Trädskisser I.

Man kan titta på blad, man kan titta på dess frukter; utan att röra vid stammen. Man kan trampa på stigar utan vidröra marken, ljuset tränger som genom ett raster av klorin mot ögonen som färgats av naturen och den bristande självkänslan; den som blir, inte blev utan är det egentliga själva föraktet. Man kan sluta använda ordet man och bara inflika en jag-passerad berättare. Det är inte längre mina ord som utnyttjar utrymmet i världen, det finns ingen värld, den är smuts och adjektiv. Jag orkar inte mer. Jag är nog trött, jag är inte längre närvarande: “Håll käften!” Nej, det är sant. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte annat än att titta på. Det finns inget kvar att äta. All glädje är död som döda drömmar av en död död. Denna död är död i död; levande, såsom det lidande bristen av och i närvarande.

Say something!