Jag minns en sommar i Bredsjö, där jag i Hällefors, gick in på det lokala biblioteket för en fin tur; döm min förvåning när de gav bort böcker. Det var här jag mötte ännu en av mina hjältesjälar, ännu en av alla de döda gamla gubbar som jag inte klarar mig utan, det finns rätt många tanter också, så det så. (Trutar med läpparna.) När jag sedan, långt efteråt går in på mitt egna lokala bibliotek och stöddigt letar upp min egen bok. Om jag är den enda författaren som gjort så ska jag äta upp min gamla hatt. Bredvid min och Pias anspråkslösa volym så står, ja ni ser själva: Pentti. Jag höll på att dåna. Nej, jag jämför mig inte med honom, jag blev så glättig av att se oss stå där, axel mot axel – som gamla vänner.

Sist jag var i Hällefors så gick jag återigen in för att titta, det gick inte att låta bli.

Resultat: Swedenmarks Kritikmaskinen. En syrlig och rolig volym, läs den för all del, men läs Saarikoski först.