Att skriva poesi är att vänta. Ute i världen händer allting samtidigt. Också i dig.

Att skriva poesi är att ha väntat tillräckligt länge. Klockan mäter väntan. Blunda.

Att skriva poesi är att börja med en rad. Raden behöver inte vara den första. Ändra.

Att skriva poesi är att stryka en onödig rad. Att reducera eller expandera. Stryk och inte.

Som den här.

Att skriva poesi är att lyssna efter ett trängande behov. Något inuti. Det är du som skriver.

Att skriva poesi är att använda språket. Språket skiljer oss, för oss samman. Är en hand.

Att skriva poesi är att använda allt sitt språk. Tänk så många språk. Alla är dina.

Att skriva poesi är att noga akta sig för språket. Språket hotar överalltifrån, språket, språket.

Som gärna vill ta över.

Att skriva poesi är en rytm. Hjärtat rör sig. Vill inte sluta. Andas. Fortsätt andas.

Att skriva poesi är oftare långsamt. Jag måste klyva ved, steka lök. Löken på nybakat bröd.

Att skriva poesi är mer eller mindre. Frågan är varför. Och hur. Det finns i dig, i ditt.

Att skriva poesi är att beakta formen. Spegeln ser bara ut att titta tillbaka. Den är en bild.

Som ögat betraktar sig själv.

Att skriva poesi är att läsa poesi. Grödan växer när den gödslas. Låt det regna. Ösa.

Att läsa poesi är att skriva poesi. Löken passerar kroppen, gödslar till slut. Åkern fylls.

Att poesi. Att tända ett ljus – lågan förtär allt, aska återstår – du vill

känna doften när det slocknar. Att ha tryggheten i mörkret, allt är alla färger. Allt är samma.

Som förmörkar i gryningen.

Det finns ord som inte behövs här. Att spara dem till en annan dag. Orden finns.

Att låta varje dag vara sin alldeles egen. Går inte att vakna till samma måndag varje vecka.

Att inte låta lönearbetet bestämma när poesin händer. Lönearbetet bestämmer allt annat.

Att istället samla sig under arbetande timmar, dagar, veckor. Att bära en helig plats inuti.

Att det kan hända när som helst.

Att dra med fingret över alla dessa färger, dessa språk. Göra något som förvånar dig.

Att låta orden bilda sammanhang. Det behöver inte hänga ihop innan det är klart.

Att inte tro att vi behöver förstå vår konst. Det behöver inte hänga ihop. Det kan. Du kan.

Att ge bort orden till andra. Som varsamt och ömt givna, som att det är en av huden.

Som att låta sig vara hudlös.

Huden läker ett heligt ord i taget. Bara vänta. Ta ett andetag mellan varje ord.