Minnesdikt, april 2026

De här orden står här. I övrigt är bilden av pappret tomt.

Jag ska skriva som om jag är världens största poet.

De flesta andra poeter är tunna som vide, lätta som dun.

Ett strå päls skymmer bilden av pappret.

Eller så är de korta.

Orden verkar bli fler och fler nu.

Det finns en tanke om att poesin kan förmedla en kunskap som inget annat når.

Poesi är det som händer när ingenting annat kan, säger Charles Bukowski.

Nu är kaffet slut igen.

Varje rum är delat med någon annan.

Fortfarande planterar jag träd utanför fönstret.

Men vinterskugga fortfarande, mörker.

En rad är ett andetag, en rytm.

Jag gör bilden av pappret vitare. Som om idealet,

det som går att sträva efter men aldrig uppnå,

är ingenting alls. Helst ingenting alls.

Men vet du att.

Det finns något viktigt med att glömma.

Nu är bilden av pappret snarast randigt.

Minns du drömmen om självständighet, frihet, en gemensam flykt.

Jag har inget att bevisa, sjunger Tracy Chapman.

Sexton år och sitter i en annans kök. Andningen får luften att röra sig.

Går det att se tillbaka på det som varit. Är det inte litteraturens styrka.

Tänker minne, minnesbild, fotografiets sammanhang.

Tänker med orden.

Måste det verkligen handla om någonting. Jag reser mig upp.

Inte bli klar,

fortsätta i det. Alltid bara fortsätta i det.

En sak hakar i nästa.

Rörelsen sker i tid. Det handlar om väntan, om precis rätt tidpunkt.

Tjugofem år gammal och rasar ner på gatan.

Minns jag förutsättningarna för rätt tidpunkt kan jag nu återskapa dem.

Jag lever så vackert jag kan, säger Isabella Nilsson.

Kairos inträffar när alla möjligheter finns,

när språk finns, lugn och strävan finns.

Det är med dig jag vill tala. Du som sa hav.

Jag ser ett mörker, sjunger Will Oldham.

Trettiosex år gammal sjunger mörkret från begravningarna.

Istället för saknad:

alla de andra orden.

Som Marie Norin säger:

”en känsla av att under alldeles för lång tid ha talat

alldeles för fort”,

i övrigt är bilden av pappret tomt.

Snart fyrtioåtta år sover katterna i ljuset från fönstren. Och jag.

Jag gör mig trettio år yngre, släpper ut lövsångaren från bröstkorgen ibland,

när ingen annan tittar,

säger: var inte ledsen, jag vet att du alltid finns där.

Statusuppdatering 2025

Vintersolståndet precis passerat. Den längsta natten över. Härnäst kommer ljuset. Snart följer ett valår. Med det nya året ett löfte. Ett löfte om något nytt, något bättre. Godare kaffe, bättre dikter, mer läsning. Jag tänker att jag ska ta några dagar för att koncentrera mig på choklad, på att vara privilegierad med vila. Det är inte en självklarhet. Världen måste röra sig ändå. De stora helgerna får mig alltid att tänka på de som arbetar. Hur mina föräldrar arbetade dagarna runt julen medan jag var ledig från skolan, läste böcker, pulsade i snö och slask. Blir det någonsin så igen? Slöa timmar framför brasan eller i en soffa, en ny bok. Oändligt med timmar. Potatisgratäng värmd för andra gången i rad. Att skrapa tallriken med anisdoftande bröd. Ibland kanske det räcker med en timme med den där nya boken jag precis köpte direkt från förlaget. Eller en pepparkaka från plastburken när jag passerar köket på väg in eller ut. Men det är som att jag kan längta efter att andas, fånga en snöflinga med nästippen. Hålla någon i handen utan att behöva titta på klockan.

När jag skriver detta befinner jag mig i det förflutna. Sitter vid bordet med en kopp nybryggt kaffe och tänker på framtiden. Tänker på att det inte är tisdag nu, när ni läser detta, utan en annan dag, en som just nu bara finns som en potential. Det är det här med att vara i framtiden i skrivandet. Och samtidigt under skrivandet befinna sig i ett nu, och under redigeringen och kanske i tanken vara i gårdagen, eller barndomen, eller i augusti och samtidigt i framtiden, när texten inte längre är min. När det är nu.

Just nu befinner jag mig i en föränderlig och förändrande process. Jag tänker på hur essän, poesin, prosan, allt det vi skriver, är en plats där alla våra språk skulle kunna få plats. Jag tänker på vilka av mina språk som inte får plats i det jag skriver. Varför jag inte ger dem utrymme. Varför jag inte kommer åt vissa av mina språk när jag skriver. Och hur jag ska göra för att komma åt dem. Kanske är letandet efter alla dessa språk tillräckligt nära den plats som språken skulle kunna vara. Alltså, om jag använder metaforen resan för letandet efter språket så är resan platsen jag letar efter. Visst måste det finnas värre saker än att leta efter det som aldrig funnits, som en måste skapa.

Jag tänker att det värsta som hänt mig, det värsta jag gjort och utstått, inte längre har makt över mig. Jag tänker att jag förändras, att jag genom att skriva det jag skriver just nu letar efter en slags sanning i mitt skrivande. Ett skrivande som inte skriver utifrån någonting annat, men som kommer djupt inifrån mig. Från mina språk. Jag skriver utan att egentligen se efter vad det är jag skriver. Dikterna växer fram stötvis i en anteckning jag bär med mig, när tre eller fyra fyller anteckningen skriver jag in dem i ett arbetsdokument utan att redigera. Mestadels utan att redigera. Ibland gör genomskrivningen att dikten i dokumentet är något bättre än utkastet. Jag vill inte heller hålla texten i huvudet, så som jag gjort med alla mina andra texter. Jag vill skriva, glömma, bära processen, bära att jag inte vet, att jag lever fram dikten.

Då och då, när jag är mellan dikter, känns det som att det jag skrev innan är det sista jag kommer att skriva. Som att det är den dikten som kommer att eka i min röst. Med misstro stirrar jag på dikterna jag skrivit. Är det allt? Är det allt jag har i mig, allt jag velat. För lite sedan läste jag en essä om en författare som funderade över om denne var en mindre poet, att det behövs tusentals sådana för att en enda ska framstå som stor. Å ena sidan kan jag känna mig som en sådan mindre poet, å andra sidan tror jag inte riktigt på premissen. Jag har exempelvis berörts oerhört av mindre erkända poeter (och prosaister) och kan på rak arm säga flera stycken större författare som knappt berör mig alls. En av den essäns tankar, jag hittar tyvärr inte den nu igen – ibland bara flödar de förbi mig på sociala medier, jag följer en länk, och sparar den sedan inte – var att det nästan bara är de stora författarna som på riktigt kan beröra med sina verk år efter år. Det känns som ett generalfel. Men kanske att de stora författarna, vilka nu de är, berör många för att de kanoniserats och nås av nya generationer decennium efter decennium. Vi andra kan drömma om att nå vår tid, bli lästa i en framtid. Den bästa litteraturen är alltid den som ännu inte skrivits.

Så, jag nöjer mig med sval kritik full av missförstånd, få levande biblioteksexemplar, försvinnande liten försäljning, ovilliga och buttra bokförlag, prisjuryer som aldrig skulle drömma om mig, dikter som jag får vänta på, textordning som kräver mer arbete än den ger belöning. Jag får sitta i det gryende mörkret och vänta på ljuset. Och kanske är det här, nu, i det nya året – när mörker vänder mot ljus – som något avgörande sker. Något som förändrar mig. Att jag samlar mina tysta språk och låter dem få leva i min text. För när allt kommer omkring är det för textens skull jag skriver, inte för att vara odödlig på ett bibliotek, inte för att firas och snabbt glömmas, inte för att läsas och omtalas. Texten är jag som talar med mig, det kommer den alltid att vara. Även i morgon, oavsett vilken morgondag det är som väntar.

Att skriva poesi

Att skriva poesi är att vänta. Ute i världen händer allting samtidigt. Också i dig.

Att skriva poesi är att ha väntat tillräckligt länge. Klockan mäter väntan. Blunda.

Att skriva poesi är att börja med en rad. Raden behöver inte vara den första. Ändra.

Att skriva poesi är att stryka en onödig rad. Att reducera eller expandera. Stryk och inte.

Som den här.

Att skriva poesi är att lyssna efter ett trängande behov. Något inuti. Det är du som skriver.

Att skriva poesi är att använda språket. Språket skiljer oss, för oss samman. Är en hand.

Att skriva poesi är att använda allt sitt språk. Tänk så många språk. Alla är dina.

Att skriva poesi är att noga akta sig för språket. Språket hotar överalltifrån, språket, språket.

Som gärna vill ta över.

Att skriva poesi är en rytm. Hjärtat rör sig. Vill inte sluta. Andas. Fortsätt andas.

Att skriva poesi är oftare långsamt. Jag måste klyva ved, steka lök. Löken på nybakat bröd.

Att skriva poesi är mer eller mindre. Frågan är varför. Och hur. Det finns i dig, i ditt.

Att skriva poesi är att beakta formen. Spegeln ser bara ut att titta tillbaka. Den är en bild.

Som ögat betraktar sig själv.

Att skriva poesi är att läsa poesi. Grödan växer när den gödslas. Låt det regna. Ösa.

Att läsa poesi är att skriva poesi. Löken passerar kroppen, gödslar till slut. Åkern fylls.

Att poesi. Att tända ett ljus – lågan förtär allt, aska återstår – du vill

känna doften när det slocknar. Att ha tryggheten i mörkret, allt är alla färger. Allt är samma.

Som förmörkar i gryningen.

Det finns ord som inte behövs här. Att spara dem till en annan dag. Orden finns.

Att låta varje dag vara sin alldeles egen. Går inte att vakna till samma måndag varje vecka.

Att inte låta lönearbetet bestämma när poesin händer. Lönearbetet bestämmer allt annat.

Att istället samla sig under arbetande timmar, dagar, veckor. Att bära en helig plats inuti.

Att det kan hända när som helst.

Att dra med fingret över alla dessa färger, dessa språk. Göra något som förvånar dig.

Att låta orden bilda sammanhang. Det behöver inte hänga ihop innan det är klart.

Att inte tro att vi behöver förstå vår konst. Det behöver inte hänga ihop. Det kan. Du kan.

Att ge bort orden till andra. Som varsamt och ömt givna, som att det är en av huden.

Som att låta sig vara hudlös.

Huden läker ett heligt ord i taget. Bara vänta. Ta ett andetag mellan varje ord.

Framtidens bibliotek

Framtidens bibliotek har öppet alla veckans dagar. Även när folk inte har tid.

Framtidens bibliotek ligger nära, kanske bara precis runt hörnet från där du bor.

Framtidens bibliotek omgärdas av en park. Parker är viktiga. Här kan vi leka.

Framtidens bibliotek behöver inte parkeringsytor.

Framtidens bibliotek kan alltid låna dig en cykel.

Framtidens bibliotek är tillgängligt redan från början.

Framtidens bibliotek är upplyst där det behövs.

Framtidens bibliotek har en yta som är dämpad.

Framtidens bibliotek är tyst så det går att läsa, att tänka.

Framtidens bibliotek har en föreläsningssal där det pågår ständiga samtal.

Framtidens bibliotek samlar besökare som vill läsa ibland, prata ibland.

Framtidens bibliotek behöver inte vända sig till en särskild målgrupp.

Framtidens bibliotek är alltid behagligt tempererat, för böckernas skull.

Framtidens bibliotek har boken du letar efter.

Framtidens bibliotek har kvar de böcker som ingen lånar.

Framtidens bibliotek har ett kösystem så du kan låna den utlånade boken sedan när den är återlämnad.

Framtidens bibliotek skickar hem en bibliotekarie till dig om du är sen med ditt utlån. Du får en utskällning. Du får låna om boken om du behöver, om det inte är kö.

Framtidens bibliotek har inget system för straffavgifter.

Framtidens bibliotek fördelar lånekort till alla, är du papperslös kan du låna de papper du behöver.

Framtidens bibliotek är bemannat med specialistbibliotekarier i alla ämneskategorier.

Framtidens bibliotek har anställt en eller flera författare som kan läsas på plats men som annars jobbar på att skriva nya böcker.

Framtidens bibliotek har en anställd socionom som får besökare i alla åldrar att känna sig välkomna.

Framtidens bibliotek kan låna dig en vän.

Framtidens bibliotek har en vacker matta som städas av den anställda lokalvårdaren.

Framtidens bibliotek har ett kontor även för lokalvårdaren, 10 timmars obligatorisk läsning ingår i arbetsuppgifterna för alla anställda.

Framtidens bibliotek har vaktmästare som skruvar och oljar och uppdaterar. De brukar läsa i parken.

Framtidens bibliotek är befolkat av olika sorters bakgrunder. Här kan du tala just ditt språk, även om du är poet.

Framtidens bibliotek är varje orts kärna. Ibland arbetar alla ortens invånare här.

Framtidens bibliotek har prenumerationer på alla dagstidningar och magasin. Även de som inte finns längre.

Framtidens bibliotek har alla medier och apparater att spela medierna på till låns.

Framtidens bibliotek äger själva alla digitala medier och lånar ut dem även hemifrån besökarna.

Framtidens bibliotek har hyllor för böckerna. Många hyllor. Fler hyllor än vad som behövs. Det kommer alltid nya böcker.

Framtidens bibliotek har ett oändligt magasin i källarplan där temperaturen och där luftfuktigheten är optimal ur ett tusenårsperspektiv.

Framtidens bibliotek är ordnat så det är överblickbart, annars finns det en bibliotekarie att fråga.

Framtidens bibliotek är kopplad till en utställningsverksamhet, ett museum.

Framtidens bibliotek har ett arkiv över allt som kan behövas.

Framtidens bibliotek har anställt en konservator som rustar upp sliten media.

Framtidens bibliotek har en intendent, en kurator, konstnärliga ledare som litar på varandra.

Framtidens bibliotek har anställt en katt som håller reda på gnagarna. Ibland heter den Harriet och är blommig.

Framtidens bibliotek är inhyst i en anrik och modern byggnad med öppna ytor och mysiga skrymslen.

Framtidens bibliotek har billig servering och inbjudande picknick-yta. Mat är aldrig tillåten bland böckerna.

Framtidens bibliotek har flera toaletter som inte kostar besökarna avgifter.

Framtidens bibliotek har ett medborgarcentrum där kommunens politiker tjänstgör bredvid de sakkunniga.

Framtidens bibliotek har öppna dörrar.

Framtidens bibliotek är överfinansierat. Ingen får arbeta mer än de klarar.

Framtidens bibliotek betalar författarfonden fem kronor per utlån.

Framtidens bibliotek betalar alla mediers upphovspersoner lika.

Framtidens bibliotek betalar alla lika.

Framtidens bibliotek har flera anställda sagoberättare och uppläsare i olika åldrar. Minst en uppträder i någon form av överskridande uttryck.

Framtidens bibliotek har anställt lärare som uppfyller alla ämnen och utbildningsnivåer. Behöver du läxhjälp?

Framtidens bibliotek kan erbjuda dig hjälp om dina medieapparater är motvalls. Framtidens informationstekniksexpert kan lära dig vad du behöver, och lite till.

Framtidens bibliotek har ingen vårdcentral, för i framtiden blir ingen sjuk, men för säkerhets skull har staten öppnat en bredvid, med utsikt över parken. Apoteket är öppet dygnet runt.

Framtidens bibliotek godtar inte strumpor i sandaler, men har stora skåp för strumpinlåsning. Det kostar inget.

Framtidens bibliotek har stadens kraftfullaste uppkoppling till Internet. Du kan också ladda din slagborr, eller låna en hos fritidsbanken.

Framtidens bibliotek har en fritidsbank med en sträng bibliotekarie.

Framtidens bibliotek har flera bibliotekarier som alla unga människor åtrår och fnittrar över.

Framtidens bibliotek har en överbibliotekarie som doftar av kaffe och pappersdamm. Den ska snart gå i pension ändå och behöver varken styra eller ställa.

Framtidens bibliotek längtar efter dig.

Framtidens bibliotek längtar efter framtiden.