Jag måste tysta rösterna i mitt huvud. De är för högljudda. De säger flera olika saker samtidigt, det är ett sammelsurium, ett ihåligt brusande, obalanserade delpersonligheter som krockar i 180 km/h på motorvägen. Knaster och outtalade, spetsiga uttryck för inget som helst sammanhang, det är mitt sammanhang, detta buller och ingenting, det är förlamande brott i opasserade vägskäls brist på karta, kartläsare, riktning, riktig, antifraserade rytmer slagna i hjärterötan.

Höjer musiken och spelar bara det som jag redan kan. Fan, fan, fan. Jag vill virknåla det, slita ur det, självmedicinera sönder det, mala det i mortel – Blanda upp det med salt.

Men jag vet inte var saltet står, jag hittar inte i mitt eget kök, jag hittar inte på baksidan av min hand. Trapphuset är en labyrint, där tändstickorna slocknar för snabbt eller bränner hål i mina fingrar. Fingrarna i sig har alltid varit min patafor för handling. Ergo: mina handlingars kraft slocknar eller skadar, inget, inget, inget. Allt jag har gjort är smulor i morgondagens för ut och bestämda. Nu är bara vågskålande med det som varit och bildar beläggnngar som inte går att borsta bort, varken med lösningar eller toalettpapper och vägandes mot det som jag förklarar vara okänt. Jag är rädd för det okända och förväntar mig därför det förflutna av det som kommer. Kommer det? Jag plockar ting från min kropp och lägger det prydligt i högar, sopar det först hit, sen dit. Telefonen stryper mig. Kontakten stryper mig. Utloppet stryper mig. Det karcinorma det stryper mig.

Jag har tappat siktet. Minns inte vilka vägskäl jag passerat eller vilka gator jag bott på. Sikten ligger mald, uppvattnad och belagd med ett lager jäst som sväller. Korken är på.

Kolsyran utvecklas i allt högre takt. Jag vill ner.