Nomos, att läsas;

Mikaela Blomqvist säger “Det är en poetik baserad på oordning och trots. Som sådan blir också ‘Nomos’ en kommentar till och ett uppror mot det självbiografiska, förklarande och linjära. Reihä (!) beskriver livet lika osorterat, ologiskt och obegripligt som det är medan det levs.”

Där Nikanor Teratologen instämmer med “Nomos är ju en muterad och frenetisk form av (imploderad) diskbänksrealism, som måste göra de som är vana vid och älskar den fyrkantigt långtråkiga och mångordiga prosadiskbänksrealismen konfunderade. Även om texten inte liknar Hammaréns prosa är den ändå fragmentarisk, kryptisk, komprimerad…rätt svår att greppa. Jag menar, en bok som förmodligen handlar om ‘råskogen, om att man får vara hur galen man vill, om hur det ter sig ; gudsdjuret’ och en massa typ nudlar med majonnäs och kaviar, vad ska man ta sig till med den?”

Eller varför inte Sigge Andersson som säger “… det finns mening i meningarna även om de är korthuggna, avklippta och deformerade. Som om meningarna vore skrivna, sen bara delvis utsuddade/övermålade, sammanförda, påbyggda – osv –som en tavla av Jean-Michael Basquiat, fast inte en tavla utan memoarer i text. Likheterna med Basquiat kan nog göras flera medan vi ändå håller på – missbruk, sökande, misslyckade relationer. Fast Räihä är vit, även om han känner sig utanför som en neger. Och om Basquiat hade en konservburksillustrerande pederast som murbräcka in i offentligheten har Räihä istället ressentiment – han skildrar sig som ett offer för omständigheterna, eller möjligtvis något som står vid sidan av omständigheterna, en åskådare av sitt eget liv, självpåtaget utanför eller bara loj, jag vet inte. Mauvaise foi, ond tro. Och om Basquiats verk är äckliga på ytan, är Nomos äcklig till innehåll, som att det är saker under ytan för fula att skrivas i klartext – medan textraderna, meningarna som sådana på ett ytligt vis är fina när de inte blir för explicita.”

Yrla Dentén, för BTJ-häftet, säger saker som “Tätt, tätt står orden och liknelserna. Det är sammanblandat och isärplockat på samma gång. En självsäker och stark ton ställs mot en obekväm, pockande nivå av privata detaljer. Det är spännande och tidvis gnistrande vackert rent språkligt och som litteratur betraktat.”

Och Bernur: “Det märkliga är då att Räihä lyckas fokusera så skarpt, att han inte bara återger förtvivlan, osäkerhet, misslyckande, utan också förmedlar det jobbiga i att försöka reda ut vad fan det är man är eller har blivit.”

Och så Peter Viktorsson “Styrkan med ‘Nomos’ är snarare hur anteckningarna bär vittnesbörd om ett författarskap i vardande, en metod att tillägna sig, här illustrerat med ett barndomsminne: ‘Jag letade bland färdiga ramar, i djupa askar, längs med innerkanten, med kladdiga fingrar.’
Så transponeras en oskyldig barnhandling till litterärt outsiderskap, en konventionell estetik får ge vika för en som bejakar sprickorna och det orena. Det är en omvandling och utveckling som är väl värd att följa.”

Vad ska en säga om det? “Äsch, det är bara ord?” … eller kanske … Tack? Tack. Tack alla.

Lufs intag ht 10.

 

Förordaren; om verkets helhet.

Efter att undertecknad och undertecknad samlats kring elden och lågor och gasernas ursprung finns det väl ingen tvekan längre. Härtill kommer sig ett, med tillstånd, publicerat brev från Förordaren till Standardformulär för språkförbittring – minns även illustratörens ord här – i mycket möts vi och sådan värme är få förunnat. Att vi skulle konstruera andra projekt ihop, fast från grunden tillsammans, är kanske inte helt oväntat.

Från: Stefan Hammarén
Till: Freke Räihä
Skickat: onsdag, 10 augusti 2011 11:14
Ämne: din bok…

Tog lite tid, men nu läst helt igenom din bok, och vill tillstryka att mycket bättre än jag vågade ens tro på basen av materialet, helt tackvare ditt sätt att sammanställa det. Visst hade jag ju sett manus, men kändes ändå så här vid bokläsningen mer påfallande, mer intensivt. Blir ju en komposition direkt. Riktigt bra bok alltså, med agenda. Hoppas litteraturSverige har vett att ta till den på olika sätt, och att den gör en del verkan. Tror många kan känna igen problemet och ämnet och därtill varit med om det, ändå väl ingen som riktigt orkat gåt ut med det i bok så pass tydligt, göra något självt kreativt av detta som ett helt eget ämne och arbete. Boken är modig, och den kan inte minst ha stor betydelse för de som är nya i branschen, samt en tankeställare för kontrahenten förläggare och redaktörer, lektörer dito, och den säger precis hur mycket ork man riktigt måste ha som ny och som författare. Och jag har dragit igenom helt samma process, haft samma basmaterial, men förstod aldrig spara det. Riktigt bra av dig däremot. Och därtill är jag glad att du gav mig egen plats i boken, och kul även att se Ior Bock med recensionen där spöka ut. 
Fortsätt för allt i världen med författarskapet och djävulskapen i litteraturen, låt dig inte kuvas någonsin av det intetsägande. Jag tror inte vi har banat öppen väg ännu för oss, och får dras med mycket helveteska motgångar och motighett ännu. Bara orka hålla på även om vi gnäller och slutar, och börjar, eller stannar upp bakåt. Du är en begåvning, stor sådan. Men du har något utöver ditt intresse, och din tekniska förmåga, du har en djuvulsk urkraft och envetenhet, som är minst lika bra, typ den räihäiska trädgudens envishet att hållas vid rötterna och ändå dåna ut i utslag. Stor elogé för dig. Jag kunde säkert ännu säga detta i mera och bättre, men tror du förstår min oppskattning, därtill fint att vi fått kontakt. 
För tillfälle har jag slutat skriva recensioner, så synd nog, på något sätt vill jag ju skriva om boken, ändå känner jag mig så fast i annat, inte minst på loserförfattarfabriken. Om detta räcker för dig, har jag ändå sagt något? Om du vill kan jag förstås, lägga ut detta på din Anletsboka, läser några till det? Nu bara skrivit ner några direkta tankar, inte bearbetat det på något vis. Måste och käka nu, men vi höres. Rysskram. 
Hälsningar 
Stefan.
[ efter en sådan kärleksförklaring måste en vara stum ]