte drömma att jag är dödligt sjuk och ska dö, det har hänt.
Förvrängs och dras till något absurt.
Jag vill inte drömma att jag är dödligt sjuk och ska dö, det har hänt.
Förvrängs och dras till något absurt.
Jag vill inte drömma att jag är dödligt sjuk och ska dö, det har hänt.
Förvrängs och dras till något absurt.
Jag vill inte drömma att jag är dödligt sjuk och ska dö, det har hänt.
Förvrängs och dras till något absurt.
Jag vill inte drömma att jag är dödligt sjuk och ska dö, det har hänt.
Förvrängs och dras till något absurt.
Jag vill inte drömma att jag är dödligt sjuk och ska dö, det har hänt.
Förvrängs och dras till något absurt.
Jag vill inte drömma att jag är dödligt sjuk och ska dö, det har hänt.
Förvrängs och dras till något absurt.
Jag vill inte drömma att jag är dödligt sjuk och ska dö, det har hänt.
Det förvrängs och dras till något absurt.
(Ridå.)

Under ytan.

Under ytan ligger ligger som en väsande orm http://undermarken.se/. Det är bara att köpa; inga protester alls är nödvändiga. Det är inte någon gris inblandad alls, dessutom går det bra att provläsa många texter redan på hemsidan! Jag har bara hunnit med Olle Dyrander, men jag lovar er: Jag ska läsa allt! Allt, allt, allt!

Dessutom kan jag passa på att rapportera från Hällefors 10 års jubileum; nu när jag ändå sitter här. Det är något särskilt med tystnaden, under ytan sjuder det av konflikter – men i skogarna är det tyst och bland de jag möter råder solidaritet. Saker som det här händer: 

Det här är Kolugn; det här är Susanne som steker pannkakor utomhus ( vi fick hälsa på hönsen, hunden, ankorna, tuppen, tjuren och korna med ) och bjuder till med nykokt hallonsylt, den andra kvinnan är Gunilla, vi kommer snart till henne, men vet att det var i hennes gästrum som jag huserade, dessutom har Susanne förutom en mindre konferanslokal på höloftet, ett galleri som överblickas av sagda, där inspirerar just nu George Nebron, med sina målningar:

Verket heter Nyfikna ko och gör sig inte alls rättvisa som sned bild tagen av en amatör med en tafflig kamera.

Det här är På semester. Bilden nedan är en detalj jag fastnade för. 

Hon påminner mig så om någon … Hej! Hej!
Ledsen för att ljuset blev som det blev; men blixtar får agera det futuristiska inslaget i Nebrons naivistiska konstnärskap. Ska man köpa, så kan man såklart ringa hans agentur: Và fint foto på 070/1561382 eller 019/331300. Såklart kan man ringa bara för att snacka med. Susanne har dessutom, bland allt annat, lite hjemmelavet till salu för den som tycker om att minnas resan hela vägen ner i magen.
Är det hälften så gott som pannkakorna så kommer Susanne att ha fullt upp hela sommaren med vilsna stockholmare som aldrig förr ätit något hemlagat i hela sina liv.
Ja, 10-årsjubilaren Hällefors folkhögskola firades med en fin fest med buffé, musiker, tal och mina utdrag ur FEL4 samt en dikt jag skrev med Karin Boye, det var mycket uppskattat av den röda publiken, som bjöd tillbaka med ryggdunk och glada tillrop om mitt agitatoriska framförande ( och ja, jag nämnde i höga ordalag SommarLyriken och Skurup ). Sedan blev det dags för premiär; jag hade i samarbete med Gunilla, Affe och Sven, som är lärare på skolan och deras elever, ett gäng blivande scenartister, skrivit en pjäs som framfördes två gånger samma dag. Den var enorm! Jag grät och grät; inte bara för att jag kunde identifiera mig med skådespelarna och deras ord, utan även, såklart, för att jag aldrig tidigare sett mina ord framförda av andra. Det var magiskt! Jag överger kanske poesin för scenen? I vilket, så var det en underskön helg, trots krävande resor och bara en hyllningsdikt till Folkbildningen skriven. Jag hann dessutom med fördjupningar med Sven, Gunilla och Karin Poppius. In alles alltså: en fin helg, jag saknade dig.
… och så Ester, nyaste familjmedlemmen hemma. Hon började lite knasigt, med att fräsa på Stellan och skidda runt som ett annat mähä, men nu så sitter hon och kelar med alla andra i vår märkliga gemenskap.
Snipp snapp.

Välkommen till resfeber!

Ja, jag ska åka till Hällefors folkhögskola och se premiären av pjäsen jag skrivit i samarbete med skådespelarna där. Jag är lite febrig inför mötet med deltagarna och orden jag sammansatt. Men marginalerna är goda och jag har kanelbullar och cigaretter med mig. Dessutom den nyinhandlade Livsdikt. Som man dessutom kan lyssna på här. Resan kommer att bli fantastisk! … och ost.

Påskliga böjelser.

Ja, som sagt innan. Kanske inte till dig, men jag vet att jag sagt det till någon i alla fall. Det har varit påsk; jag har lekt konstrunda och blivit inspirererad, precis som föregående år. Ovan är ett fantastiskt verk av konstnären Hans Kröjer, naturligtvis har jag varit dum och inte skrivit upp vad verket heter. Å andra sidan titulerade jag en hel diktsamling med endast ” . “. Valfri förläggare sökes för övrigt. Kröjer har en tendens att tala helt och hållet med de virrvarr av undermedvetna tankar som uppehåller sig i mitt huvud. Kanske är det det, i kombination med hans, bara på ett par utställningar, enorma utveckling mot ett säkrare och mer eget språk i den tradition och släktlinje som han är en del av. Jag föredrar hans fars poesi framför hans (Toms) målningar vilken dag i veckan som helst. Hans Kröjer är en av de bäst begåvande och mest egna konst-närerna i vår tid. Jag kan ta gift på att han kommer att upptäckas av fler och fler och tillslut vara för stor för Sverige, lilla, lilla gråtande hötorgsland.
Samtidigt gjorde jag en fascinerande upptäckt i Mette Lund Lindberg vars känsla för detaljen och per-spektivet, mer än en gång gjorde att jag vacklade lite när jag abrupt stannade upp för att undersöka vad det var som jag egentligen tittade på; frusna blommor, tunnlar av starka ben och makrofotografi av, enligt lilla lingonet, “ett trasigt löv”.

Sen åkte vi mer bil, mycket 70-vägar, mycket skog, mycket mötande konstrundebilar, bland andra möttes vi upp av ett antal mycket fina vänner i sorglösa Huaröd, precis i en snygg Y-korsning som rundade en “körka”, med tillhörande kyrkogård; där historien om Rod Geiger bytte plats från berättarens sinne till mitt. Därefter flydde vi den översvenska plats, där en kyrkogård tillåts fylla hela, och jag menar hela horisonten, mot Maglehem.

HUARÖDS GRAVGÅRD:
Curt Hilfon har inte, trots sin vacklande hälsa blivit en sämre konstnär, men jag kunde inte låta bli att porträttera mig själv i en av hans tavlor, den ville det själv och när det var ok med upphovsmannen
kunde jag inte låta bli.
Det är fortfarande den där
stilla österländskheten hos Hilfon som jag uppskattar mest, även om han också briljerar i annat. Jag har hört att där serveras goda kanelbullar till exempel, men jag äter bara mitt eget, jag har mer smör än mjöl … Återkommer med recept nästa gång jag bakar. I vilket fall så var det mycket trevligt att se att det gamla bygget fort-farande står på plats. Sonen Max inte att förglömma; vars glaskonst tagit hästsprång och nu-mera verkar stå på egna ben i relation till hans mer utforskande måleri, jag tror att unge herr Hilfon behöver bryta med sitt ursprung helt och hållet och ta nya outforskade vägar från den trance-mystiska riktning han uppehåller sig vid. Där var flera exempel på hur brytet verkar ta form och jag ser fram emot nästa år och nästa och nästa …
Konstnären Katharina Lundberg och jag hade ett mycket trevligt samtal om den manliga konstnärens geni-förklarade fylleurineringar kontra hennes egna erfarenheter av att måla med ena handen, röra i grytan med vänstern, passa barn med fötterna och gubben med tungan, därifrån gick jag stärkt och med rådet att bara använda yllesockar, vilket jag gjorde – omtumlad, men utan svampiga fötter.
Sedan vart det utflykt med våra långväga gäster och då det var för gott med mat och för trevligt sällskap för att göra annat än att pula, ta en god öl – Tack för den! och … såklart gå på torrdasset:

Välkomna till ett blåsigt och bajsluktande Skåne!

Och ja, det var kallt som faan också.

Och regnade minusgrader.

Och kärlek.

Ja, det här är toaletten på Skillinge Teater, jag var tvungen att slinka in när vi var där och såg deras Påsksoaré, helt underbar – Naturligtvis.
Den politiska teatern har alldeles för liten publik kan man tycka, men lokalen var fylld, brödet himmelskt – en eftersmak av Skurup.
I stort gav dagen mersmak, både av Skåne, Bredsjö, öl och skjutsa teaterhögskolestudenter till Simrishamn, tack alla underbara, fantastiska!