Tiotalet var decenniet som jag

upptäckte att jag tyckte om att arbeta med strukturer

skrev med strukturer

trodde att jag var intresserad av konceptualism men halvvägs genom förstått att det var dokumentdikten, saklyriken som intresserade mig

förstod att jag också behövde skriva saker som kom inifrån i ett samtal med annat

fick arbetsstipendium på sammanlagt tio år

funderade över varför bara den som lyckas med något får blommor

tog snedsteg, gjorde framsteg och tillbakasteg

hyllades och förklarades vara obegriplig och arg

läste samtidspoesi tills den blev tråkig igen

flyttade så långt ut på landsbygden som gick utan körkort

tog körkort

gifte om mig med samma person igen

fick ett tredje barn

led av svåra depressioner och smärtor som stundtals varit förlamande

blev uppringd av Tidningen Kulturen (TK) och erbjuden en redaktörspost

blev uppringd av Österlens folkhögskola och erbjuden en läraranställning i poesi

slutade på TK för att det gjorde mig sjuk

publicerade flera hundra texter i bland andra Lyrikvännen, Ord & Bild, Provins, Kritiker och OEI

kuskade runt på festivaler och mässor och läste poesi

reste i Europa och Sverige för att läsa poesi

fick publicerat sexton diktböcker, varav tre på engelska

översatte, skrev essä, skrev kritik och slutade skriva kritik när redaktörerna ville bestämma hur kritiken skulle se ut

drack kaffe

fick nya sjukdomar

var lokaljournalist

studerade vid universitetet i Lund, vid Linné och Konstfack

fick vänner

förlorade vänner

tog tre akademiska titlar och en folkhögskolelärarexamen i skrivpedagogik

lyssnade på Thåström och Säkert!

gick upp och ner i vikt och upp igen

tappade den sista respekten för Socialdemokraterna

klippte mina lockar, lät dem växa ut och blev skallig

lärde mig att byta vinterdäck

tittade på när gamla hjältar grävdes ner

refuserades från lite överallt

skrev en barnboksserie som fortfarande blir refuserad

lyssnade på andra, läste andra, samlade på mig böcker som andra skrivit

väntade på bussen

hatade mig själv, frös och eldade och högg ved

misslyckades, bråkade med barnen, med partnern, mig själv

skadade mig, skadade andra, läkte fram tydliga ärr som kanske bleknar med tiden

önskade att jag blivit bildkonstnär istället

lärde mig grafisk design

fakturerade, fick lön, tog lån

lånade pengar av en bank för att äga huset vi bebor trots att jag inte tycker om banker eller privat ägande

slutade låna böcker på biblioteken och köpte nya bokhyllor

alfabetiserade böckerna

fick skaffa glasögon men har fortfarande huvudvärk, nackvärk, ryggvärk, själsvärk och svårt att fokusera blicken sent på kvällen

promenerade, men alldeles för lite

tröttnade på livet men fortsätter att stiga upp om morgnarna av ren plikt

stekte ost

gjorde forskningsresor längs grusvägar i obygden

ville dra ett strå till stacken men det slutade med ett genuint förakt till kommunalt styre och den moderna europeiska tanken om industriell förvaring av de som behöver hjälp

radikaliserades på djupet

grät

började intressera mig för forskningsfältet konstnärlig forskning

provade flera olika sorters mathållning men faller ändå tillbaka till det skamfyllda i att njuta av livet eftersom det är så fruktansvärt kort och förgängligt

fick plats i flera omtalade antologier och har setts i de stora stockholmspublikationerna som annars bara skriver om de som bebor i Stockholmsområdet

korrekturläst kanske femtio böcker eller så (har i efterhand hittat tre fel)

dammsög golvet 500 gånger

ställt högre krav på mig själv än jag ställer på andra

köpte konst

byggde ett växthus med hjälp av vänner och bekanta

spelade Final Fantasy

stirrade på havet, på fåglarna, på träden

uppdaterade min PC ett oändligt antal gånger

sov i genomsnitt fem timmar varje natt

funderade på att skriva denna ytliga lista

bestämde att det litterära tiotalet var mitt, att jag delade det med många andra och att tjugotalet ska vara ännu mer så —

tjugohundratiotalet var ett decennium där vi alla förstod att världen snart går under men att det alltid finns en möjlighet att förändra även om vi inte börjar förrän i morgon

Jobbansökan på nytt.

Texten känns slut. Logos | Korpus, som jag skrivit med anteckningsverktyget i min telefon har stelnat. Ibland är det en del i processen. Ibland är det slutet. Jag har fortfarande inte kunnat läsa det ordentligt. En kollega sa att det inte går att ta isär, analysera, för att det är för nära mig. Att det är en självbiografi. Kanske en autofiktion. Verket är just nu en sanning. Om att röra dig, röra mig, pendla, stå på trappan och röka och om skrivandets villkor. Om språkets förutsättningar att förmedla. Om relationen till sig själv.20140404Jag har kommit till någon slags insikt om att jag är slutkörd. Inte längre uppfylld av den metaboliska intensivitet som jag en gång präglats i.
Att lämna ifrån sig en inarbetad form, jag måste hitta en ny form inför varje verk, är en sorg och en saknad. Jag har fortfarande en meter böcker att läsa inför skrivandet av texten som känns död. Kanske försvinner böckerna i ett myller. Jag har fyra meter att läsa för att jag vill. Aase Bergs Uggla (eller vad den nu hette) kostade 30kr på Kristianstad Bokhandel. Men det som var värt det var att gå in i en bokhandel vars autencitet är så påtaglig. När jag avslutat mina studier och lönearbetar ska jag köpa alla mina böcker där. Jag behöver alltså ett jobb. Jag har redan tittat ut mitt första köp. Jag kan text. Form. Genre. Sociala medier. Marknadsföring. Jag är en social kameleont och lär mig snabbt. Jag kan också digitala medium. Ljud. Fotografi och bildhantering. Skrivbordspubliceringsverktyg. Konvergenskultur. Litteratur. Böcker. De böcker du vill prata om. Sälja, förlägga, skriva. Jag kan eftersom jag vill. Jag kan html5/css3, CMS. Mänskliga relationer och ekonomi. Jag arbetar tryggt, med framförhållning och intensivitet parallellt. Jag har kontextbundna men låga krav. Kaffe. Lunch. Cigaretter och gångavstånd. Jag bor utanför lådan. Jag behöver lön. Men jag jobbar halvtid för jag hoppas på att kunna skriva en bok till. Kanske som någon vill ge ut. “L | K” kommer inte att bli utgiven. Den är för obegriplig. Den är för tät för att vara prosa eller essä och för pladdrig för att vara dikt. Den är interdisciplinär och tvärsgående bland genrer. Språket står i vägen för sig självt. Jag är associativ. Ett associativ. Jag kan jobba säsong. Jag kan se system. Förbättra. Jag är en naturlig ledare som helst lyssnar. Jag entusiasmerar. Jag kan kritisera. Just nu har jag för mycket på hög. I sommar kommer jag kunna överblicka hoppas jag. Jag tror att min opublicerbara bok handlar om uppbrott från det egna subjektet. Jag kan handskas med besvärliga relationer och händelser. Jag tänker på fötterna. I mellanrummet mellan dem. Jag kan möta en människa. Jag är rolig och allvarlig. Bildad och jordnära. En kopp te går lika bra. Jag är orädd och självsäker. Charmigt nonchalant. Jag har skickat ett utdrag till en tidskrift. Vi får se med det. Ett utdrag hamnade i Ord&Bild, om konstnärlig forskning. Jag blev stolt. Det var en lättläst del. Hårt beskuren. (4/13 tror jag). Jag minns inte längre och jag är för sorgslagen för att leta. Det utkom vid Bokmässan 2013. Jag fick läsa för dem. För Rum för poesi. För fåglarna och de som gick mitt i. Jag fick jobba. Jag fick betalt. Jag var ändå där. En vinst. Nästa år vet jag inte. Gör det någon skillnad. Bor jag där då? Det är någon dag.
Jag litar på min förmåga. Trots alla misstag som jag gjort och lärt av. Jag är tatuerad och kammar inte i mina tovor. Men jag klär i kostym och tar hand om mitt skägg. Jag är en skäggig pappa som luktar rök. Till och med min enstaka whisky luktar rök. Jag är en brinnande medarbetare som vet att delegera och göra själv. Och jag vet att du kommer att tycka om det. Jag är ärlig. Jag är duglig i det svenska och brittiska/nordamerikanska språket. Jag kan flera sociolekter. Min dialekt ändrar sig efter kontext. När jag inte möter din blick tittar jag i marken.

Thank the fWcks it is Friday.

Decay is a verb. Decaying is a noun. I sat on the porch smoking in the rain. It rained. I sat. Smoke came out of me. You can’t feel the filth beneath your feet wearing socks. It is summer. You are not supposed to wear socks. There is nothing else. A hollowed room. Deserted. Quiet by far. By next to nothing nothingness. The I speaks with silence. With the rain. The filth. The not so silent verbs. I am the nothingness of nouns. I am not.

Skända, söndra, kontextualisera.

Firar inte flaggdagen. (Är internationalist.) Utan funderar mest kring det vedervärdiga skitsnacket i det fält där jag är verksam. Borde byta fält, trots att min perifera verksamhet knappt syns. Allra helst inte där skitsnacket är som värst. Bland människorna. Nej, jag ska begränsa min närvaro till verkets och dess kontextlöshet. NI är rövmunnar alla! – hade jag egentligen lust att säga. Men min tystnad talar hatets språk. Och mitt hat, det är reserverat till de som underhåller det system som särskiljer människor och trampar nedåt. Vänligen avlägsna er om ni känner er träffade. Min tystnad laddar orden. Laddar vapnen. Apo panthos.

Konsonanter ensamma är också tal.

I grunden är jag en ledsen människa. Ledsen för hur vi låter oss behandlas och ledsen för hur världen ser ut som ser det. Vad är det som felas. Självbilden som ett utplånande. Något jag väljer. Det är ensamt att vara människa. Jag är ledsen för att jag är tyst. För att jag inte har något att säga. Vad ska jag säga. Det finns inga frågor. Det finns bara fler svar. Jag är bara den som tittar ut genom fönstret. Åskådar en barriär. Vad innebär ett hinder. Alla saker, även de mest otänkbara, är fullt möjliga. Jag stiger genom väggen för att den står i min väg. För att mina händer är vingar.

20130429-233014.jpg

Livspussel

En bägare kan dock fyllas, däri ligger dess funktion: omslutandet. Att innehålla. Pusslet är de bitar som behöver plockas från ytan. Klistras samman för att fungera, för att innehålla tomhet, ha bägarens funktion åter. Den är då dess rosenkopp där morgondagens dagg samlas över ytan. Som bitar. Som livet självt.

Öppet brev till de döda och levande.

Hej morfar! Ser du den här lilla chokladpåsen? Den fick jag när jag var i Ystad och läste på deras stadsbibliotek. Det var väldigt god choklad. Ledsen bara att du inte var här och kunde dela den med mig. Jag tror att du hade uppskattat en kopp kaffe och en pratstund med min son. Han kan utstöta kombinationer av vokaler och konsonanter men härmar mest prosodin.
Jag har blivit författare nu, dubbelorganiserad i Svenska Författarförbundet och SAC; jag har blivit publicerad inte bara i Sverige utan också i det mer internationellt gångbara engelska språket. Men jag hoppas fortfarande på att få bli publicerad i landet som du aldrig lämnade. Nu på onsdag ska jag komma till biblioteket som du visade mig, där jag fick se hur stor världen egentligen är. Nej, jordgloben gjorde visst det sitt men. Det var här världen växte. På Lunds stadsbibliotek. Jag vet fortfarande inte om de har några av mina böcker eller om jag skriver i en alltför smal genre för att de ska ta in dem.
Det är svårt det där, att försöka få de jag älskar att vara stolta över mig, jag önskar så innerligt att ni alla ska vara stolt över mig. Det är som att jag själv och min ringa och korta tillfredsställelse aldrig räcker till för mig, att hur bra det än går så blir det aldrig tillräckligt att hålla upp mot skyarna och utropa: Här! Se! Jag kan, jag vill, jag räknas in. Jag räknas inte in.
I lördags fick jag ett utdrag ur min snarast kommande bok publicerad i Arbetet.se, under vinjetten Motord. Jag tänkte att du kanske kunde vara stolt över det. Gamla LO-tidningen som bytt skepnad du vet. Men som du också vet kan en poet och familjefar inte leva av godis allena, nej så mycket godis blir det inte, och jag fick faktiskt betalt både av Ystad läser och av Arbetet. På Lunds bibliotek ger de inte ut några pengar, det är anordnat genom skolan jag går, Universitetet i Lund. Jag glömmer dock inte de rötter som jag växt ur. Industrin, skogsindustrin, detaljhandeln, vården och viljan att leva av skapandet. Men värken i mig, min rastlöshet; jag vill arbeta, men jag vet inte vad jag kan. Jag kan ingenting. Jag kan skriva. Kan jag tjäna världen så? Skulle du vara stolt över mig? Är ni andra det? Jag ser inte. Jag måste sova. För att göra skillnad. För att jag älskar er.