Jag och Håkan Eklund har en förhållandevis tät kontakt. Vi har aldrig träffats utan allt sker med den distans som det elektroniskt förstärkta samhället möjliggör. Håkan har många färdigheter, strängar och penslar på sin lyra. Bland annat har han gjort omslaget till min Standardformulär för språkförbittring, som finns på svenska och engelska samt i manusform på franska i väntan på förlag. Han har skrivit en mängd böcker och gjort omslag till några av min barndoms mest lyssnade orkestrar. Nu senast, eftersom jag utkommer med en bok på 1219; så fick jag privilegiet att förhandsgranska hans nyligen utkomna Sjusvansad katt. Ett filosofiskt verk. Troligen den bästa bok jag läst av honom, dock har jag någon oläst titel. Men den går hästlängder förbi den förra jag läste. Som om ämnet berör författaren mer. Som om den nakenhet som föregår det metafysiska sökandet i den samtidigt är något som motsäger bilden av den samtida läsningen. Det gick inte att läsa den utan att tänka på att det kanske var författaren som var bokens jag.

Håkan illustrerar dessutom min kommande bok och ständigt uppdateras jag av hans olika projekt och bländas av den kroniska detaljrikedomen och bredden utan att verken förlorar konstnärens egensinniga skärpa. Kanske känner någon av er igen denna vy som Håkan fångat; det är vägen till byn Lossmen.