Nu har Logos varit tillgänglig för allmänheten en stund. Försökte läsa i den i dag men fick bara känslan att jag var tvungen att tvätta händerna efteråt. Och mina händer, liksom jag, är svullna och uttorkade. Verkanslös och verkningslösa. Det gör alltså ingen skillnad att tvätta dem, känslan av fetma genomsyrar allt ändå. Det är bara den ständiga sjukdomen som återtar sin rättmätiga plats i mig. Längtan efter slut, efter avgång — avslut. Men jag kan inte. Vet inte längre hur en ska göra. Och ansvaret och kärleken till de som beror. Som berör mig. Sjukdomen är en malande kräva i mig. En hunger som inte kan stillas nötas eller inte inte, inte alls eller heller. Istället en trötthet. En trötthet som dödar allt motstånd. Allt motstånd jag bär i mig. Allt motstånd jag är. Varit. Som att det aldrig funnits. Jag behöver tvätta händerna. Jag behöver sluta tvätta händerna.