Att dela saker ur sitt hjärta bringar svaghet till dessa saker.
Det kan jag ta stål på.
Söndagen trillar iväg och suget efter en kram och en macka är stort.
Pyssel. Gap. Wallander.
Den med flickorna som …
Söndagskväll.
Reply
Blipp-pop.
Vaknade med en kakafonetisk smörja i huvudet; Dissections Maha Kali uppblandat med Timbuktu, den numera sedvanliga huvudvärken och väckarklockan. Infanns sig även en känsla av att inte kunna andas, inte kunna tänka. Inte kunna gå vidare utan bara vänta på att det skulle ta slut. Kan det göra det? En portion till tack!
Tack för mig.
Tack för mig.
Mat.
Mat är krångligt att förhålla sig till. Bara ät kan jag tycka. Håll käften kan jag också tycka.
Därför var det inte långt ifrån att faktiskt skriva en kokbok. Det tog en vecka.
Men nu, åter i tranquilla. Inget att se på. Jag skriver till aprilskämtet och lite dumma saker till något ofärdigt, men jag MÅSTE snart ha en idé till. Det här med begravningen i övermorgon förtär mig. Allt utom det allra sista är förberett.
Dags att återgå till upplevelsecentrum.
Dagens datum.
Jag måste tysta rösterna i mitt huvud. De är för högljudda. De säger flera olika saker samtidigt, det är ett sammelsurium, ett ihåligt brusande, obalanserade delpersonligheter som krockar i 180 km/h på motorvägen. Knaster och outtalade, spetsiga uttryck för inget som helst sammanhang, det är mitt sammanhang, detta buller och ingenting, det är förlamande brott i opasserade vägskäls brist på karta, kartläsare, riktning, riktig, antifraserade rytmer slagna i hjärterötan.
Höjer musiken och spelar bara det som jag redan kan. Fan, fan, fan. Jag vill virknåla det, slita ur det, självmedicinera sönder det, mala det i mortel – Blanda upp det med salt.
Men jag vet inte var saltet står, jag hittar inte i mitt eget kök, jag hittar inte på baksidan av min hand. Trapphuset är en labyrint, där tändstickorna slocknar för snabbt eller bränner hål i mina fingrar. Fingrarna i sig har alltid varit min patafor för handling. Ergo: mina handlingars kraft slocknar eller skadar, inget, inget, inget. Allt jag har gjort är smulor i morgondagens för ut och bestämda. Nu är bara vågskålande med det som varit och bildar beläggnngar som inte går att borsta bort, varken med lösningar eller toalettpapper och vägandes mot det som jag förklarar vara okänt. Jag är rädd för det okända och förväntar mig därför det förflutna av det som kommer. Kommer det? Jag plockar ting från min kropp och lägger det prydligt i högar, sopar det först hit, sen dit. Telefonen stryper mig. Kontakten stryper mig. Utloppet stryper mig. Det karcinorma det stryper mig.
Jag har tappat siktet. Minns inte vilka vägskäl jag passerat eller vilka gator jag bott på. Sikten ligger mald, uppvattnad och belagd med ett lager jäst som sväller. Korken är på.
Kolsyran utvecklas i allt högre takt. Jag vill ner.
09:09.
Släpper taget.
Vill släppa taget.
Det är taget.
Rälsar på;
Vibrerar, inte av energi utan av slutpoängen.
Nu börjar det igen.
Tvätten snurrar i alla fall.
Hela kärnan tjänar i dag någon annan.
Kan man inte få tänka i fred?
Katastrofen inträffar, men det kommer mest poliser.
Var är doktorn?
Man måste beställa tid?
Linjalen går till gud?
Oj!
Jaha.
Öh?
Metriken den mäter är soppa.
Lingon.
Nyårsrosen är utslagen, den doftar av lingon.
Det brinner om dina händer.
Som fångat deras hjärtan, pojk.
Välkommen ut och in.
Allt dagens sprakande; det gör vi för dig.
Min fru, hon är vackrare än vilken fotomodell; ber hon mig. Jag lyder lydigt.
Min maka, min olika
doftar där andra luktar, visar, där andra döljer
är en saltad strand, en öppnad äng
där andra solar stiger, där rötter rotas
blod stiger, blad vecklas
mitt samma, min droppar
du söker mig, jag ligger, solar;
är du
där, där jag letar efter dig.
Massendichte.
Snön blev plötsligt elektrisk när jag gick över den. Har suttit med Massdiktsprojektet hela morgonen. Var uppe vid 4 för att faktiskt hinna med alla bestyr i dag. Känns som om det var jag som laddade snön. Kanske jag gjorde. Nu är den iallafall klar. Känns som om det var en fantastiskt sätt att arbeta på. Jag får nog göra om det. Snart. Efter hjul. Borde sätta mig ner och ha lov nu. Tillåtelse alltså. I soffan med Snurran och Stellan och Almanacka.
Jag har roat mig med att skriva ihop alla kommentarer jag fått om manuset som nedan är hämtat ur och tänkte att jag kanske skulle förhandsvisa det, det verkar väl trevligt?
Brotts/Stycken.
Diktverket är genomsprängt av administrativa, krigiska, arbiträra, digitala, officiella språkbruk och dess teman. Samtidigt är det, med några få undantag; vaginalen, relativt fri från sådant som dessa institutioner inte kan prata om. Men det tycks vara sådant som är kärnan, substansen, därav alla bortklippta och avskavda bitar. Det går att läsa in mycket relationer och sex, det finns även uttalat vid några få punkter. Det går att läsa in politik och maktstrukturer. Barnuppfostran. Filosofi. Med ledning av titeln anar jag en intention att också alludera till uppslagsverk och arkeologiska fynd där vissa delar av texterna inte kunnat återskapas, detta lockar mig att söka kopplingar mellan olika tiders användning av språket. Det finns flera dikter med tydlig konceptuell utgångspunkt som gör att jag blir lämnad kvar i ett myller av intryck och har inget att ta sikte på för att veta vad som är överordnat något annat. Vilket bekräftar det ovanstående. Samhället, fragmentariskt, upphugget utan sammanhang, men ändå kontrollerande, delar ut informationen portionsvis. Problemet är att undertexten sammantaget skulle kunna utgöra hela Encyklopedia Brittanica, undantaget för några få passager om trädgårdsmästeri. Så om det är det som är dess mål får författaren sticka in en rosenbuske någonstans. Eller förresten, det stod något om blommor, så stryk det, den är färdig.
.
lånen ökar i styrka
lat. stringens, det vill säga bindande
det: j:sonska /–logiska museum/–et.
–bomben; klass/specifik
och:
.
det är fel låt på radion;
en synaptisk återkoppling.
och ögonens
/separerade/:
slidöppna;
Ett tunt lakan om din mittlinje.
.
relationen:
både:och
/exakt lika med/
allt:för.
eller så här: träffas av ålderdom
Den ser ut att behöva ett glas vatten.
.
”det där är fel väg in i kroppen” sade:
både upplevt och föreställt;
platsskapande:
korsningen Alfa Laval – Skogaholms.
.
– lögn.
Hägerns tjut.
.
alla satser:
/med samma värde:
samma.
.
väntar på sommarregnet vi väntar på
/förändrar alla lukter
skymmer ljuset; första dräpan – på kinden
Faller som en gnista.
.
bara/bara:
en skaldeskadad vitterlighet:
möjliga drivkrafter:
egoismer:
olika lösningsmedel;
bensiner, – ioner.
.
här.se/där;
vätskor med andras/inbundna och stilla:
i donations–
i register.
.
streckspel; dess; linjära avtryck, pjäser;
det är en dag som jag vet inte allt:
dess högerkantiga åsikter/ett helt eget formspråk.
.
verkans–
”… uppgifterna är svårbekräftade eftersom [ … ] regimen
kontrollerar [ … ]
all information som sprids.”
.
en och en://
möjlig förebrukning;
minsta möjliga minsta.
.
”tag av skyddsplast
en; riv längs den p
erforerade remsan”
& min skugga/rör sig som ett klockverk:
längs med vaginalens egg.
.
det är lönefredag, den */* – **.
(vid tiden för pressläggning).
.
”… all trafik bannlyst.”
.
”… förnekar [ … ] inblandning …”.
.
”… utdelar sanktioner mot …”.
Här skördade jag nässlor till mitt bröllop.
Grannen bygger om sitt tak
hans son griper mig
Marken är täckt av fläckar av
torr, frusen cigarettaska
löv som knastrar under klädda fötter
Det är svårt att skilja realism
från metaforism
Sommarens torkade solros ligger tappad
Vårt hus är ett hjul
Grannarna flyttar, återvänder
Det tas ofta fel på huset
och församlingens
Men jag är ingen pastor
Mitt förhållande till gud är mitt eget
Bussarna till förorten
är ofta sena, ofta i tid
Jag kan få rabatter på Konsum
Det vallfärdas till bageriet bredvid
Jag har sett dem, hungriga
Jag kan också vara hungrig
Nu är grannen hemma
nu är grannen borta
Här finns det gott om katter
Ibland kommer de hem med fåglar
Men oftast sitter de i träden
i flockar, de rör sig i flockar
Som skolbarn på bussen
eller på väg mot vårt lilla, lilla bibliotek
Där hittade jag en gång en bok att låna
Men blev aldrig färdig med den
Men jag ser honom ibland; pastorn
Han viger och begraver i sin flock
Jag hör dem allt som oftast
De har bildat en kör som de sjunger i
Jag sjunger guds lov just nu
Går förbi ruinen, som för att se om den
fortfarande står upp
Historieskrivningen till trots
Trots allt
är det nu vi, vi som försörjer oss här.