Tiotalet var decenniet som jag

upptäckte att jag tyckte om att arbeta med strukturer

skrev med strukturer

trodde att jag var intresserad av konceptualism men halvvägs genom förstått att det var dokumentdikten, saklyriken som intresserade mig

förstod att jag också behövde skriva saker som kom inifrån i ett samtal med annat

fick arbetsstipendium på sammanlagt tio år

funderade över varför bara den som lyckas med något får blommor

tog snedsteg, gjorde framsteg och tillbakasteg

hyllades och förklarades vara obegriplig och arg

läste samtidspoesi tills den blev tråkig igen

flyttade så långt ut på landsbygden som gick utan körkort

tog körkort

gifte om mig med samma person igen

fick ett tredje barn

led av svåra depressioner och smärtor som stundtals varit förlamande

blev uppringd av Tidningen Kulturen (TK) och erbjuden en redaktörspost

blev uppringd av Österlens folkhögskola och erbjuden en läraranställning i poesi

slutade på TK för att det gjorde mig sjuk

publicerade flera hundra texter i bland andra Lyrikvännen, Ord & Bild, Provins, Kritiker och OEI

kuskade runt på festivaler och mässor och läste poesi

reste i Europa och Sverige för att läsa poesi

fick publicerat sexton diktböcker, varav tre på engelska

översatte, skrev essä, skrev kritik och slutade skriva kritik när redaktörerna ville bestämma hur kritiken skulle se ut

drack kaffe

fick nya sjukdomar

var lokaljournalist

studerade vid universitetet i Lund, vid Linné och Konstfack

fick vänner

förlorade vänner

tog tre akademiska titlar och en folkhögskolelärarexamen i skrivpedagogik

lyssnade på Thåström och Säkert!

gick upp och ner i vikt och upp igen

tappade den sista respekten för Socialdemokraterna

klippte mina lockar, lät dem växa ut och blev skallig

lärde mig att byta vinterdäck

tittade på när gamla hjältar grävdes ner

refuserades från lite överallt

skrev en barnboksserie som fortfarande blir refuserad

lyssnade på andra, läste andra, samlade på mig böcker som andra skrivit

väntade på bussen

hatade mig själv, frös och eldade och högg ved

misslyckades, bråkade med barnen, med partnern, mig själv

skadade mig, skadade andra, läkte fram tydliga ärr som kanske bleknar med tiden

önskade att jag blivit bildkonstnär istället

lärde mig grafisk design

fakturerade, fick lön, tog lån

lånade pengar av en bank för att äga huset vi bebor trots att jag inte tycker om banker eller privat ägande

slutade låna böcker på biblioteken och köpte nya bokhyllor

alfabetiserade böckerna

fick skaffa glasögon men har fortfarande huvudvärk, nackvärk, ryggvärk, själsvärk och svårt att fokusera blicken sent på kvällen

promenerade, men alldeles för lite

tröttnade på livet men fortsätter att stiga upp om morgnarna av ren plikt

stekte ost

gjorde forskningsresor längs grusvägar i obygden

ville dra ett strå till stacken men det slutade med ett genuint förakt till kommunalt styre och den moderna europeiska tanken om industriell förvaring av de som behöver hjälp

radikaliserades på djupet

grät

började intressera mig för forskningsfältet konstnärlig forskning

provade flera olika sorters mathållning men faller ändå tillbaka till det skamfyllda i att njuta av livet eftersom det är så fruktansvärt kort och förgängligt

fick plats i flera omtalade antologier och har setts i de stora stockholmspublikationerna som annars bara skriver om de som bebor i Stockholmsområdet

korrekturläst kanske femtio böcker eller så (har i efterhand hittat tre fel)

dammsög golvet 500 gånger

ställt högre krav på mig själv än jag ställer på andra

köpte konst

byggde ett växthus med hjälp av vänner och bekanta

spelade Final Fantasy

stirrade på havet, på fåglarna, på träden

uppdaterade min PC ett oändligt antal gånger

sov i genomsnitt fem timmar varje natt

funderade på att skriva denna ytliga lista

bestämde att det litterära tiotalet var mitt, att jag delade det med många andra och att tjugotalet ska vara ännu mer så —

tjugohundratiotalet var ett decennium där vi alla förstod att världen snart går under men att det alltid finns en möjlighet att förändra även om vi inte börjar förrän i morgon

Att utvärdera Skurups Skrivarpedagoglinje

Svårt att utvärdera ett helt år på några få rader. Jag ska försöka. För mig har det varit en ynnest, ett förtroende och något som kan liknas vid metaforen ”resa” att utbilda mig ett helt år till Skrivarpedagog. Skrivarpedagoger har förändrat mitt liv, mitt skrivande – ja, jag vet: det är jag som har skrivit och så vidare. Men utan de förutsättningar som givits mig hade jag aldrig kommit dit jag är i dag. Min partner har också sin andel i skulden och alla kollegor jag utbyter erfarenheter med samt min förläggare såklart. Men dit hade jag inte kommit utan skrivarlinjen. Det är en av anledningarna till att jag valde att söka mig till Skrivarpedagoglinjen. Att om jag genom min undervisande gärning skulle nå bara en enda människa på det sättet som jag blivit sedd så hade jag varit nöjd.

Det metaperspektiv på skrivarpedagogiken som jag påbörjade redan som elev på Skrivarlinjen har nu klargjorts och jag känner att jag är redo – om det ens är möjligt att bli redo – för att lära mig mer i själva praktiken som undervisandet och skrivandet kring det ger. Jag har funderat över metaperspektivet på att lära lärarna och jag upplever att inlärningskurvan och det egna ansvaret för lärandet varit stimulerande och adekvat. Mina medstudenter har, med något undantag, varit passionerade och villiga att lära tillsammans genom den öppna folkhögskoletanken om eget ansvar. Kollegiet på linjen är erfaret och delar med sig av sina erfarenheter med värme och glädje. Skolan är lika ljuvlig utifrån som innan – bara brödet i köket har fått sig en törn till det sämre.

Upplägget annars – att kunna studera på halvdistans är perfekt. Uppgifter blir svårare under kursens gång och metaperspektivet förstärks hela tiden. Och mina anteckningar har jag kvar.

Jobbansökan på nytt.

Texten känns slut. Logos | Korpus, som jag skrivit med anteckningsverktyget i min telefon har stelnat. Ibland är det en del i processen. Ibland är det slutet. Jag har fortfarande inte kunnat läsa det ordentligt. En kollega sa att det inte går att ta isär, analysera, för att det är för nära mig. Att det är en självbiografi. Kanske en autofiktion. Verket är just nu en sanning. Om att röra dig, röra mig, pendla, stå på trappan och röka och om skrivandets villkor. Om språkets förutsättningar att förmedla. Om relationen till sig själv.20140404Jag har kommit till någon slags insikt om att jag är slutkörd. Inte längre uppfylld av den metaboliska intensivitet som jag en gång präglats i.
Att lämna ifrån sig en inarbetad form, jag måste hitta en ny form inför varje verk, är en sorg och en saknad. Jag har fortfarande en meter böcker att läsa inför skrivandet av texten som känns död. Kanske försvinner böckerna i ett myller. Jag har fyra meter att läsa för att jag vill. Aase Bergs Uggla (eller vad den nu hette) kostade 30kr på Kristianstad Bokhandel. Men det som var värt det var att gå in i en bokhandel vars autencitet är så påtaglig. När jag avslutat mina studier och lönearbetar ska jag köpa alla mina böcker där. Jag behöver alltså ett jobb. Jag har redan tittat ut mitt första köp. Jag kan text. Form. Genre. Sociala medier. Marknadsföring. Jag är en social kameleont och lär mig snabbt. Jag kan också digitala medium. Ljud. Fotografi och bildhantering. Skrivbordspubliceringsverktyg. Konvergenskultur. Litteratur. Böcker. De böcker du vill prata om. Sälja, förlägga, skriva. Jag kan eftersom jag vill. Jag kan html5/css3, CMS. Mänskliga relationer och ekonomi. Jag arbetar tryggt, med framförhållning och intensivitet parallellt. Jag har kontextbundna men låga krav. Kaffe. Lunch. Cigaretter och gångavstånd. Jag bor utanför lådan. Jag behöver lön. Men jag jobbar halvtid för jag hoppas på att kunna skriva en bok till. Kanske som någon vill ge ut. “L | K” kommer inte att bli utgiven. Den är för obegriplig. Den är för tät för att vara prosa eller essä och för pladdrig för att vara dikt. Den är interdisciplinär och tvärsgående bland genrer. Språket står i vägen för sig självt. Jag är associativ. Ett associativ. Jag kan jobba säsong. Jag kan se system. Förbättra. Jag är en naturlig ledare som helst lyssnar. Jag entusiasmerar. Jag kan kritisera. Just nu har jag för mycket på hög. I sommar kommer jag kunna överblicka hoppas jag. Jag tror att min opublicerbara bok handlar om uppbrott från det egna subjektet. Jag kan handskas med besvärliga relationer och händelser. Jag tänker på fötterna. I mellanrummet mellan dem. Jag kan möta en människa. Jag är rolig och allvarlig. Bildad och jordnära. En kopp te går lika bra. Jag är orädd och självsäker. Charmigt nonchalant. Jag har skickat ett utdrag till en tidskrift. Vi får se med det. Ett utdrag hamnade i Ord&Bild, om konstnärlig forskning. Jag blev stolt. Det var en lättläst del. Hårt beskuren. (4/13 tror jag). Jag minns inte längre och jag är för sorgslagen för att leta. Det utkom vid Bokmässan 2013. Jag fick läsa för dem. För Rum för poesi. För fåglarna och de som gick mitt i. Jag fick jobba. Jag fick betalt. Jag var ändå där. En vinst. Nästa år vet jag inte. Gör det någon skillnad. Bor jag där då? Det är någon dag.
Jag litar på min förmåga. Trots alla misstag som jag gjort och lärt av. Jag är tatuerad och kammar inte i mina tovor. Men jag klär i kostym och tar hand om mitt skägg. Jag är en skäggig pappa som luktar rök. Till och med min enstaka whisky luktar rök. Jag är en brinnande medarbetare som vet att delegera och göra själv. Och jag vet att du kommer att tycka om det. Jag är ärlig. Jag är duglig i det svenska och brittiska/nordamerikanska språket. Jag kan flera sociolekter. Min dialekt ändrar sig efter kontext. När jag inte möter din blick tittar jag i marken.

Mänskliga kommentarer.

Ibland får en brev från sina läsare. Det kan både göra ont och vara trevligt. Här citerar jag ett, med tillåtelse, från Karin.

CoverME_webFörst, blir jag alltid lite stört glad när någon refererar till RAF-medlemmar vilket jag så klart lade märke till att du hade gjort… Jag vill inte göra anspråk på att förstå allt jag läser, det känns inte heller nödvändigt, vissa delar av texten får mig att vilja ta reda på mer. Min helhetsupplevelse är i alla fall mycket positiv, jag optimerade min tid genom att välja din bok som valfritt poetiskt verk på kursen där jag går, så här formulerade jag min läsupplevelse: Jag tycker om den här ansatsen, jag tilltalas av konceptet för att det berättar om något som jag har svårt att se berättas på ett annat sätt. Kvantiteten har jag svårt att se i någon annan form en just den poetiska och den är just ett bärande element. Ett mänskligt exempel, av att leva med en missbildning, skulle inte bli samma sak. Det skulle kunna vara en drabbande berättelse om några enskilda människors öde men det här är inte en sådan berättelse, denna text handlar också, enligt mig, om människors behov av att kvantifiera, kategorisera och avskilja det normala från det onormala, det önskvärda från det icke önskvärda.
Den för tankarna till ett liknande verk som en gång drabbade mig i all sin enkla saklighet, Åke Hodells “Orderbuch”. Intellektuellt drabbas jag av boken med en glädje över skapande människors uppfinningsrikedom när det kommer till att visa mänskligheten ur olika perspektiv. Känslomässigt drabbas jag av boken med oro och obehag, ibland nästan fysiskt påtagligt, jag måste lägga ifrån mig den och göra något trevligt som att lyssna på jazz eller dricka kaffe för att glömma bort hur sköra min och mitt eget barns kroppar är. Hur till synes slumpmässigt det är att vi existerar.

Boken heter Mänskliga exempel (Smockadoll, 2013).
Mer om den finns här.

Cirkeln sluter sig inför våren.

Den längsta och svartaste dagen blir något alldeles extra i år – det blir poesi i Kölleröd och det blir påskuppläsning på Ekströms lördagen efter den 7/5 klockan 12 och 13. Då påsken nu kommer och cirkeln sluter sig som en ringmuskel om ännu en mannaminnesvinter bjuder jag och Ekströms Café i Degeberga in till uppläsning av några av de verk som skrivits under tiden vi cirkulerat kring poesi och mer specifikt kortformen haiku. Det blir alltså kasen renga och möjligen någon liten haiku samt fri vers, berättande, guld, månar och en historisk epilog.

Vi tänkte, eftersom det är Konstting i Degeberga, också passa på att ställa ut ett antal haiku som producerats under dessa varma kvällar. Jag vet inte om det har varit värmen från deltagarna, ugnen eller min nervositet som märkts av mest. I vilket fall är jag oändligt stolt över vad som faktiskt åstadkommits, över att ha fått stå där med dessa begåvade kvinnor och spika och tala och kaffe. I mötet med andra växer vi från människa till människor.

Den bästa sortens dikt är också den som håller en vaken om nätterna och inte låter en gå och lägga sig förrän den är klar, färdig och rytmen sitter, böljar och kräver.

Vi har skrivit minst en sådan dikt.

Varför det är kaffefläckar på dina böcker.

Kära FEL, Johan, Pär, Kristofer och Wislawa!

Jag hatar automatiserade funktioner, jag hatar att behöva <-- eller DEL så fort de kommer i vägen, men nu är samarbetsformen sådan. Det kunde inte hjälpas. Jag har ett fruktansvärt humör. Det kommer också i vägen; som en automatiserad funktion genererat av mötet mellan andning och handling. Mitt råd till världen är således: undvik punktlistor. Annars kommer jag att slå en yxa i huvudet på dig nästa gång vi träffas.