De här orden står här. I övrigt är bilden av pappret tomt.

Jag ska skriva som om jag är världens största poet.

De flesta andra poeter är tunna som vide, lätta som dun.

Ett strå päls skymmer bilden av pappret.

Eller så är de korta.

Orden verkar bli fler och fler nu.

Det finns en tanke om att poesin kan förmedla en kunskap som inget annat når.

Poesi är det som händer när ingenting annat kan, säger Charles Bukowski.

Nu är kaffet slut igen.

Varje rum är delat med någon annan.

Fortfarande planterar jag träd utanför fönstret.

Men vinterskugga fortfarande, mörker.

En rad är ett andetag, en rytm.

Jag gör bilden av pappret vitare. Som om idealet,

det som går att sträva efter men aldrig uppnå,

är ingenting alls. Helst ingenting alls.

Men vet du att.

Det finns något viktigt med att glömma.

Nu är bilden av pappret snarast randigt.

Minns du drömmen om självständighet, frihet, en gemensam flykt.

Jag har inget att bevisa, sjunger Tracy Chapman.

Sexton år och sitter i en annans kök. Andningen får luften att röra sig.

Går det att se tillbaka på det som varit. Är det inte litteraturens styrka.

Tänker minne, minnesbild, fotografiets sammanhang.

Tänker med orden.

Måste det verkligen handla om någonting. Jag reser mig upp.

Inte bli klar,

fortsätta i det. Alltid bara fortsätta i det.

En sak hakar i nästa.

Rörelsen sker i tid. Det handlar om väntan, om precis rätt tidpunkt.

Tjugofem år gammal och rasar ner på gatan.

Minns jag förutsättningarna för rätt tidpunkt kan jag nu återskapa dem.

Jag lever så vackert jag kan, säger Isabella Nilsson.

Kairos inträffar när alla möjligheter finns,

när språk finns, lugn och strävan finns.

Det är med dig jag vill tala. Du som sa hav.

Jag ser ett mörker, sjunger Will Oldham.

Trettiosex år gammal sjunger mörkret från begravningarna.

Istället för saknad:

alla de andra orden.

Som Marie Norin säger:

”en känsla av att under alldeles för lång tid ha talat

alldeles för fort”,

i övrigt är bilden av pappret tomt.

Snart fyrtioåtta år sover katterna i ljuset från fönstren. Och jag.

Jag gör mig trettio år yngre, släpper ut lövsångaren från bröstkorgen ibland,

när ingen annan tittar,

säger: var inte ledsen, jag vet att du alltid finns där.