Freke Räihä

Poet, publishing house etc.

Söndag. Måndag. Sjunger.

Posted on 2012/07/22 by Freke Räihä

Varm. Jag är varm och nedkyld. Det tar en timme att gå 7.7 kilometer. Bromsar. Narig utanpå. Drömmer om text. Berättelserna hopar sig. Samman. Hur ont kroppen verkligen kan göra. Hur ont gör rummet där textkroppen befinner sig. Jag har tappat allt. Koncepten är bleka varningstrianglar. Jag är vilse och ser bara vägen framför mig. Den sträcker.

Att sitta, att tvätta, att inte riktigt veta.

Posted on 2012/07/04 by Freke Räihä

Skriver också kort om den så kallade gångjärnprincipen. Skriver också och inte.

Jag tänker att jag hade funnit något,

en spännande ny ingång.

Men det låg för nära till hands.

Jag blir i stället uttråkad.

Detta är en bild på ett paradisträd.

Detta är en bild på en brun Arabiakopp.

Detta är en bild på min hand.

Denna bild utspelar sig i mitt kök.

Jag har städat.

Just nu röker jag för mycket.

Just nu begär jag för mycket.

Kanske är det något annat än.

Öppet brev till de döda och levande.

Posted on 2012/05/07 by Freke Räihä

Hej morfar! Ser du den här lilla chokladpåsen? Den fick jag när jag var i Ystad och läste på deras stadsbibliotek. Det var väldigt god choklad. Ledsen bara att du inte var här och kunde dela den med mig. Jag tror att du hade uppskattat en kopp kaffe och en pratstund med min son. Han kan utstöta kombinationer av vokaler och konsonanter men härmar mest prosodin.

Jag har blivit författare nu, dubbelorganiserad i Svenska Författarförbundet och SAC; jag har blivit publicerad inte bara i Sverige utan också i det mer internationellt gångbara engelska språket. Men jag hoppas fortfarande på att få bli publicerad i landet som du aldrig lämnade. Nu på onsdag ska jag komma till biblioteket som du visade mig, där jag fick se hur stor världen egentligen är. Nej, jordgloben gjorde visst det sitt men. Det var här världen växte. På Lunds stadsbibliotek. Jag vet fortfarande inte om de har några av mina böcker eller om jag skriver i en alltför smal genre för att de ska ta in dem.

Det är svårt det där, att försöka få de jag älskar att vara stolta över mig, jag önskar så innerligt att ni alla ska vara stolt över mig. Det är som att jag själv och min ringa och korta tillfredsställelse aldrig räcker till för mig, att hur bra det än går så blir det aldrig tillräckligt att hålla upp mot skyarna och utropa: Här! Se! Jag kan, jag vill, jag räknas in. Jag räknas inte in.

I lördags fick jag ett utdrag ur min snarast kommande bok publicerad i Arbetet.se, under vinjetten Motord. Jag tänkte att du kanske kunde vara stolt över det. Gamla LO-tidningen som bytt skepnad du vet. Men som du också vet kan en poet och familjefar inte leva av godis allena, nej så mycket godis blir det inte, och jag fick faktiskt betalt både av Ystad läser och av Arbetet. På Lunds bibliotek ger de inte ut några pengar, det är anordnat genom skolan jag går, Universitetet i Lund. Jag glömmer dock inte de rötter som jag växt ur. Industrin, skogsindustrin, detaljhandeln, vården och viljan att leva av skapandet. Men värken i mig, min rastlöshet; jag vill arbeta, men jag vet inte vad jag kan. Jag kan ingenting. Jag kan skriva. Kan jag tjäna världen så? Skulle du vara stolt över mig? Är ni andra det? Jag ser inte. Jag måste sova. För att göra skillnad. För att jag älskar er.

Trädskisser VIII

Posted on 2012/03/13 by Freke Räihä

Bortanför balanserandet av finns inget levande alls. Endast otäckt täckande meningslöshet i den reala detaljen. Inte att det handlar om att bära det i armarna, i hjärtat, som fyrtalets safirinfattade guldstycken, som varje stad infattad trädgård. Att stava sig igenom det. I varje hand något nytt, i sinnet fler än en röst, fler än många. Motsatsen till en stilla tjärn med månens ljus bländande. Tiden emellan är ett dränerat hål, en torka, intet. Listor ter sig meningslösa och tar upp än en uppgift och dess uppgiftsbehandling. Jag vill gift. Jag vill andas rök. Tystnaden är en metatotalitär konflikt. I ljuset är ljuset något en glömt att släcka ned, som skulle gjorts, som inte hinner nå insidan. Ingenting absorberas. Olja. Lager på lager av avlagringar av av mig, den, hen. Att hålla det inom sig för på ytan finns inget; ytan är klar, glas, hud. Obegreppslig och värd sin fruktan i det enda som håller ådran, personan. Som inte låter sig interagera med den inre byråkratiska planeringen. Att det endast är i växande, hårdnande, en härdning. Kärnan kallnar under tiden ytan ser sig själv krackelera, ett anslag över strängen bräckt. Alla saker utan sortering. All sortering utan saker. Rastret är bara hål. Det finns inga gränser, endast dess linjäritet. Och horisonten som den föreställer sig är en villa, en illusorisk panik ämnad att tämja sinnet inför dess begränsningar. Jag måste ta steget fullt ut. Om det så tar död på mig.

Höstlöv som fryser mot marken.

Posted on 2011/12/22 by Freke Räihä

Hösten innebär väl ändock att finner man sig på älskade Barbackas Kulturhus tillsammans med hur många talangfulla artister som helst. Inte minst David Rix, Karin Hernbrant och Malsor Sylejmani, som för övrigt imponerade med vers som i kyrkan. Dessutom bjöds det på för dagen, stunden, nyskriven poesi på en öppen scen och flera mera och så vidare. Själv stod jag också där uppe i det snygga ljuset och tröttnade helt och hållet på att vara rolig på scen. Jag ska sluta vara rolig, hur roligt är det.

Senare, hösten är en lång period, hade Kristian Carlsson, Tomas Ekström och jag post-releasefest på FcSyds nya lokal. Tack Katarina Mazetti! Där försökte jag också vara rolig. Jag måste sluta med det omedelbums. Jag kan inte (sluta använda ordet jag) sluta försöka, den äckliga clownen som inte kan ta något på allvar, som inte kan känna, bara för scenen, för scenen. Jag är yta.

Detta är den modifierade scenen på Södra Förstadsgatan 65 med tre poeter i återklang.

Ur Eksemens Trofé och Filialer för associationslogistik.

Ur Sista undrens tid.

För att främja det egna skapandet inom Författarcentrum och på lokation i nya Lokalen, så bidrog vi denna kväll med en anteckningsbok för den plötsligt inspirerade. Min förhoppning är att vi med detta ska kunna komma över kanoniseringens ok och dikta var och en i den plats som vi finner.

Så här himla fint blev det när vi fick inviga det nya bokbordet. I bakgrunden skymtar priser, rester och brinnande fett som Anna, underbara Anna, på FcSyd bistod oss med. Tack alla som inte skrapar tallrikarna vid varje tillfälle, ni har alla bidragit till vår kväll. Tack!

Luciferbulle; i triol, på socialiströd servett.

Och nej, Gunnar var inte heller intresserad av Biota/Biom/Isolering. Antagligen är den rätt kass ändå. Bäst att skita i det och jobba vidare på NOMOS. Som högst troligt är en så kallad genreöverskridande och autobiografisk samt romanlyrisk text. Inte för att jag måste, men för att jag måste.

Trädskisser VII.

Posted on 2011/10/17 by Freke Räihä

Dold, döljer, dålig; kan vara stress, superlativ och/eller för lång lista med saker som ingenting betyder ingenting som är val och väljande och kväljande – klockan är 23:47, kväll. Ja. Ande snarast. Förlöper med information över verk med nätkopplade serier av urladdningsmoment. Det återser momentum i en, två, tre en stilla sjö, en halvmåne, snarbildning (-ar). Läste i detta/jag den nya, tunga OEI och märkte att fyra sidor var bra. Det andra kändes som att träda in i ett antikvariat som endast behandlar prosa och förkylningar. Men fyra bra egna sidor i en tidskrift som en behöver en lyftkran att läsa är inte dumt, som är bra. Övrigt innehållande är inte, ännu inte underhållit, dock bläddrat, synat, som en ny del av essäistiken – den så kallade/ varmade/ ljumnande essäestetiken. Täcker övrigt med tyger från fjärran länder, täcker med symboler och ler glatt. Som i halt alltså, trillande ande. Saknar något, saknar att inte vilja. Det finns ingen vilja. Endast konsekvens och barmhärtighets självmördare. Hur lägger en bort en litterärt sett en testamentering; en ger och bort. En föder, göder, älskar som inget annat står i ens väg. Skrivandet var viktigt, sen kom du. En rot bland grenar.

Fullständig själsförmörkelse.

Posted on 2011/10/09 by Freke Räihä

I bland får man undra vad det är man sysslar med, att sitta en lördagkväll och natt med en text som förklarar en annan text, en recension av en bok; sitter med den längre och mer nogsamt än med mina egna dikter, jag skriver ingenting längre. Vad finns det kvar att skriva. Inga tankar klara nog att utmana, inga rännilar av glasartade meningar. Endast återstår missförstånd, endast enstaka enskildheter. För vem gör jag detta. Vem läser en recension. Vem läser alls. Till vilken nytta. En viss tid har det kanske hävdats skönhetens egennytta. Jag satt här till dess att alla andra lagt sig. Middag. Tystnad. Jag sitter i mitt huvud. En kråkborg av äckel. Fjorton böcker ligger framför mig till last. Ingen chans i helvetet att jag ska hinna läsa nya OEI – där jag med avundsvärd stolthet medverkar – eller de tre hyllmetrarna med nyinköpt lyrik. Jag tvingade mig själv till ett snedsteg. Just nu läser jag, vid sidan om, Jonas Örtemarks Miniatyrproduktioner, en utmärkt samling, betydligt bättre än vad jag hade hoppats på. Det måste få bli så. Utmaning. Poesi. Min skalle arbetar dygnet runt. Stressen att skriva bra om andra, med andras, att dryfta ur allt, all uns av skaparkraft – alla vakna timmar – kraften kommer från arbete inte från någon mystisk eller mytisk kraft. Poesin kommer sig av språkets inneboende materialitet. Och ändock läser man ett löjligt felcitat av någon barnrumpa och så kommer det ännu en barnrumpa med ett språksinne som en pajas och inte ser att orden ligger tillsammans och varandra till last. Dessutom såg jag vackra saker som i saker som jag agerade publik med sist.

Saker jag skapat ställdes ut, nej. Text. Inte skulptur som talar om Guantanamofångarna. De tillhör Christer Wedman som med sin dotter ställde ut och bjöd in att låta mig anföra vernissagegästerna, brygga dem in emellan linjerna de framställt med linjer och hud som jag dragit ur mig. Jag har en utskrift. Jag skickar det snart. Kanske till Gunnar. Han var ju så trevlig sist. Men det är för bra. Kanske håller jag det för mig själv. Efterordet är publicerat i Slagtryk. Det kanske räcker.

Biota/Biom/Isolering – Freke Räihä – 2011

Bokbord i Brösarp. Även jag fick saker sålda, inte bara konstnärerna där. Jag som bara ville representera lite. Och ändå är det som att spänningen i att leva har blivit spänningar som hårdnat. Stelnat i rygg, nacke, kanaler. Vattnet plutar. Och att få bli läst i min lokala blaska. Mannen på bilden skrev i gestboken [ sic! ] och har inget samröre med Anatematisk; (anathema esto, “förbannad vare han“), om någon undrade varifrån namnet kommer. Det kanske räcker.

Läsa och skriva.

Posted on 2011/05/19 by Freke Räihä

Att läsa på Kafé Zolo. Att göra det den 26:e maj. Att hålla en arbetsaffär där; att ni borde komma och fika.

Att innan dess har klippt av sig allt hår och numera tangerar ett får i skallen; att dessutom få läsa på Malmös eget Antikvanti den 4:e juni. Att kanske sitta i Folkets Park och dricka en ost senare. Att dessutom erbjudits och tackat strålande ja till tjänsten som Litterär Kurator på Tidningen Kulturen. Att bli mycket glad och fira med en körsbärsläsk. Att bjuda in er och skicka in texter till Utopiska Geografier, att göra det nu. Nu. Att jobba med några av landets bästa skribenter; att vara glad över detta hela dagarna fastän det kliar av stress och hunger och olästa böcker och inte hinna med – fan, nu kom posten också – att dessutom snart ha full hårddisk och inte vilja slänga något som ligger där. Litteraturen tar för mycket plats. Att dessutom småkika på kontraktet jag precis fick tillbaka från KingInk, de väntar på rätt tidpunkt för att överglänsa all annan poesi som skrivs i Svea just nu; mitt Standardformulär för språkförbittring som behandlar att bli refuserad och att bli refuserad hela tiden – ja, det går att bli publicerad också, bara skriv – och samtidigt läsa korrektur på Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans som utkommer på 668. Snart.

Att mitt i allt detta ändå inte känna sig särskilt viktig utan snarast tänka på att jag måste tvätta, som är viktigare än litteratur och att jag borde äta – fatta palla äta. *suck*

Men glöm inte att skicka in dina texter till Kulturen – Här finns kontaktuppgifter. Det finns ingen anledning att tveka.

Tisdag, känns som måndag II.

Posted on 2011/04/26 by Freke Räihä

Rötterna till gud / gudar / evig gris är nu knutna och komposterade. Trädguden finner nu sina spröt i fingarna, luftroten är ett minne blått. Egentligen grönt, tunnan är nu grön men påsen är brun. Ergo: måndagsblus / konfekt / kortison.

Tänkte tonsätta en listdikt, behöver därför en tonsättare; om det är du, så maila mig på något sätt. Jag har fått grönt ljus, alla klaffar är ordnade och CC är det enda rätta.

Jag är rytmisk poet med för- och efterkärlek för oljud, du är en likartning – eller poetens elaka motsats. Den som tvekar får motstå att få fötterna städsefrusna i understa hålan / grottan / tanken.

I demonokratisk ordning kan alla bidrag tänkas utrymmas inom ramverkandet. Pris för bästa bidrag? Hemligheter såklart! Men troligast jota, eftersom jag nolltaxerar.

Och … just det, regeringen måste vid bilan falla. Och den intersektionella kedjan brytas – men det visste ni redan – upprepning är dock inte bara ett litterärt stilgrepp utan också den pedagogik som närmast följer att efter de egna förutsättningarna, de socio-, med mera, etcetera, och så vidare in extensio, arbeta mot de ändamål som behovet kräver. Och behovet kräver dig.

Trädskisser VII.

Posted on 2011/03/02 by Freke Räihä

Sidan är tom, har ni hört så tokigt? Jag går in i skrivandet av diktmanus 15, det går inte att skriva roman i dag, det går bara att stirra tomt på den tomma sidan och lyssna på Stormfågel. Nyheterna når mig från hela världen, hela tiden. Kaos, nej jag menar: verkligen kaos. Nedbrytningen av välfärdssystemet tar sig nya lågpunkter, vårt samhälle strävar efter att vara obemannat, det är inte demokrati när någon eller några äger informationsproduktionsmedlen, då är det ett slutet system; som språk. Som ekonomi, som planetens självrefererande innersta. Det är inte så att det pyr i stugorna eller ute på gatorna. Det brinner i fingrarna, i folkets hårda diskar. Revolutionen sker, out-sourcad, på beställning; uppfångad av minsta möjliga motstånd. Murphy´s Lag. Vi måste sluta pendla.