Relevans är inte tillräckligt, potatisen skalar inte sig själv. När man fryser har ingenting betydelse. Det är en rotad stam med utspringande tätnande grenar, törstiga löv; efter ljus, beröring. Anlägger jag ett tillstånd vilar jag också i det, en djupnande irriterande slummer. Jag tröttnar till sist i den, den är endast den malande krävan, den uppgående och aldrig med begär tystade skymningen. Det måste vara mer Chet Baker och mindre reell tystnad, tystnad är ett oväsen redo för skålen. Att alltid ha något för händerna är ett satans ofog, att andras tid är mer skyndsamt viktig än den andres är ett medel för tryck. Att alltid göra något får mig bara att längta till djupet igen. Att skriva dessa ord får mig att bekräfta mina sötmossiga idéer för mitt skrumpna ego, för dig. Jag hade gärna lärt mig att se genom rastret, mellan bladen. Men jag ser bara ytan och mellanrummen och inte det som är bakom.