Öppet brev till de döda och levande.

Hej morfar! Ser du den här lilla chokladpåsen? Den fick jag när jag var i Ystad och läste på deras stadsbibliotek. Det var väldigt god choklad. Ledsen bara att du inte var här och kunde dela den med mig. Jag tror att du hade uppskattat en kopp kaffe och en pratstund med min son. Han kan utstöta kombinationer av vokaler och konsonanter men härmar mest prosodin.
Jag har blivit författare nu, dubbelorganiserad i Svenska Författarförbundet och SAC; jag har blivit publicerad inte bara i Sverige utan också i det mer internationellt gångbara engelska språket. Men jag hoppas fortfarande på att få bli publicerad i landet som du aldrig lämnade. Nu på onsdag ska jag komma till biblioteket som du visade mig, där jag fick se hur stor världen egentligen är. Nej, jordgloben gjorde visst det sitt men. Det var här världen växte. På Lunds stadsbibliotek. Jag vet fortfarande inte om de har några av mina böcker eller om jag skriver i en alltför smal genre för att de ska ta in dem.
Det är svårt det där, att försöka få de jag älskar att vara stolta över mig, jag önskar så innerligt att ni alla ska vara stolt över mig. Det är som att jag själv och min ringa och korta tillfredsställelse aldrig räcker till för mig, att hur bra det än går så blir det aldrig tillräckligt att hålla upp mot skyarna och utropa: Här! Se! Jag kan, jag vill, jag räknas in. Jag räknas inte in.
I lördags fick jag ett utdrag ur min snarast kommande bok publicerad i Arbetet.se, under vinjetten Motord. Jag tänkte att du kanske kunde vara stolt över det. Gamla LO-tidningen som bytt skepnad du vet. Men som du också vet kan en poet och familjefar inte leva av godis allena, nej så mycket godis blir det inte, och jag fick faktiskt betalt både av Ystad läser och av Arbetet. På Lunds bibliotek ger de inte ut några pengar, det är anordnat genom skolan jag går, Universitetet i Lund. Jag glömmer dock inte de rötter som jag växt ur. Industrin, skogsindustrin, detaljhandeln, vården och viljan att leva av skapandet. Men värken i mig, min rastlöshet; jag vill arbeta, men jag vet inte vad jag kan. Jag kan ingenting. Jag kan skriva. Kan jag tjäna världen så? Skulle du vara stolt över mig? Är ni andra det? Jag ser inte. Jag måste sova. För att göra skillnad. För att jag älskar er.

Salongen;

Kom gärna till Ystad läser den 25/4 -12, på Ystad Stadsbibliotek, klockan 18.00 till och med 20.00, kom i tid då jag läser snabbt och fikat är gratis och därför också snabbt över.
Kanske läser jag om mat, träd, böcker eller saker som inte passar sig.
Men framför allt ska det bli kul att få återse detta fina bibliotek som jag faktiskt suttit vid och läst på vid annat tillfälle.
Och, ja. Skulle jag ha tid till det så skulle jag såklart göra annat än reklam för mig själv här. Och jag vet att det fanns något annat som jag hade på hjärtat, något kul eller bra eller sådär tankeväckande som inte handlar om att jag har feber, igen, eller att jag är trött eller har för mycket att göra. Men nu är det ont om det. Tid. Döden kommer plötsligt (!) och för en del och för andra är den bara täckt av brunsås.

Väl mött! (Som vanligt.)

Cirkeln sluter sig inför våren.

Den längsta och svartaste dagen blir något alldeles extra i år – det blir poesi i Kölleröd och det blir påskuppläsning på Ekströms lördagen efter den 7/5 klockan 12 och 13. Då påsken nu kommer och cirkeln sluter sig som en ringmuskel om ännu en mannaminnesvinter bjuder jag och Ekströms Café i Degeberga in till uppläsning av några av de verk som skrivits under tiden vi cirkulerat kring poesi och mer specifikt kortformen haiku. Det blir alltså kasen renga och möjligen någon liten haiku samt fri vers, berättande, guld, månar och en historisk epilog.

Vi tänkte, eftersom det är Konstting i Degeberga, också passa på att ställa ut ett antal haiku som producerats under dessa varma kvällar. Jag vet inte om det har varit värmen från deltagarna, ugnen eller min nervositet som märkts av mest. I vilket fall är jag oändligt stolt över vad som faktiskt åstadkommits, över att ha fått stå där med dessa begåvade kvinnor och spika och tala och kaffe. I mötet med andra växer vi från människa till människor.

Den bästa sortens dikt är också den som håller en vaken om nätterna och inte låter en gå och lägga sig förrän den är klar, färdig och rytmen sitter, böljar och kräver.

Vi har skrivit minst en sådan dikt.

Torsdag, att vakna till kärlek.

Lagom till sin engelska utgåva kommer denna snygga kortfilm av Tomas Ekström,
inspelad på releasefesten för dess svenska utgåva, den så kallade originalutgåvan;
naturligtvis kan man på det franskbaserade förlagets hemsida också lyssna på en
uppläsning av en del av boken i översättning.
Närmare bestämt den del som figurerat på Ord & Bilds hemsida. Här.
Vars senaste nummer imponerat både gällande det skönlitterära och det andra.
Det är bra att upprepa sig. Eller hur.

Vemodigt/Upplyftande.

LitteraturkrogViva, samtal med Susann Wilhelmsson och Cecilia Persson om det självbiografiska skrivandet: 28 februari.
Inleda och hålla i en cirkel i uppläsning och skrivandet för och på scen, Ekströms Kafé.
FcSyds lokal ‘Poeten på hörnet’ 2 mars: release för Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans, TEGELKARTOR och Ett hus fullt av skog. Samt en kollektivdikt som just nu ligger i produktion.
Lunds Stadsbibliotek, uppläsning med Författarskolan: 9 maj.
Slutuppläsning av NOMOS (min Master of Arts på Lunds Författarskola) inför Hörsalen, Lunds Universitet 5 juni.
Välkomna! Och så vidare. Dessutom skall det släppas några skrifter och samskrifter. Shit-my-god! Återkommer när jag hämtat mig, möjligen i processen då det kanske också blir litet omöjligare att vara – annat än från såren i fingrarna – jag. Jag ska ju egentligen vara i helt andra saker egentligen. Som att översätta en favoritpoet till ett annat språk, vara KOMPASSROS, skriva essäer, skriva böcker, älska, läsa böcker, kittlas, städa, maila runt till en massa massor, arbeta med Tidningen Kulturen och koka linser. Linser (gröna) är för övrigt mycket goda uppblandade med pesto, salt och möjligen créme fraiche. Kanske ett glas vatten till. Och mitt i allt detta söka uppskatta livet som alltid är alltför kort, bräckligt, som en ton av upptaget och rinnande ljus över. Nu falnar elden och jag borde sluta snacka och börja egentligen.

Höstlöv som fryser mot marken.

Hösten innebär väl ändock att finner man sig på älskade Barbackas Kulturhus tillsammans med hur många talangfulla artister som helst. Inte minst David Rix, Karin Hernbrant och Malsor Sylejmani, som för övrigt imponerade med vers som i kyrkan. Dessutom bjöds det på för dagen, stunden, nyskriven poesi på en öppen scen och flera mera och så vidare. Själv stod jag också där uppe i det snygga ljuset och tröttnade helt och hållet på att vara rolig på scen. Jag ska sluta vara rolig, hur roligt är det.
Senare, hösten är en lång period, hade Kristian Carlsson, Tomas Ekström och jag post-releasefest på FcSyds nya lokal. Tack Katarina Mazetti! Där försökte jag också vara rolig. Jag måste sluta med det omedelbums. Jag kan inte (sluta använda ordet jag) sluta försöka, den äckliga clownen som inte kan ta något på allvar, som inte kan känna, bara för scenen, för scenen. Jag är yta.
Detta är den modifierade scenen på Södra Förstadsgatan 65 med tre poeter i återklang.


För att främja det egna skapandet inom Författarcentrum och på lokation i nya Lokalen, så bidrog vi denna kväll med en anteckningsbok för den plötsligt inspirerade. Min förhoppning är att vi med detta ska kunna komma över kanoniseringens ok och dikta var och en i den plats som vi finner.

Så här himla fint blev det när vi fick inviga det nya bokbordet. I bakgrunden skymtar priser, rester och brinnande fett som Anna, underbara Anna, på FcSyd bistod oss med. Tack alla som inte skrapar tallrikarna vid varje tillfälle, ni har alla bidragit till vår kväll. Tack!


Luciferbulle; i triol, på socialiströd servett.
Och nej, Gunnar var inte heller intresserad av Biota/Biom/Isolering. Antagligen är den rätt kass ändå. Bäst att skita i det och jobba vidare på NOMOS. Som högst troligt är en så kallad genreöverskridande och autobiografisk samt romanlyrisk text. Inte för att jag måste, men för att jag måste.


Fullständig själsförmörkelse.

I bland får man undra vad det är man sysslar med, att sitta en lördagkväll och natt med en text som förklarar en annan text, en recension av en bok; sitter med den längre och mer nogsamt än med mina egna dikter, jag skriver ingenting längre. Vad finns det kvar att skriva. Inga tankar klara nog att utmana, inga rännilar av glasartade meningar. Endast återstår missförstånd, endast enstaka enskildheter. För vem gör jag detta. Vem läser en recension. Vem läser alls. Till vilken nytta. En viss tid har det kanske hävdats skönhetens egennytta. Jag satt här till dess att alla andra lagt sig. Middag. Tystnad. Jag sitter i mitt huvud. En kråkborg av äckel. Fjorton böcker ligger framför mig till last. Ingen chans i helvetet att jag ska hinna läsa nya OEI – där jag med avundsvärd stolthet medverkar – eller de tre hyllmetrarna med nyinköpt lyrik. Jag tvingade mig själv till ett snedsteg. Just nu läser jag, vid sidan om, Jonas Örtemarks Miniatyrproduktioner, en utmärkt samling, betydligt bättre än vad jag hade hoppats på. Det måste få bli så. Utmaning. Poesi. Min skalle arbetar dygnet runt. Stressen att skriva bra om andra, med andras, att dryfta ur allt, all uns av skaparkraft – alla vakna timmar – kraften kommer från arbete inte från någon mystisk eller mytisk kraft. Poesin kommer sig av språkets inneboende materialitet. Och ändock läser man ett löjligt felcitat av någon barnrumpa och så kommer det ännu en barnrumpa med ett språksinne som en pajas och inte ser att orden ligger tillsammans och varandra till last. Dessutom såg jag vackra saker som i saker som jag agerade publik med sist.
Saker jag skapat ställdes ut, nej. Text. Inte skulptur som talar om Guantanamofångarna. De tillhör Christer Wedman som med sin dotter ställde ut och bjöd in att låta mig anföra vernissagegästerna, brygga dem in emellan linjerna de framställt med linjer och hud som jag dragit ur mig. Jag har en utskrift. Jag skickar det snart. Kanske till Gunnar. Han var ju så trevlig sist. Men det är för bra. Kanske håller jag det för mig själv. Efterordet är publicerat i Slagtryk. Det kanske räcker.
Biota/Biom/Isolering – Freke Räihä – 2011
Bokbord i Brösarp. Även jag fick saker sålda, inte bara konstnärerna där. Jag som bara ville representera lite. Och ändå är det som att spänningen i att leva har blivit spänningar som hårdnat. Stelnat i rygg, nacke, kanaler. Vattnet plutar. Och att få bli läst i min lokala blaska. Mannen på bilden skrev i gestboken [ sic! ] och har inget samröre med Anatematisk; (anathema esto, “förbannad vare han“), om någon undrade varifrån namnet kommer. Det kanske räcker.


HEADPHONESFESTIVAL ((LAB SOUNDS)) 2-3 July etc.

Man har blivit inbjuden till att medverka i en on-line festival och med stor och kärvänlig men nervös glädje accepterat – jag suger på att improvisera, så jag fuskar kanske lite; tidsmässigt ligger det i midnattstimmen mellan 2:a och 3:e juli – ett fullpackat schema över händelser på festivalens ((LAB Sounds)) le placard HEADPHONES festival går att se här. Läs också mer om festivalens intention här. För att lyssna in – finns en ström redo här (spelar i din musikspelare alltså, i mitt fall öppnade sig strömmen i iTunes – ja, jag var tvungen att installera den skiten när jag fick en ‘smart’ telefon i födelsedagspresent, det är därför jag kan maila dig mitt i natten när jag egentligen gått och lagt mig) och hjälp att fatta hur det hela funkar här (tror jag) – glöm inte att bokmärka, festivalen har hållit på ett tag och lär väl inte sluta i en handvändning. Jag tänkte uppträda på engelska tillsammans med Nathalie Fougeras, som driver just LAB Gallery, vars poetik minner mig om min egen – ett laboratoriskt, samarbetsvilligt sätt att ta sig an uttrycket.

Dessutom har jag i minne och pixel befunnit mig i Sthlm under några dagar och förstått att nästan varenda inneboende där åker till landet när jag väl satt min fot mellan stadsdelarna för första gången sedan sist;

Jag kom närmare Norstedts förlag än någonsin; jag stod alltså på ett behörigt avstånd, med både bro och vatten mellan oss och kände mig så här:

Fler konstnärer var tillresta – Observera mellanrummet mellan fordon och perrong – som att komma hem;

Att följa sitt och tänka på andras;

Att ta fel fordon och uppleva mer;

Att se detaljer;

Att hänga grytlock för kroppens öppningar;

Att börja varje påstående med att att; att det regnade också;

Att ha sina behov och samtidigt tänka på rätt saker;

Att ha sina behov och samtidigt tänka på rätt saker;
Sverige;

Freke Räihä;

Att samtidigt glädja sig åt att King Ink äntligen släpper den efterlängtade och omtalade Standardformulär för språkförbittring; samt att 668 förlag släpper Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans. Båda finns snart och nu tillgängliga hos din favoritbokhandlare.

Att drömmar som andra har också kan bli dina egna;