Bortanför balanserandet av finns inget levande alls. Endast otäckt täckande meningslöshet i den reala detaljen. Inte att det handlar om att bära det i armarna, i hjärtat, som fyrtalets safirinfattade guldstycken, som varje stad infattad trädgård. Att stava sig igenom det. I varje hand något nytt, i sinnet fler än en röst, fler än många. Motsatsen till en stilla tjärn med månens ljus bländande. Tiden emellan är ett dränerat hål, en torka, intet. Listor ter sig meningslösa och tar upp än en uppgift och dess uppgiftsbehandling. Jag vill gift. Jag vill andas rök. Tystnaden är en metatotalitär konflikt. I ljuset är ljuset något en glömt att släcka ned, som skulle gjorts, som inte hinner nå insidan. Ingenting absorberas. Olja. Lager på lager av avlagringar av av mig, den, hen. Att hålla det inom sig för på ytan finns inget; ytan är klar, glas, hud. Obegreppslig och värd sin fruktan i det enda som håller ådran, personan. Som inte låter sig interagera med den inre byråkratiska planeringen. Att det endast är i växande, hårdnande, en härdning. Kärnan kallnar under tiden ytan ser sig själv krackelera, ett anslag över strängen bräckt. Alla saker utan sortering. All sortering utan saker. Rastret är bara hål. Det finns inga gränser, endast dess linjäritet. Och horisonten som den föreställer sig är en villa, en illusorisk panik ämnad att tämja sinnet inför dess begränsningar. Jag måste ta steget fullt ut. Om det så tar död på mig.

Dold, döljer, dålig; kan vara stress, superlativ och/eller för lång lista med saker som ingenting betyder ingenting som är val och väljande och kväljande – klockan är 23:47, kväll. Ja. Ande snarast. Förlöper med information över verk med nätkopplade serier av urladdningsmoment. Det återser momentum i en, två, tre en stilla sjö, en halvmåne, snarbildning (-ar). Läste i detta/jag den nya, tunga OEI och märkte att fyra sidor var bra. Det andra kändes som att träda in i ett antikvariat som endast behandlar prosa och förkylningar. Men fyra bra egna sidor i en tidskrift som en behöver en lyftkran att läsa är inte dumt, som är bra. Övrigt innehållande är inte, ännu inte underhållit, dock bläddrat, synat, som en ny del av essäistiken – den så kallade/ varmade/ ljumnande essäestetiken. Täcker övrigt med tyger från fjärran länder, täcker med symboler och ler glatt. Som i halt alltså, trillande ande. Saknar något, saknar att inte vilja. Det finns ingen vilja. Endast konsekvens och barmhärtighets självmördare. Hur lägger en bort en litterärt sett en testamentering; en ger och bort. En föder, göder, älskar som inget annat står i ens väg. Skrivandet var viktigt, sen kom du. En rot bland grenar.