Robert Smith och jag

Peo Rask

Black Island Books, 2018

Jag läser en liten bok om åldrande. Går det att göra en liten bok om åldrande? Vi åldras. Eller, som tjugoåring åldrades jag inte. Nu är det som att jag dansar på begravningsfester alltid. Faith har alltid varit min The Cure-platta. Jag var nog runt 15. Mer androgyn än i dag. Satt på Tunaskolan, en plats för elever som jag hade väldigt lite gemensamt med. Varför skulle jag ta mig över halva stan för att gå i en skola jag vantrivdes i? Men som musik lyssnade jag, precis som i dag, på allt som har ett mörker. Det gör mig ljusare till sinnes – lugnare.

Jag introduceras till The Cure av en jänta jag nog förälskade mig i men som var, liksom jag, känslomässigt instabil och destruktiv utan riktning. Något jag upprepat några gånger.

Jag läste visst det Proudhon och Marx och Bakunin. Det formade ilskan men inget gav den fokus. Och jag hade inget sammanhang. Jag har fortfarande inget sammanhang. Jag är fortfarande i många avseenden den 15-åring som rakade av sig ögonbryn och bar läppstift. Som såg i Robert Smith en själsfrände. Som kunde sitta på tåg och låta tårarna falla av saknad efter något som knappt fanns. Som ville dö innan jag levt. Som 15-åring är de senaste åren ens referensram. Jag har över tjugo år till på den lilla människan som ville dö, som räddes döden. Jag är kanske lite avtrubbad i relation.

Men samtidigt har jag förträngt The Cure lite. Och när jag nu återvänder till musiken för att kunna koncentrera mig på Rasks dikt och berättelse om dennes relation till Robert Smith och bandet han är galjonsfigur för så kommer allt tillbaka. Rask skriver om förhållandet med superstjärnan Smith, om sitt med musiken, om sig själv. Om att gå in i och gå undan, och hålla sig undan. Använder textfragment i samtal. Det är tydligt att vi delar passionen. Om än att jag lagt den sidledes för att slippa vara 15. Eller åtminstone slippa vara den 15-åring som förälskade sig i den där flickan. Den där första jag kysste. Som öppnade något i mig som jag stängt undan.

Detta är lika mycket en dikt om plats som om att avguda, att åldras, att försöka nå ut till det avlägsna. ”Här är jag”, säger Rask – reser till projektförstäderna i ett grått England. Lånar, förändrar, översätter rader. Det är ur strävan ut som något vackert skapas. Den medelklasslitteratur som skrivs av medelklassen för medelklassen som i dag hyllas unisont över pressen är långt borta. Här samsas dikten och prosafragmentet. Som i Ruth Padels The Mara Crossing som jag nyss läst. Men det är istället ett blodigt allvar. Här finns ingen gnällig distans. Nakenheten och fasan och att förhålla sig till en ojämbördig relation som funnits i en hel livstid får mig att tänka på hur ensamt det är att bara lyssna till en annans verk. Och hur märkligt, och konstruerat nära, det förändrats till när jag kan – mer eller mindre direkt – småprata med exempelvis Rask själv över sociala medier. Hur ska jag tilltala erfarenheten? Eller varför inte en Sara Parkman som får det att glittra i ögonen på mig. Av en slags beundran över frasering. Så var det inte när The Cure började bli ett namn hos alla oss som drogs till det hudlöst lekfulla mörkret i musiken. Samma hudlöst lekfulla mörker som fastnar i mig av Rasks bok. Vad är det för en bok? Jag läser något. En bok för alla oss som försöker glömma The Cure, eller oss som aldrig glömt.

Kanske finns det en kompletterande diskrepans mellan scen och boksida? Att överförandet av det ena till det andra är svårt. Jag har lyssnat på så många lysande poeter mörda sina dikter på scen och scenfokuserade diktare bli fullständigt menlösa på den tystlåtna och ensamläsande boksidan. Själv tycker jag att det är svårt att göra manifest av de egna texterna på en scen eller i ett samtal. Det måste få vara svårt. Det ger något. Jag försöker intensivt förkroppsliga texten när jag ger någon av mina sparsamma uppläsningar, det tar också ut sin rätt och efteråt är jag helt som förgjord. Som att hela den årslånga skrivprocessen koncentreras i den kvart en uppläsning får ta. Allt i processen kommer tillbaka. Avhandlingen Att bli ved av Fredrik Nyberg handlar delvis om detta – att bli till i rummet med sin text. Jag är inte klar med den alldeles än. Det är ingen brådska med processen. Döendet sker oavsett.

När jag fick gästa Södermalms poesifestival 2013 hade jag det otvivelaktiga nöjet att bland andra möta en av poesisveriges få riktiga samhällsfrämlingar Gatuduvan (Jens Åberg). Det var som att släppa lös en självmedicinerande naturkraft in i elektroniken som förstärkte våra röster. Sedan dess har rännstenspoeten gett ut några böcker som jag hållit ett öga på. Nedan följer min läsning av den senaste.

Estradpoeten Gatuduvans andra bok på Fri Press Förlag, Vägrandets gospel (2015), är en hyllningssång från fragmentets rännsten. Hyllandet består i att vandra gata upp och ner och endast vila sammankrupen i busskurer. Att kisla ur betongfasaderna med tusch och amfetaminskakningar. Det är ord som talar om hur ruttet vårt ruttna samhälle är och om hur vidrigt det också är att stå utanför. Hur det ruttnande är oundvikligt. Kapitalet når även utanför det kommersiella. Friheten är villkorad. Även om det i texterna vid tillfälle bjuds en stilla bild i gemenskap eller en blick mot flykt och motstånd. Jag tänker att det kan vara dikt, men att det aldrig riktigt blir en bok av dikt. Allt är samma, stelnat. Som kåda i metaforen. Som asfalt i en koan. Som en haiku utan årstider. Jag vet knappt vad jag ska göra med dikterna. Jag tänker att jag väntar också på nästa bok. Nyfiket ändå. Tänker att när poeten tröttnat på sina platta enradingar så finns lyriken där i de långa texterna, de som inte bara sveper undan som reklamflimmer. Som kan dränka sorlet av äckel både utifrån och inifrån.

“…the machine whisper” (Harris, 2014, p. 80).

I find it interesting reading up on most poets but those poems published by my publishers, Dylan Harris, Tomas Ekström and Kristian Carlsson I read with a special eye. Something critical, almost loving, and in search for our denominators. Sometimes they are there, sometimes they just blow me away. Right now I’m reading Anticipating the metaverse by Harris (The Knives Forks And Spoons Press, 2014). First things first. Pages 1 and 3 takes me to the eighties. But between these lines there is the CC Attribution Non-commercial Share Alike 3.0 Unported license copyright. Information that needs to be free. To be known and shared. Unless private ownerships kills off all things human.
So. What the fWck is “metaverse”? Verse about verse? (And wordplay around the multi-world interpretation of the ideas of quantum mechanics etc.) This will have to be a review about writing a review. I can’t review my publisher — he’ll cut off my royalities and burn my manuscripts. Besides I really can’t write anymore so. Well.
The book could be an critique of our disassembling world, where we build the tools to know our ecology and then never actually listen to the answers to the questions we pose. Not knowing which thoughts are our own and which have been planted by an other hand. Are these our cities? Our languages? Our code? What if I belong in a parallel or a serial place. What if all this intelligence is artificial. Could not the world of piracy my child builds with me be the real world and the one where I try to pay my bills with poems the fantasy imagined by someone else. Like you.
The scare and conquest of the image of the growing digital to the withering post-digital where none of us can step, steep, outside. It is a parallell with the same conditions of centralisation and ownership it was designed for — you may feel that the global/glocal society has made it more open. But still, we who program and are fluent in the language still just administer the property of megacorps giving you fragments of information — just to keep you docile. Weblogs and social media is opiate. You are being programmed.
The book, a collection of poems. A tad horror here. A sprinklersystem of playfullness there. It is a searching for form. A trial and error. Like programming HTML. Moving <p> beyond the page; corrupting, adding lines. Moving about. A glitter of the eye — the I. An I which will never be matched by manmade simulations. A world still matched by the simulations made by humans. We redo the script, read it into our process-memory — our lives, the short span — breeding, feeding, incoding history into our material offspring. Our immaterial. There is no such thing as anything immaterial — there is sociocultural order and weight in every digital storage. And the actual book seems to start at p. 33. There is the code of culture. A brief longing, then the cycle of combustion. Our words are maggot. Only the silence speaks of truth. Conciousness is a simulation as our lives, all that we experience, is the narrow view of a singularity in a vast complexity of a god-like world. What you see is the simulation of reality as you can never grasp it fully. Program your simulation Harris says. Know the language behind the code that marks up everything and you — as you are everything and still all this nothing.
Connected to this is the failure to correctly measure the quantum-mechanics ruling and our hope stands to building machines to better our own narrow vision. The search for graal, the truth-machine, to help see all things — to grasp a complex world of no end in sight. The end of minor things: life, a tomato sandwich, a butt closing in on the filter — all these things we can perceive. But the stars? No. The inner workings of nothingness. No. Harris poses questions and there are no answers. Some look to God, some to heroin, there is also science — which provides as good answers as any old poet. There is an interconnection between them. We are nonetheless overwhelmed and lonely. Misguided by commodification instead of anything else. Anything must be better. Even not understanding the language you speak. As silence and white noise together form communication, so does particle and wave. The view of the world/word is a matter of context and perspective. My reading of Harris’ book is not his. And probably not yours. And remember always, as Harris does, it is what the reading of a work produces that has importance — not the writing.