Tips till den som arbetar vid skrivbord

Så många bra tips på hur en ska arbeta hemifrån. Eller snarare i hemmet. Här kommer några tips från mig:

Sov dåligt. Gärna för lite så du blir trött på eftermiddagen och somnar sittande på en stol.

Ät för mycket och för sällan. Ha ost och bröd till all mat och varva med kaffe och cigaretter — särskilt om du redan har lite ont i lungorna.

Borsta tänderna på kvällen, eftersom du ändå alltid har munnen full av kaffe och tobaksrök så gör det ingen skillnad att borsta dem på morgonen. Att du tappar tänderna är bara ett symptom på det kapitalistiska samhällets stress.

Sitt inte stilla. Ha en obekväm och oergonomisk stol så att du inte blir försoffad under arbetets gång. Res dig upp ofta. Rök inte vid skrivbordet. Promenader är tillåtet men bara de dagar du planerar att duscha.

Duscha inte varje dag. Tänk på miljön.

Gör ständiga avbrott i arbetet för att dammsuga, diska och byta i tvättmaskinen. Om du bara stirrar på dina ord kommer du att skriva för många. Ju fler ord desto sämre text.

Arbeta bara en handfull timmar dagligen. Annars betyder tiden för lite.

Byt ut alla ord som är dåliga mot ord som är bra. En synonym är inte en exakt överensstämmelse.

Tänk på att språk är ett begränsat verktyg som bara med nöd och näppe kan användas till att göra sig förstådd. Använd hellre språket till konsten än för att tjafsa i kvällspressen.

Ta betalt för allt som andra också tjänar pengar på.

Ta paus innan omständigheterna tvingar dig till det. Och glöm inte att fylla på med andras språk under arbetets gång. Ord är en finit resurs.

Glöm inte att låta det som driver dig genomsyra alla beslut du tar — kompromisser är aldrig tillåtna.

Tiotalet var decenniet som jag

upptäckte att jag tyckte om att arbeta med strukturer

skrev med strukturer

trodde att jag var intresserad av konceptualism men halvvägs genom förstått att det var dokumentdikten, saklyriken som intresserade mig

förstod att jag också behövde skriva saker som kom inifrån i ett samtal med annat

fick arbetsstipendium på sammanlagt tio år

funderade över varför bara den som lyckas med något får blommor

tog snedsteg, gjorde framsteg och tillbakasteg

hyllades och förklarades vara obegriplig och arg

läste samtidspoesi tills den blev tråkig igen

flyttade så långt ut på landsbygden som gick utan körkort

tog körkort

gifte om mig med samma person igen

fick ett tredje barn

led av svåra depressioner och smärtor som stundtals varit förlamande

blev uppringd av Tidningen Kulturen (TK) och erbjuden en redaktörspost

blev uppringd av Österlens folkhögskola och erbjuden en läraranställning i poesi

slutade på TK för att det gjorde mig sjuk

publicerade flera hundra texter i bland andra Lyrikvännen, Ord & Bild, Provins, Kritiker och OEI

kuskade runt på festivaler och mässor och läste poesi

reste i Europa och Sverige för att läsa poesi

fick publicerat sexton diktböcker, varav tre på engelska

översatte, skrev essä, skrev kritik och slutade skriva kritik när redaktörerna ville bestämma hur kritiken skulle se ut

drack kaffe

fick nya sjukdomar

var lokaljournalist

studerade vid universitetet i Lund, vid Linné och Konstfack

fick vänner

förlorade vänner

tog tre akademiska titlar och en folkhögskolelärarexamen i skrivpedagogik

lyssnade på Thåström och Säkert!

gick upp och ner i vikt och upp igen

tappade den sista respekten för Socialdemokraterna

klippte mina lockar, lät dem växa ut och blev skallig

lärde mig att byta vinterdäck

tittade på när gamla hjältar grävdes ner

refuserades från lite överallt

skrev en barnboksserie som fortfarande blir refuserad

lyssnade på andra, läste andra, samlade på mig böcker som andra skrivit

väntade på bussen

hatade mig själv, frös och eldade och högg ved

misslyckades, bråkade med barnen, med partnern, mig själv

skadade mig, skadade andra, läkte fram tydliga ärr som kanske bleknar med tiden

önskade att jag blivit bildkonstnär istället

lärde mig grafisk design

fakturerade, fick lön, tog lån

lånade pengar av en bank för att äga huset vi bebor trots att jag inte tycker om banker eller privat ägande

slutade låna böcker på biblioteken och köpte nya bokhyllor

alfabetiserade böckerna

fick skaffa glasögon men har fortfarande huvudvärk, nackvärk, ryggvärk, själsvärk och svårt att fokusera blicken sent på kvällen

promenerade, men alldeles för lite

tröttnade på livet men fortsätter att stiga upp om morgnarna av ren plikt

stekte ost

gjorde forskningsresor längs grusvägar i obygden

ville dra ett strå till stacken men det slutade med ett genuint förakt till kommunalt styre och den moderna europeiska tanken om industriell förvaring av de som behöver hjälp

radikaliserades på djupet

grät

började intressera mig för forskningsfältet konstnärlig forskning

provade flera olika sorters mathållning men faller ändå tillbaka till det skamfyllda i att njuta av livet eftersom det är så fruktansvärt kort och förgängligt

fick plats i flera omtalade antologier och har setts i de stora stockholmspublikationerna som annars bara skriver om de som bebor i Stockholmsområdet

korrekturläst kanske femtio böcker eller så (har i efterhand hittat tre fel)

dammsög golvet 500 gånger

ställt högre krav på mig själv än jag ställer på andra

köpte konst

byggde ett växthus med hjälp av vänner och bekanta

spelade Final Fantasy

stirrade på havet, på fåglarna, på träden

uppdaterade min PC ett oändligt antal gånger

sov i genomsnitt fem timmar varje natt

funderade på att skriva denna ytliga lista

bestämde att det litterära tiotalet var mitt, att jag delade det med många andra och att tjugotalet ska vara ännu mer så —

tjugohundratiotalet var ett decennium där vi alla förstod att världen snart går under men att det alltid finns en möjlighet att förändra även om vi inte börjar förrän i morgon

Vikt är inte bara att bära, vikt är att stå ut

Robert Smith och jag

Peo Rask

Black Island Books, 2018

Jag läser en liten bok om åldrande. Går det att göra en liten bok om åldrande? Vi åldras. Eller, som tjugoåring åldrades jag inte. Nu är det som att jag dansar på begravningsfester alltid. Faith har alltid varit min The Cure-platta. Jag var nog runt 15. Mer androgyn än i dag. Satt på Tunaskolan, en plats för elever som jag hade väldigt lite gemensamt med. Varför skulle jag ta mig över halva stan för att gå i en skola jag vantrivdes i? Men som musik lyssnade jag, precis som i dag, på allt som har ett mörker. Det gör mig ljusare till sinnes – lugnare.

Jag introduceras till The Cure av en jänta jag nog förälskade mig i men som var, liksom jag, känslomässigt instabil och destruktiv utan riktning. Något jag upprepat några gånger.

Jag läste visst det Proudhon och Marx och Bakunin. Det formade ilskan men inget gav den fokus. Och jag hade inget sammanhang. Jag har fortfarande inget sammanhang. Jag är fortfarande i många avseenden den 15-åring som rakade av sig ögonbryn och bar läppstift. Som såg i Robert Smith en själsfrände. Som kunde sitta på tåg och låta tårarna falla av saknad efter något som knappt fanns. Som ville dö innan jag levt. Som 15-åring är de senaste åren ens referensram. Jag har över tjugo år till på den lilla människan som ville dö, som räddes döden. Jag är kanske lite avtrubbad i relation.

Men samtidigt har jag förträngt The Cure lite. Och när jag nu återvänder till musiken för att kunna koncentrera mig på Rasks dikt och berättelse om dennes relation till Robert Smith och bandet han är galjonsfigur för så kommer allt tillbaka. Rask skriver om förhållandet med superstjärnan Smith, om sitt med musiken, om sig själv. Om att gå in i och gå undan, och hålla sig undan. Använder textfragment i samtal. Det är tydligt att vi delar passionen. Om än att jag lagt den sidledes för att slippa vara 15. Eller åtminstone slippa vara den 15-åring som förälskade sig i den där flickan. Den där första jag kysste. Som öppnade något i mig som jag stängt undan.

Detta är lika mycket en dikt om plats som om att avguda, att åldras, att försöka nå ut till det avlägsna. ”Här är jag”, säger Rask – reser till projektförstäderna i ett grått England. Lånar, förändrar, översätter rader. Det är ur strävan ut som något vackert skapas. Den medelklasslitteratur som skrivs av medelklassen för medelklassen som i dag hyllas unisont över pressen är långt borta. Här samsas dikten och prosafragmentet. Som i Ruth Padels The Mara Crossing som jag nyss läst. Men det är istället ett blodigt allvar. Här finns ingen gnällig distans. Nakenheten och fasan och att förhålla sig till en ojämbördig relation som funnits i en hel livstid får mig att tänka på hur ensamt det är att bara lyssna till en annans verk. Och hur märkligt, och konstruerat nära, det förändrats till när jag kan – mer eller mindre direkt – småprata med exempelvis Rask själv över sociala medier. Hur ska jag tilltala erfarenheten? Eller varför inte en Sara Parkman som får det att glittra i ögonen på mig. Av en slags beundran över frasering. Så var det inte när The Cure började bli ett namn hos alla oss som drogs till det hudlöst lekfulla mörkret i musiken. Samma hudlöst lekfulla mörker som fastnar i mig av Rasks bok. Vad är det för en bok? Jag läser något. En bok för alla oss som försöker glömma The Cure, eller oss som aldrig glömt.

Att utvärdera Skurups Skrivarpedagoglinje

Svårt att utvärdera ett helt år på några få rader. Jag ska försöka. För mig har det varit en ynnest, ett förtroende och något som kan liknas vid metaforen ”resa” att utbilda mig ett helt år till Skrivarpedagog. Skrivarpedagoger har förändrat mitt liv, mitt skrivande – ja, jag vet: det är jag som har skrivit och så vidare. Men utan de förutsättningar som givits mig hade jag aldrig kommit dit jag är i dag. Min partner har också sin andel i skulden och alla kollegor jag utbyter erfarenheter med samt min förläggare såklart. Men dit hade jag inte kommit utan skrivarlinjen. Det är en av anledningarna till att jag valde att söka mig till Skrivarpedagoglinjen. Att om jag genom min undervisande gärning skulle nå bara en enda människa på det sättet som jag blivit sedd så hade jag varit nöjd.

Det metaperspektiv på skrivarpedagogiken som jag påbörjade redan som elev på Skrivarlinjen har nu klargjorts och jag känner att jag är redo – om det ens är möjligt att bli redo – för att lära mig mer i själva praktiken som undervisandet och skrivandet kring det ger. Jag har funderat över metaperspektivet på att lära lärarna och jag upplever att inlärningskurvan och det egna ansvaret för lärandet varit stimulerande och adekvat. Mina medstudenter har, med något undantag, varit passionerade och villiga att lära tillsammans genom den öppna folkhögskoletanken om eget ansvar. Kollegiet på linjen är erfaret och delar med sig av sina erfarenheter med värme och glädje. Skolan är lika ljuvlig utifrån som innan – bara brödet i köket har fått sig en törn till det sämre.

Upplägget annars – att kunna studera på halvdistans är perfekt. Uppgifter blir svårare under kursens gång och metaperspektivet förstärks hela tiden. Och mina anteckningar har jag kvar.

Sommarläsningstips!

Jag vet, sommarläsningstips borde handla om enskilda titlar, men jag tror inte det är rätt sätt att ta sig an varken läsning eller sammanhängande ”ledighet” – om nu det är så att någon har en sammanhållen ledighet. Jag har inte det. Jag tror inte på ledighet. Jag arbetar nästan jämt. Jag har så mycket att bevisa för dem som ändå inte lyssnar.

Att nu vara föräldraledig hela sommaren (vilket kommer att förklara att jag antagligen inte publicerar något alls – men kanske hinner äldre inskickade texter ifatt tiden och hittar hem att vila i) tänker jag inte räkna. Det innebär att jag får statligt sanktionerad ersättning för att ta hand om barnet (de andra för gamla för att inkluderas, vilket också är ganska absurt). Nåväl. Sammanhängande ledighet, semester, ger den arbetande klassen tid över för egna intressen. Tid för att förkovra sig. Lägga sin uppmärksamhet på att inte producera åt andra.

Jag tänker att det inte är nödvändigt att sikta på enskilda titlar. Utan jag föreslår ett förhållningssätt istället. Läs långsammare. Läs mycket långsammare. Läs ett ord i taget. Läs ett stycke och ta tid från texten att vila och reflektera. Ligg i gräset, i sängen, på stranden. Planera in en stund varje dag, planera också in att promenera och göra andra saker med stor omsorg. Du hinner. Det är den enda gången du faktiskt hinner. Andas. Sov en liten stund till. Läsning är inte kvantitet. Läsning måste få vara kvalitet. En titel i taget. En tanke i taget.

Och om du prompt har svårt att hitta något att läsa så tänker jag att det alltid är en bra idé att läsa sådant du aldrig läser annars. Om du bara läser romaner, så passa på att läsa en essä. Läser du bara historiska romaner så läs Göran Rosenbergs ”Plikten, profiten och konsten att vara människa” (2003). Det finns utrymme för att gå utanför din fastställda ram och ändå läsa det som intresserar dig. Men det får vara något mellan dig och din belästa bibliotekarie eller bokhandlare. Det går också bra att skriva till mig om det men jag kan inte lova att jag inte bara tipsar om böcker som mina kollegor har skrivit. De brukar jag tänka på först. Det kallas nepotism, och är konsensus i en uppmärksamhetsansträngd tid. Läs det dina vänner läser, men läs också utanför din bekvämlighet. Det är då du växer som människa. Och det är det som är livets mening.

Att blanda egen färg

När jag hyrde hus på Augustenborg lärde jag mig hur en vattenklosett fungerade. Mer nödvändigt än ont. Jag lärde mig också hur ’ingen kredit’ fungerade. Hur enahanda kost kan vara. Whisky och spaghetti liksom. Men också vilken fristad biblioteken är. Hur nödvändigt det är att ha gratis tillgång till litteratur. Eller ja, gratis är det inte – det är mer komplext än så, men för användaren av biblioteken handlar det om en marginell del av eventuell skatteinbetalning. Och det märks liksom inte. Inte i jämförelse med vad det ständigt kostar att hålla banker och andra kommersiella aktörer på fötterna. Jag läste. Nu köper jag hellre böckerna jag vill läsa och det har kanske med uppkomsten av de oändligt välsorterade mellanledsnätbokhandlarna att göra. För till stor del handlar läsandet av litteratur om tillgång. Och med att min ekonomi är lite bättre än när jag levde på försörjningsstöd. Det där slog mig, det med vattenklosetten, när jag satt på köksgolvet precis och bytte en avloppsslang. Det är mycket saker en lär sig att göra när ansvaret ligger i ens egna händer. Och nu liksom hyr vi huset av banken. Och jag läser en lärarutbildning och lyssnar på maskiner som låter.

Om att läsa och Vägrandets gospel


Kanske finns det en kompletterande diskrepans mellan scen och boksida? Att överförandet av det ena till det andra är svårt. Jag har lyssnat på så många lysande poeter mörda sina dikter på scen och scenfokuserade diktare bli fullständigt menlösa på den tystlåtna och ensamläsande boksidan. Själv tycker jag att det är svårt att göra manifest av de egna texterna på en scen eller i ett samtal. Det måste få vara svårt. Det ger något. Jag försöker intensivt förkroppsliga texten när jag ger någon av mina sparsamma uppläsningar, det tar också ut sin rätt och efteråt är jag helt som förgjord. Som att hela den årslånga skrivprocessen koncentreras i den kvart en uppläsning får ta. Allt i processen kommer tillbaka. Avhandlingen Att bli ved av Fredrik Nyberg handlar delvis om detta – att bli till i rummet med sin text. Jag är inte klar med den alldeles än. Det är ingen brådska med processen. Döendet sker oavsett.

När jag fick gästa Södermalms poesifestival 2013 hade jag det otvivelaktiga nöjet att bland andra möta en av poesisveriges få riktiga samhällsfrämlingar Gatuduvan (Jens Åberg). Det var som att släppa lös en självmedicinerande naturkraft in i elektroniken som förstärkte våra röster. Sedan dess har rännstenspoeten gett ut några böcker som jag hållit ett öga på. Nedan följer min läsning av den senaste.

Estradpoeten Gatuduvans andra bok på Fri Press Förlag, Vägrandets gospel (2015), är en hyllningssång från fragmentets rännsten. Hyllandet består i att vandra gata upp och ner och endast vila sammankrupen i busskurer. Att kisla ur betongfasaderna med tusch och amfetaminskakningar. Det är ord som talar om hur ruttet vårt ruttna samhälle är och om hur vidrigt det också är att stå utanför. Hur det ruttnande är oundvikligt. Kapitalet når även utanför det kommersiella. Friheten är villkorad. Även om det i texterna vid tillfälle bjuds en stilla bild i gemenskap eller en blick mot flykt och motstånd. Jag tänker att det kan vara dikt, men att det aldrig riktigt blir en bok av dikt. Allt är samma, stelnat. Som kåda i metaforen. Som asfalt i en koan. Som en haiku utan årstider. Jag vet knappt vad jag ska göra med dikterna. Jag tänker att jag väntar också på nästa bok. Nyfiket ändå. Tänker att när poeten tröttnat på sina platta enradingar så finns lyriken där i de långa texterna, de som inte bara sveper undan som reklamflimmer. Som kan dränka sorlet av äckel både utifrån och inifrån.

Att åka till Sthlm och gå på teatern

Utan tvekan är Turteaterns uppsättning av Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen en hyllning till förlagan, till författaren själv, till den kritiska gestaltningen och därtill det bästa teaterstycke jag upplevt på åratal. Kostymeringen, dekoren och upplägget var hänsynslöst detaljerat och bar intertext till bokens storslagna massa av bildning och upplösande av gränserna mellan metafor och verklighet. Aktörerna var alltigenom närvaro och lyckades med konststycket att vara både den grymhet och sårbarhet som finns närvarande i Morfar och Pyret. Inte en gång drogs jag ur fiktionen utan var delaktig i händelserna på ett sätt så jag fick hejda mig från att träda in i en roll och själv delta. Kaffet var också gott. Tack. Tack. Tack.

Om Klass, klass och hat

  
Om nya boken Baggböleri finns ännu en fin recension, den fjärde om jag räknat rätt, i nya numret av tidskriften Klass. Jag blir även intervjuad och det slår mig väldigt tydligt vilka långa och vindlande meningar som kommer ur mina fingrar. Ett annat exempel är den essä om varför jag kan hata män, som grupp — i grupp, som publicerades i tidskriften Astra. Det är som att varje tanke måste omges av sin kontext, förklaras ytterst. Jag har knappt lyckats skriva något och det här är inget undantag. Allting hopar sig som en hög, en trave, vilken på grund av sin höjd står ostadigt. Det har gått ett år. Varje dag är en evighet, varje rutin på bristning. Förändring. Fortsättning. I Klass finns även en ljuvlig novell av Victor Estby, en intervju med Göran Greider — som fick mig att köpa på mig tre av hans böcker. Jag letar hela tiden efter klockan. Men inte när jag läser och skriver; då är tiden planerad efter klockan. När jag inte längre kan planera blir det inget. Det blir inget alls. För att orka pendla läser jag. De enstaka tilläggen sker i naturliga pauser i ensamhet. Med låst dörr, med byxorna nere. Jag generar dig. Jag generar inte mig. Jag borde visa mitt manus Illegalen.