Min favoritdikt, nummer 1;

Min sång, den är en sång, om nöd och oförrätter, om hårda gisselslag och seklers tyranni. I blod jag diktat den, i smärtans långa nätter, och jag sjunger den i sorg, i hat och raseri. Min sång är ingen sång, om den som tåligt lider. Och ingen glädjesång och ingen älskogslåt; nej, den förkunnar blott, om storm och hårda tider, om kamp på ödslig hed, om död på blodig stråt. Min sång skall tona vildt, kring gatorna och torgen. Så vildt som stormens tjut och åskans tunga dån. Den är en sång om kval, om smärtorna och sorgen. Ett hämndens skri den är, af nödens svultna son. Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning. En känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är. Och i min egen själ, har helvetet sin boning. Det är en avgrundseld, som sargar och förtär.

– Leon Larson.


Say something!