Jobbansökan på nytt.

Texten känns slut. Logos | Korpus, som jag skrivit med anteckningsverktyget i min telefon har stelnat. Ibland är det en del i processen. Ibland är det slutet. Jag har fortfarande inte kunnat läsa det ordentligt. En kollega sa att det inte går att ta isär, analysera, för att det är för nära mig. Att det är en självbiografi. Kanske en autofiktion. Verket är just nu en sanning. Om att röra dig, röra mig, pendla, stå på trappan och röka och om skrivandets villkor. Om språkets förutsättningar att förmedla. Om relationen till sig själv.20140404Jag har kommit till någon slags insikt om att jag är slutkörd. Inte längre uppfylld av den metaboliska intensivitet som jag en gång präglats i.
Att lämna ifrån sig en inarbetad form, jag måste hitta en ny form inför varje verk, är en sorg och en saknad. Jag har fortfarande en meter böcker att läsa inför skrivandet av texten som känns död. Kanske försvinner böckerna i ett myller. Jag har fyra meter att läsa för att jag vill. Aase Bergs Uggla (eller vad den nu hette) kostade 30kr på Kristianstad Bokhandel. Men det som var värt det var att gå in i en bokhandel vars autencitet är så påtaglig. När jag avslutat mina studier och lönearbetar ska jag köpa alla mina böcker där. Jag behöver alltså ett jobb. Jag har redan tittat ut mitt första köp. Jag kan text. Form. Genre. Sociala medier. Marknadsföring. Jag är en social kameleont och lär mig snabbt. Jag kan också digitala medium. Ljud. Fotografi och bildhantering. Skrivbordspubliceringsverktyg. Konvergenskultur. Litteratur. Böcker. De böcker du vill prata om. Sälja, förlägga, skriva. Jag kan eftersom jag vill. Jag kan html5/css3, CMS. Mänskliga relationer och ekonomi. Jag arbetar tryggt, med framförhållning och intensivitet parallellt. Jag har kontextbundna men låga krav. Kaffe. Lunch. Cigaretter och gångavstånd. Jag bor utanför lådan. Jag behöver lön. Men jag jobbar halvtid för jag hoppas på att kunna skriva en bok till. Kanske som någon vill ge ut. “L | K” kommer inte att bli utgiven. Den är för obegriplig. Den är för tät för att vara prosa eller essä och för pladdrig för att vara dikt. Den är interdisciplinär och tvärsgående bland genrer. Språket står i vägen för sig självt. Jag är associativ. Ett associativ. Jag kan jobba säsong. Jag kan se system. Förbättra. Jag är en naturlig ledare som helst lyssnar. Jag entusiasmerar. Jag kan kritisera. Just nu har jag för mycket på hög. I sommar kommer jag kunna överblicka hoppas jag. Jag tror att min opublicerbara bok handlar om uppbrott från det egna subjektet. Jag kan handskas med besvärliga relationer och händelser. Jag tänker på fötterna. I mellanrummet mellan dem. Jag kan möta en människa. Jag är rolig och allvarlig. Bildad och jordnära. En kopp te går lika bra. Jag är orädd och självsäker. Charmigt nonchalant. Jag har skickat ett utdrag till en tidskrift. Vi får se med det. Ett utdrag hamnade i Ord&Bild, om konstnärlig forskning. Jag blev stolt. Det var en lättläst del. Hårt beskuren. (4/13 tror jag). Jag minns inte längre och jag är för sorgslagen för att leta. Det utkom vid Bokmässan 2013. Jag fick läsa för dem. För Rum för poesi. För fåglarna och de som gick mitt i. Jag fick jobba. Jag fick betalt. Jag var ändå där. En vinst. Nästa år vet jag inte. Gör det någon skillnad. Bor jag där då? Det är någon dag.
Jag litar på min förmåga. Trots alla misstag som jag gjort och lärt av. Jag är tatuerad och kammar inte i mina tovor. Men jag klär i kostym och tar hand om mitt skägg. Jag är en skäggig pappa som luktar rök. Till och med min enstaka whisky luktar rök. Jag är en brinnande medarbetare som vet att delegera och göra själv. Och jag vet att du kommer att tycka om det. Jag är ärlig. Jag är duglig i det svenska och brittiska/nordamerikanska språket. Jag kan flera sociolekter. Min dialekt ändrar sig efter kontext. När jag inte möter din blick tittar jag i marken.

Conceptual arts, a thought on socialism.

Thinking about the (according to Walter Benjamin socialist; in his essay on the work of art in the reproductive age) authentic photography presented not as a copy but exhibitioned as the, digital, camera with the image available for viewing through it. I’m thinking about this because I’m writing Logos | Korpus for the University of Lund.

Mänskliga kommentarer.

Ibland får en brev från sina läsare. Det kan både göra ont och vara trevligt. Här citerar jag ett, med tillåtelse, från Karin.

CoverME_webFörst, blir jag alltid lite stört glad när någon refererar till RAF-medlemmar vilket jag så klart lade märke till att du hade gjort… Jag vill inte göra anspråk på att förstå allt jag läser, det känns inte heller nödvändigt, vissa delar av texten får mig att vilja ta reda på mer. Min helhetsupplevelse är i alla fall mycket positiv, jag optimerade min tid genom att välja din bok som valfritt poetiskt verk på kursen där jag går, så här formulerade jag min läsupplevelse: Jag tycker om den här ansatsen, jag tilltalas av konceptet för att det berättar om något som jag har svårt att se berättas på ett annat sätt. Kvantiteten har jag svårt att se i någon annan form en just den poetiska och den är just ett bärande element. Ett mänskligt exempel, av att leva med en missbildning, skulle inte bli samma sak. Det skulle kunna vara en drabbande berättelse om några enskilda människors öde men det här är inte en sådan berättelse, denna text handlar också, enligt mig, om människors behov av att kvantifiera, kategorisera och avskilja det normala från det onormala, det önskvärda från det icke önskvärda.
Den för tankarna till ett liknande verk som en gång drabbade mig i all sin enkla saklighet, Åke Hodells “Orderbuch”. Intellektuellt drabbas jag av boken med en glädje över skapande människors uppfinningsrikedom när det kommer till att visa mänskligheten ur olika perspektiv. Känslomässigt drabbas jag av boken med oro och obehag, ibland nästan fysiskt påtagligt, jag måste lägga ifrån mig den och göra något trevligt som att lyssna på jazz eller dricka kaffe för att glömma bort hur sköra min och mitt eget barns kroppar är. Hur till synes slumpmässigt det är att vi existerar.

Boken heter Mänskliga exempel (Smockadoll, 2013).
Mer om den finns här.

Rainn-y friday.

The breakdown of [all] distinctions has made traditional conceptions of identity untenable: e.g. [humans] cannot be named, generalized, totalized around a particular set of features—because she is fractured by differences (Western/ non-Western; White/ colored; rich/ poor; lesbian/ straight/ bi-sexual/ transexual; …) that cannot be wished away -> Solution: feminists should give up the dream of purity, naivite, innocence and origin-ality.

Donna Haraway (1985)

Book is out soon, sending press copies. Send me something and I’ll fw: you a digital text (.pdf or .epub).

The cover of Rainn

Back cover Rainn

Skända, söndra, kontextualisera.

Firar inte flaggdagen. (Är internationalist.) Utan funderar mest kring det vedervärdiga skitsnacket i det fält där jag är verksam. Borde byta fält, trots att min perifera verksamhet knappt syns. Allra helst inte där skitsnacket är som värst. Bland människorna. Nej, jag ska begränsa min närvaro till verkets och dess kontextlöshet. NI är rövmunnar alla! – hade jag egentligen lust att säga. Men min tystnad talar hatets språk. Och mitt hat, det är reserverat till de som underhåller det system som särskiljer människor och trampar nedåt. Vänligen avlägsna er om ni känner er träffade. Min tystnad laddar orden. Laddar vapnen. Apo panthos.

Klockan slår tolv på eftermiddagen.

Varje dag är en kamp mot en sliten metafor. Ingen av dagarna är tillräcklig för att någonting ska fungera. Den slitna metaforen står som en sliten metafor mot den slitna metaforen. I den slutna ändan står den ekonomiska biten. Omöjligheten att tänka på fötterna. Låsningen vid. Att se sig i spegeln och se vad andra säger. Utan en stunds tystnad. Utan möjlighet till något slags fokus. Som att det ständigt står någon bredvid och talar med högre röst än den egna. Som att ge med hela sin tjäl, sitt frostbitna återkommande, och återgäldas med att svaren inte räcker till. Att det är omöjligt för dig att, för mig att, stå handfast utan. De slitna metaforernas kamp är en metafor för en metafor.

 

Två kronor i handen.

En tändsticksak i handen.

 

Att fylla ett kuvert.

Bröllopsgåvan adresserades korrekt.

Sedan lades brevet på lådan.

Verket Bröllopsgåvan originaluppfördes 2010. Detta är den andra publicerade dokumentationen.

 

Nomos, att läsas;

Mikaela Blomqvist säger “Det är en poetik baserad på oordning och trots. Som sådan blir också ‘Nomos’ en kommentar till och ett uppror mot det självbiografiska, förklarande och linjära. Reihä (!) beskriver livet lika osorterat, ologiskt och obegripligt som det är medan det levs.”

Där Nikanor Teratologen instämmer med “Nomos är ju en muterad och frenetisk form av (imploderad) diskbänksrealism, som måste göra de som är vana vid och älskar den fyrkantigt långtråkiga och mångordiga prosadiskbänksrealismen konfunderade. Även om texten inte liknar Hammaréns prosa är den ändå fragmentarisk, kryptisk, komprimerad…rätt svår att greppa. Jag menar, en bok som förmodligen handlar om ‘råskogen, om att man får vara hur galen man vill, om hur det ter sig ; gudsdjuret’ och en massa typ nudlar med majonnäs och kaviar, vad ska man ta sig till med den?”

Eller varför inte Sigge Andersson som säger “… det finns mening i meningarna även om de är korthuggna, avklippta och deformerade. Som om meningarna vore skrivna, sen bara delvis utsuddade/övermålade, sammanförda, påbyggda – osv –som en tavla av Jean-Michael Basquiat, fast inte en tavla utan memoarer i text. Likheterna med Basquiat kan nog göras flera medan vi ändå håller på – missbruk, sökande, misslyckade relationer. Fast Räihä är vit, även om han känner sig utanför som en neger. Och om Basquiat hade en konservburksillustrerande pederast som murbräcka in i offentligheten har Räihä istället ressentiment – han skildrar sig som ett offer för omständigheterna, eller möjligtvis något som står vid sidan av omständigheterna, en åskådare av sitt eget liv, självpåtaget utanför eller bara loj, jag vet inte. Mauvaise foi, ond tro. Och om Basquiats verk är äckliga på ytan, är Nomos äcklig till innehåll, som att det är saker under ytan för fula att skrivas i klartext – medan textraderna, meningarna som sådana på ett ytligt vis är fina när de inte blir för explicita.”

Yrla Dentén, för BTJ-häftet, säger saker som “Tätt, tätt står orden och liknelserna. Det är sammanblandat och isärplockat på samma gång. En självsäker och stark ton ställs mot en obekväm, pockande nivå av privata detaljer. Det är spännande och tidvis gnistrande vackert rent språkligt och som litteratur betraktat.”

Och Bernur: “Det märkliga är då att Räihä lyckas fokusera så skarpt, att han inte bara återger förtvivlan, osäkerhet, misslyckande, utan också förmedlar det jobbiga i att försöka reda ut vad fan det är man är eller har blivit.”

Och så Peter Viktorsson “Styrkan med ‘Nomos’ är snarare hur anteckningarna bär vittnesbörd om ett författarskap i vardande, en metod att tillägna sig, här illustrerat med ett barndomsminne: ‘Jag letade bland färdiga ramar, i djupa askar, längs med innerkanten, med kladdiga fingrar.’
Så transponeras en oskyldig barnhandling till litterärt outsiderskap, en konventionell estetik får ge vika för en som bejakar sprickorna och det orena. Det är en omvandling och utveckling som är väl värd att följa.”

Vad ska en säga om det? “Äsch, det är bara ord?” … eller kanske … Tack? Tack. Tack alla.

Lufs intag ht 10.

 

Ny sida skapad! – Correctory ->

Beklagar sig något över den fullständiga slakten som min text genomgick vid publiceringen av FEL4. Dock ligger ett korrektur ute på annan plats för den som vill läsa den utan att ta del av de “ändringar” som redaktionen genomfört – trots att dessa ändringar togs upp vid korrekturläsningen av författaren själv och bifogades ansvarige redaktör. Jag skäms över texten som den ser ut i tidningen. Jag känner mig trampad på och inte tagen på allvar. Det är naturligtvis ingen ny känsla. Men kanske något som man får lära sig att leva med.

Rage!

My e-mail has been compromised!
Do not click on any weird links!

I shouldn´t have to tell you this.

You should know by now; I only commerce my self.

Lilith is the darkness of man (wo-).

We are one.