Vintersolståndet precis passerat. Den längsta natten över. Härnäst kommer ljuset. Snart följer ett valår. Med det nya året ett löfte. Ett löfte om något nytt, något bättre. Godare kaffe, bättre dikter, mer läsning. Jag tänker att jag ska ta några dagar för att koncentrera mig på choklad, på att vara privilegierad med vila. Det är inte en självklarhet. Världen måste röra sig ändå. De stora helgerna får mig alltid att tänka på de som arbetar. Hur mina föräldrar arbetade dagarna runt julen medan jag var ledig från skolan, läste böcker, pulsade i snö och slask. Blir det någonsin så igen? Slöa timmar framför brasan eller i en soffa, en ny bok. Oändligt med timmar. Potatisgratäng värmd för andra gången i rad. Att skrapa tallriken med anisdoftande bröd. Ibland kanske det räcker med en timme med den där nya boken jag precis köpte direkt från förlaget. Eller en pepparkaka från plastburken när jag passerar köket på väg in eller ut. Men det är som att jag kan längta efter att andas, fånga en snöflinga med nästippen. Hålla någon i handen utan att behöva titta på klockan.
När jag skriver detta befinner jag mig i det förflutna. Sitter vid bordet med en kopp nybryggt kaffe och tänker på framtiden. Tänker på att det inte är tisdag nu, när ni läser detta, utan en annan dag, en som just nu bara finns som en potential. Det är det här med att vara i framtiden i skrivandet. Och samtidigt under skrivandet befinna sig i ett nu, och under redigeringen och kanske i tanken vara i gårdagen, eller barndomen, eller i augusti och samtidigt i framtiden, när texten inte längre är min. När det är nu.
Just nu befinner jag mig i en föränderlig och förändrande process. Jag tänker på hur essän, poesin, prosan, allt det vi skriver, är en plats där alla våra språk skulle kunna få plats. Jag tänker på vilka av mina språk som inte får plats i det jag skriver. Varför jag inte ger dem utrymme. Varför jag inte kommer åt vissa av mina språk när jag skriver. Och hur jag ska göra för att komma åt dem. Kanske är letandet efter alla dessa språk tillräckligt nära den plats som språken skulle kunna vara. Alltså, om jag använder metaforen resan för letandet efter språket så är resan platsen jag letar efter. Visst måste det finnas värre saker än att leta efter det som aldrig funnits, som en måste skapa.
Jag tänker att det värsta som hänt mig, det värsta jag gjort och utstått, inte längre har makt över mig. Jag tänker att jag förändras, att jag genom att skriva det jag skriver just nu letar efter en slags sanning i mitt skrivande. Ett skrivande som inte skriver utifrån någonting annat, men som kommer djupt inifrån mig. Från mina språk. Jag skriver utan att egentligen se efter vad det är jag skriver. Dikterna växer fram stötvis i en anteckning jag bär med mig, när tre eller fyra fyller anteckningen skriver jag in dem i ett arbetsdokument utan att redigera. Mestadels utan att redigera. Ibland gör genomskrivningen att dikten i dokumentet är något bättre än utkastet. Jag vill inte heller hålla texten i huvudet, så som jag gjort med alla mina andra texter. Jag vill skriva, glömma, bära processen, bära att jag inte vet, att jag lever fram dikten.
Då och då, när jag är mellan dikter, känns det som att det jag skrev innan är det sista jag kommer att skriva. Som att det är den dikten som kommer att eka i min röst. Med misstro stirrar jag på dikterna jag skrivit. Är det allt? Är det allt jag har i mig, allt jag velat. För lite sedan läste jag en essä om en författare som funderade över om denne var en mindre poet, att det behövs tusentals sådana för att en enda ska framstå som stor. Å ena sidan kan jag känna mig som en sådan mindre poet, å andra sidan tror jag inte riktigt på premissen. Jag har exempelvis berörts oerhört av mindre erkända poeter (och prosaister) och kan på rak arm säga flera stycken större författare som knappt berör mig alls. En av den essäns tankar, jag hittar tyvärr inte den nu igen – ibland bara flödar de förbi mig på sociala medier, jag följer en länk, och sparar den sedan inte – var att det nästan bara är de stora författarna som på riktigt kan beröra med sina verk år efter år. Det känns som ett generalfel. Men kanske att de stora författarna, vilka nu de är, berör många för att de kanoniserats och nås av nya generationer decennium efter decennium. Vi andra kan drömma om att nå vår tid, bli lästa i en framtid. Den bästa litteraturen är alltid den som ännu inte skrivits.
Så, jag nöjer mig med sval kritik full av missförstånd, få levande biblioteksexemplar, försvinnande liten försäljning, ovilliga och buttra bokförlag, prisjuryer som aldrig skulle drömma om mig, dikter som jag får vänta på, textordning som kräver mer arbete än den ger belöning. Jag får sitta i det gryende mörkret och vänta på ljuset. Och kanske är det här, nu, i det nya året – när mörker vänder mot ljus – som något avgörande sker. Något som förändrar mig. Att jag samlar mina tysta språk och låter dem få leva i min text. För när allt kommer omkring är det för textens skull jag skriver, inte för att vara odödlig på ett bibliotek, inte för att firas och snabbt glömmas, inte för att läsas och omtalas. Texten är jag som talar med mig, det kommer den alltid att vara. Även i morgon, oavsett vilken morgondag det är som väntar.
