Vissa dagar, va.

Vissa stunder är bättre än andra. Inget ont i delad sorg, delad glädje. Utan den andre, utan oss andra hade vi inte velat detta. Att ständigt, att vara ständigt – ensamheten vi lever med; otröstlig. Livet växer, jag ser det. Alla dessa anteckningar, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem. De ligger som ett berg av flykt, som mer vin i – ur en senapsburk, som stridsrop i den kallnande natten. Alla dessa lösryckta fraser som inte passar in någonstans; en riddare. En tjänare av ett högre syfte. Som doften av rök skingrad.

Det innersta jag:et.

Räihä Använd 31 gånger
Freke Använd 30 gånger
Work Använd 17 gånger
Now Använd 14 gånger
Masspoem Använd 13 gånger
Snart Använd 11 gånger
Open Använd 11 gånger
New Använd 11 gånger
Trött Använd 10 gånger
Skriver Använd 10 gånger
Gillar Använd 10 gånger
Säger Använd 9 gånger
Lite Använd 9 gånger
Tired Använd 8 gånger
Sleep Använd 8 gånger
Själv Använd 8 gånger
Pages Använd 8 gånger
Left Använd 8 gånger
Who Använd 7 gånger
Sidor Använd 7 gånger




Trädskisser IV.

Hål, som ett hål inne i mig, det är till mig att gräva in och ut. Spaden och skyffeln och högen med innanmäte växer sig tung i min famn, över mattan, ut ur kylskåpet, från minnesdriften. Jag, nej. Det är ett tillproppat hål, apparaturen växer, kompliceras, blir en fasansväckare.

Trädskisser III.

Mörkret lägger sig från himlen, det är tingens ordning; tingens ordning är också det att C-M Edenborg är snyggare i verkligheten än via internjet. Internjet som för övrigt beter sig som ett huvudfistat rövhål i dag. Ni får bara ett finger och lite av reaktionen; den sprider sig som ett kräftkalas. Välkommen till Sjukdom. I dag behandlar vi ingen behandling, i dag behandlar vi otillräcklighet; det som inte, inte, inte motsvaras av preparat över disk. Om och jag menar OM du inte bor i en by, där all försäljning sker över disk. Jag har diskat i dag, det gjorde ont i ryggen. Dessutom har jag ont i ryggen – det är sådant som kan få en att få ont i ryggen för mindre. OM du inte slutar att vara så jävla arg hela tiden, du menar om jag lugnar mig något, ja det menar jag – Kanske till och med lyckas leva en dag till. Varför då?

Bokmässedravel.

Grunnar försiktigt på vad som egentligen erbjuds. Många röster har gjort sig hörda, vissa delade med sig av onda aningar; någon talade om trängsel, någon om hur de efter mässan aldrig mer ville skriva en bok. Är det kommersialiseringen som i sitt esse spökar? Eller är det bara förskjutningen av marknadsandelarna? Jämförelser med Kiviks marknad har förekommit, det är naturligtvis svårt att tolka negativt, åtminstone för min del. Jag älskar marknader. Jag älskar plutteplytt och skräpet som människan producerar; lösgodisdeckare, karuselllyrik och konsthantverksritualer; alla dessa jävla romaner. Valet mellan att vara romanåsna eller poesiskrivande rovfågel. Valet mellan vågmästarroll åt högerrövslickande SD och mellan att agera Machiavelli åt liberalpubertalet. Det finns inga val. Dessutom slogs jag av när jag halkade in i tvapparaten i går kväll, hur vacker UKON var, det störde mig lite, jag kunde knappt sluta titta. Skorna ansluter dessutom mannen till sin kostym. Det var fascinerande att i akt ta vilket patos han lyckades uppbära i detta vidrigaste och mest fördummade medium, jfr Bårdjö. Sitter i en buss som passerar en lastbil. Snarare halvligger, som i en divan.

Trädskisser I.

Man kan titta på blad, man kan titta på dess frukter; utan att röra vid stammen. Man kan trampa på stigar utan vidröra marken, ljuset tränger som genom ett raster av klorin mot ögonen som färgats av naturen och den bristande självkänslan; den som blir, inte blev utan är det egentliga själva föraktet. Man kan sluta använda ordet man och bara inflika en jag-passerad berättare. Det är inte längre mina ord som utnyttjar utrymmet i världen, det finns ingen värld, den är smuts och adjektiv. Jag orkar inte mer. Jag är nog trött, jag är inte längre närvarande: “Håll käften!” Nej, det är sant. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte annat än att titta på. Det finns inget kvar att äta. All glädje är död som döda drömmar av en död död. Denna död är död i död; levande, såsom det lidande bristen av och i närvarande.

Replik.

Världsträdet delat genom översättelse; då i enig tre (7) eller tre till tre blir ett, som allt i allt (10). Vi vispar grädden och stormar med hammare, smör likaså. Skördar juvrets frukter trenne. Fattar inte alltet, vi är små, klena, ovetandes; kala som hyggen. Jag:et behagar ornamentera sig med sitt eget, såsom Odin drar dess speta ur jorden. Trädet brinner – Språket. Jfr Derrida. Tyck inte om Derrida. Tyck inte alls. Att vara är att veta. Se. Det är en språköversättningsmiss, ett misstroget kontextförskjutande, en förkristning, en skönhetsmiss, fru Lif/ -raser; Dess aspekter, jag repar, ask, ek, idegran, jag går för långt. Var är kartan? Var är äganderätten, ingen. Vi äger verket tillsammans. Odenshästen. Vi skallrar med dess frukter, dess lövverk, kronor och ören. Inget misstror oss, vi leder kapporna över ån, mot det drickande som där försiggår. Vi står ur rötterna. Starka: Vi är trädockorna. Vi är människa.

SOL och sol.

Ja, FFS verkar trevligt. Jag fick förmånen att arbeta med Åsa-Maria Kraft; som vore JS en Dumbeldore. Tack för den Åsa Maria Hellman. Dessutom fick jag träffa Andreas Karlsson, vars kamratskap hitintills endast baserats på sociala medier och blog-läsning. För att inte tala om Helena Lie, vars textkonst jag också slukar. Eller åtminstone retar aptiten med. LU var för övrigt en plats som väckte läslusten, macklusten och andra nerver till liv. Jag infogar en serie nedan för den nyfikne:
En märklig plats, med någons toalettfrossande pannkaksförpackning och kräkrester överst i papperskorgen, undrar gör jag vem som dolde sig ovan huvudet och vem som trampar utanför.
Idén om ett versmått som utgår från svensk prosodi föddes i vissa sällskap; om detta må ni grunna. Om detta må vi samlas åter. Annars var Lund ett säkert återseende, en pånyttfödelse. Möjligen i relation till lundadikterna som gömmer sig under fingrarna här i arbetsrummets centrumpjäs. Detta nya manus; ett uppgörande med den eviga uppgörelsen, frigörelsen. Brinna.

Tisdag, känns som måndag.

Det är märkligt hur tystnaden ter sig. Den är tyst. Jag är ensam i mitt huvud. Skallbenet är tjockt. Det går inte att tränga in i det. Jag försöker med Thåström. Pianot klamrar sig in i hålet. “Jag vet inte varför jag inte sagt förlåt.” Gör det någon skillnad? Kan man be om förlåtelse? Jag vet inte hur man gör när man förlåter. Hur kan jag då förvänta mig att någon annan skulle kunna göra det? Jag kan inte sortera intrycken som ställs inför mig, därför, kanske därför, är jag produktionen av min tid; Att alla saker betyder lika mycket. Att alla saker betyder lika lite. Att meningarna måste vara konkreta framför mig, för att jag ska kunna göra någon urskiljning. Och urskiljningen är ett mönsterbildande ur det virr-varr som jag omges av. Hjärnan bildar mönster även ur white noise. Det är min ständiga poetik, den som jag ensam hanterar. Jag har alltid bildat mönster. I mitt synfält; I mina intryck; I det äckliga som speglas mot det som är min privatur. Kanske är det förmätet av mig att tvinga på andra, dig och dig, det som vissa kallar diagnos, andra kallar: “Nej, då. Inte är du sjuk inte.” Måhända uppstår viss provokation; man får inte identifiera sig med det som man känner, bara med det som man gör. Jag kan inte veta. Jag kan lyssna på pianot. Jag kan se orden växa. Exempelvis detta:

Q30.1 Agenesi av näsan


Agenesi betyder att den aldrig utvecklats;
Jmf genesis – Jmf genom – Jmf Jönsson.

Jag skrattar åt mig själv, när jag får höra att jag speglar andra författare. Gör inte alla det? Speglar varandra? Lyser genom glas och in i silver? Att då, till fullo, gå in i det. En typisk reaktion från mig. Som ett trotsigt barn. Som om jag inte åldrats sedan tonåren. Som om jag fortfarande bildar mönster i min hud för att veta att jag finns där. Att jag gråter som ett barn, som det barn som aldrig kunde förlåta, för minsta lilla. Också åt detta:

Q25.6 Stenos av lungartär


Cyan; svullnad av lever och andra allmänna symptom.
Var noggrann: Detta är inte Q22.1.
Strikturen sitter i lungan, som ett medfött hinder;
Likt klass.

Jag märker hur jag lärt mig att återknyta till mig själv. På samma sätt som jag knyter med det andra jag ser. Jag vet inte om det är

Jag vet inte hur jag ska sluta.

Välkommen till resfeber!

Ja, jag ska åka till Hällefors folkhögskola och se premiären av pjäsen jag skrivit i samarbete med skådespelarna där. Jag är lite febrig inför mötet med deltagarna och orden jag sammansatt. Men marginalerna är goda och jag har kanelbullar och cigaretter med mig. Dessutom den nyinhandlade Livsdikt. Som man dessutom kan lyssna på här. Resan kommer att bli fantastisk! … och ost.