Grunnar försiktigt på vad som egentligen erbjuds. Många röster har gjort sig hörda, vissa delade med sig av onda aningar; någon talade om trängsel, någon om hur de efter mässan aldrig mer ville skriva en bok. Är det kommersialiseringen som i sitt esse spökar? Eller är det bara förskjutningen av marknadsandelarna? Jämförelser med Kiviks marknad har förekommit, det är naturligtvis svårt att tolka negativt, åtminstone för min del. Jag älskar marknader. Jag älskar plutteplytt och skräpet som människan producerar; lösgodisdeckare, karuselllyrik och konsthantverksritualer; alla dessa jävla romaner. Valet mellan att vara romanåsna eller poesiskrivande rovfågel. Valet mellan vågmästarroll åt högerrövslickande SD och mellan att agera Machiavelli åt liberalpubertalet. Det finns inga val. Dessutom slogs jag av när jag halkade in i tvapparaten i går kväll, hur vacker UKON var, det störde mig lite, jag kunde knappt sluta titta. Skorna ansluter dessutom mannen till sin kostym. Det var fascinerande att i akt ta vilket patos han lyckades uppbära i detta vidrigaste och mest fördummade medium, jfr Bårdjö. Sitter i en buss som passerar en lastbil. Snarare halvligger, som i en divan.

Det är märkligt hur tystnaden ter sig. Den är tyst. Jag är ensam i mitt huvud. Skallbenet är tjockt. Det går inte att tränga in i det. Jag försöker med Thåström. Pianot klamrar sig in i hålet. “Jag vet inte varför jag inte sagt förlåt.” Gör det någon skillnad? Kan man be om förlåtelse? Jag vet inte hur man gör när man förlåter. Hur kan jag då förvänta mig att någon annan skulle kunna göra det? Jag kan inte sortera intrycken som ställs inför mig, därför, kanske därför, är jag produktionen av min tid; Att alla saker betyder lika mycket. Att alla saker betyder lika lite. Att meningarna måste vara konkreta framför mig, för att jag ska kunna göra någon urskiljning. Och urskiljningen är ett mönsterbildande ur det virr-varr som jag omges av. Hjärnan bildar mönster även ur white noise. Det är min ständiga poetik, den som jag ensam hanterar. Jag har alltid bildat mönster. I mitt synfält; I mina intryck; I det äckliga som speglas mot det som är min privatur. Kanske är det förmätet av mig att tvinga på andra, dig och dig, det som vissa kallar diagnos, andra kallar: “Nej, då. Inte är du sjuk inte.” Måhända uppstår viss provokation; man får inte identifiera sig med det som man känner, bara med det som man gör. Jag kan inte veta. Jag kan lyssna på pianot. Jag kan se orden växa. Exempelvis detta:

Q30.1 Agenesi av näsan


Agenesi betyder att den aldrig utvecklats;
Jmf genesis – Jmf genom – Jmf Jönsson.

Jag skrattar åt mig själv, när jag får höra att jag speglar andra författare. Gör inte alla det? Speglar varandra? Lyser genom glas och in i silver? Att då, till fullo, gå in i det. En typisk reaktion från mig. Som ett trotsigt barn. Som om jag inte åldrats sedan tonåren. Som om jag fortfarande bildar mönster i min hud för att veta att jag finns där. Att jag gråter som ett barn, som det barn som aldrig kunde förlåta, för minsta lilla. Också åt detta:

Q25.6 Stenos av lungartär


Cyan; svullnad av lever och andra allmänna symptom.
Var noggrann: Detta är inte Q22.1.
Strikturen sitter i lungan, som ett medfött hinder;
Likt klass.

Jag märker hur jag lärt mig att återknyta till mig själv. På samma sätt som jag knyter med det andra jag ser. Jag vet inte om det är

Jag vet inte hur jag ska sluta.