Ja, som sagt innan. Kanske inte till dig, men jag vet att jag sagt det till någon i alla fall. Det har varit påsk; jag har lekt konstrunda och blivit inspirererad, precis som föregående år. Ovan är ett fantastiskt verk av konstnären
Hans Kröjer, naturligtvis har jag varit dum och inte skrivit upp vad verket heter. Å andra sidan titulerade jag en hel diktsamling med endast ” . “. Valfri förläggare sökes för övrigt. Kröjer har en tendens att tala helt och hållet med de virrvarr av undermedvetna tankar som uppehåller sig i mitt huvud. Kanske är det det, i kombination med hans, bara på ett par utställningar, enorma utveckling mot ett säkrare och mer eget språk i den tradition och släktlinje som han är en del av. Jag föredrar hans fars poesi framför hans (Toms) målningar vilken dag i veckan som helst. Hans Kröjer är en av de bäst begåvande och mest egna konst-närerna i vår tid. Jag kan ta gift på att han kommer att upptäckas av fler och fler och tillslut vara för stor för Sverige, lilla, lilla gråtande hötorgsland.
Samtidigt gjorde jag en fascinerande upptäckt i
Mette Lund Lindberg vars känsla för detaljen och per-spektivet, mer än en gång gjorde att jag vacklade lite när jag abrupt stannade upp för att undersöka vad det var som jag egentligen tittade på; frusna blommor, tunnlar av starka ben och makrofotografi av, enligt lilla lingonet, “ett trasigt löv”.
Sen åkte vi mer bil, mycket 70-vägar, mycket skog, mycket mötande konstrundebilar, bland andra möttes vi upp av ett antal mycket fina vänner i sorglösa Huaröd, precis i en snygg Y-korsning som rundade en “körka”, med tillhörande kyrkogård; där historien om Rod Geiger bytte plats från berättarens sinne till mitt. Därefter flydde vi den översvenska plats, där en kyrkogård tillåts fylla hela, och jag menar hela horisonten, mot Maglehem.
HUARÖDS GRAVGÅRD:
Curt Hilfon har inte, trots sin vacklande hälsa blivit en sämre konstnär, men jag kunde inte låta bli att porträttera mig själv i en av hans tavlor, den ville det själv och när det var ok med upphovsmannen
kunde jag inte låta bli.
Det är fortfarande den där
stilla österländskheten hos Hilfon som jag uppskattar mest, även om han också briljerar i annat. Jag har hört att där serveras goda kanelbullar till exempel, men jag äter bara mitt eget, jag har mer smör än mjöl … Återkommer med recept nästa gång jag bakar. I vilket fall så var det mycket trevligt att se att det gamla bygget fort-farande står på plats. Sonen Max inte att förglömma; vars glaskonst tagit hästsprång och nu-mera verkar stå på egna ben i relation till hans mer utforskande måleri, jag tror att unge herr Hilfon behöver bryta med sitt ursprung helt och hållet och ta nya outforskade vägar från den trance-mystiska riktning han uppehåller sig vid. Där var flera exempel på hur brytet verkar ta form och jag ser fram emot nästa år och nästa och nästa …
Konstnären Katharina Lundberg och jag hade ett mycket trevligt samtal om den manliga konstnärens geni-förklarade fylleurineringar kontra hennes egna erfarenheter av att måla med ena handen, röra i grytan med vänstern, passa barn med fötterna och gubben med tungan, därifrån gick jag stärkt och med rådet att bara använda yllesockar, vilket jag gjorde – omtumlad, men utan svampiga fötter.
Sedan vart det utflykt med våra långväga gäster och då det var för gott med mat och för trevligt sällskap för att göra annat än att pula, ta en god öl – Tack för den! och … såklart gå på torrdasset:
Välkomna till ett blåsigt och bajsluktande Skåne!
Och ja, det var kallt som faan också.
Och regnade minusgrader.
Och kärlek.
Ja, det här är toaletten på Skillinge Teater, jag var tvungen att slinka in när vi var där och såg deras Påsksoaré, helt underbar – Naturligtvis.
Den politiska teatern har alldeles för liten publik kan man tycka, men lokalen var fylld, brödet himmelskt – en eftersmak av Skurup.
I stort gav dagen mersmak, både av Skåne, Bredsjö, öl och skjutsa teaterhögskolestudenter till Simrishamn, tack alla underbara, fantastiska!
Först, blir jag alltid lite stört glad när någon refererar till RAF-medlemmar vilket jag så klart lade märke till att du hade gjort… Jag vill inte göra anspråk på att förstå allt jag läser, det känns inte heller nödvändigt, vissa delar av texten får mig att vilja ta reda på mer. Min helhetsupplevelse är i alla fall mycket positiv, jag optimerade min tid genom att välja din bok som valfritt poetiskt verk på kursen där jag går, så här formulerade jag min läsupplevelse: Jag tycker om den här ansatsen, jag tilltalas av konceptet för att det berättar om något som jag har svårt att se berättas på ett annat sätt. Kvantiteten har jag svårt att se i någon annan form en just den poetiska och den är just ett bärande element. Ett mänskligt exempel, av att leva med en missbildning, skulle inte bli samma sak. Det skulle kunna vara en drabbande berättelse om några enskilda människors öde men det här är inte en sådan berättelse, denna text handlar också, enligt mig, om människors behov av att kvantifiera, kategorisera och avskilja det normala från det onormala, det önskvärda från det icke önskvärda.
