What else than silence is a platitude

“…the machine whisper” (Harris, 2014, p. 80).

I find it interesting reading up on most poets but those poems published by my publishers, Dylan Harris, Tomas Ekström and Kristian Carlsson I read with a special eye. Something critical, almost loving, and in search for our denominators. Sometimes they are there, sometimes they just blow me away. Right now I’m reading Anticipating the metaverse by Harris (The Knives Forks And Spoons Press, 2014). First things first. Pages 1 and 3 takes me to the eighties. But between these lines there is the CC Attribution Non-commercial Share Alike 3.0 Unported license copyright. Information that needs to be free. To be known and shared. Unless private ownerships kills off all things human.
So. What the fWck is “metaverse”? Verse about verse? (And wordplay around the multi-world interpretation of the ideas of quantum mechanics etc.) This will have to be a review about writing a review. I can’t review my publisher — he’ll cut off my royalities and burn my manuscripts. Besides I really can’t write anymore so. Well.
The book could be an critique of our disassembling world, where we build the tools to know our ecology and then never actually listen to the answers to the questions we pose. Not knowing which thoughts are our own and which have been planted by an other hand. Are these our cities? Our languages? Our code? What if I belong in a parallel or a serial place. What if all this intelligence is artificial. Could not the world of piracy my child builds with me be the real world and the one where I try to pay my bills with poems the fantasy imagined by someone else. Like you.
The scare and conquest of the image of the growing digital to the withering post-digital where none of us can step, steep, outside. It is a parallell with the same conditions of centralisation and ownership it was designed for — you may feel that the global/glocal society has made it more open. But still, we who program and are fluent in the language still just administer the property of megacorps giving you fragments of information — just to keep you docile. Weblogs and social media is opiate. You are being programmed.
The book, a collection of poems. A tad horror here. A sprinklersystem of playfullness there. It is a searching for form. A trial and error. Like programming HTML. Moving <p> beyond the page; corrupting, adding lines. Moving about. A glitter of the eye — the I. An I which will never be matched by manmade simulations. A world still matched by the simulations made by humans. We redo the script, read it into our process-memory — our lives, the short span — breeding, feeding, incoding history into our material offspring. Our immaterial. There is no such thing as anything immaterial — there is sociocultural order and weight in every digital storage. And the actual book seems to start at p. 33. There is the code of culture. A brief longing, then the cycle of combustion. Our words are maggot. Only the silence speaks of truth. Conciousness is a simulation as our lives, all that we experience, is the narrow view of a singularity in a vast complexity of a god-like world. What you see is the simulation of reality as you can never grasp it fully. Program your simulation Harris says. Know the language behind the code that marks up everything and you — as you are everything and still all this nothing.
Connected to this is the failure to correctly measure the quantum-mechanics ruling and our hope stands to building machines to better our own narrow vision. The search for graal, the truth-machine, to help see all things — to grasp a complex world of no end in sight. The end of minor things: life, a tomato sandwich, a butt closing in on the filter — all these things we can perceive. But the stars? No. The inner workings of nothingness. No. Harris poses questions and there are no answers. Some look to God, some to heroin, there is also science — which provides as good answers as any old poet. There is an interconnection between them. We are nonetheless overwhelmed and lonely. Misguided by commodification instead of anything else. Anything must be better. Even not understanding the language you speak. As silence and white noise together form communication, so does particle and wave. The view of the world/word is a matter of context and perspective. My reading of Harris’ book is not his. And probably not yours. And remember always, as Harris does, it is what the reading of a work produces that has importance — not the writing.

Söndagssångaren

Det som kvardröjer är impulsen att fly; att dö — det som hänger över är samma känsla att stanna kvar, av trots, av självutplåning. Inga resultat kan dämpa gråten som väller väller väller tar över. Stakade jag mig? Upprepning är förstärkning, är ett didaktiskt grepp — en pedagogik jag använder. I pedagogiken finns en dramatik, alltså ett narrativ. Allt är mer eller mindre synligt.Att fly är också att slippa möta även om kruxet är inne i dig. Du och jag är kruxet, sakfrågan som offrats på det kors som samhället bygger på. Dessa detaljer ursagor, utsagor om levnad. Korset är ett hjul. Ett solhjul. Upplevelsen av tid. Tiden som sådan är endast klocka ringa — ringa vakta. En ringa vakt av nära anhöriga vid köksbordet som dödsbädd. I vardagen och dess omåttade död. Döden är upprepning för den som lever vidare. Vidare sträcks cirkeln. Dess omfång utvidgas.

  

Om konst, samlande och sjukdom

Jag bär runt, bär, ibland en tröja som signerats Oscar Guermouche. Det är en svart kortärmad undertröja (XXL) som handtryckts med texten ”Fuck all of you for saying I would not make it”. Ofta tänker jag att avsändaren, tröjans röst, lätt kan misstas för min. Men att den egentligen tillhör Guermouche. Jag upplever inte att jag har lyckats, det är inte ett budskap jag ställer upp på — jag vet inte vad som hade krävts för att jag själv skulle ha upplevt den känslan. Men att människor, som jag, som inte har en personlig relation — sociala medier är ett torg och räknas näppeligen — till konstnären Guermouche köper hans konst torde vara ett mindre bevis på succé. Är det ett bevis. Jag vet inte vad Guermouche själv vill ha sagt. Eller om han upplever att han lyckats som konstnär. Vad konstnären vill ha sagt med sin konst är underordnat konsumentens anledning till inköpet, ägandet, av konsten. Kanske är det så enkelt att den som gör konst är konstnär. Eller, den som gör konst som läses och begärs av en omgivande värld är konstnär. Men den som visar sig vara konstnär efter sin avgång då. Som erkänns i graven. Där konsten är begärlig för att den går att sammanfatta då det inte blir fler — som ett samlingsverk av dikter. Tröjans röst är i vilket fall Guermouches. Att jag bär den är ett ställningstagande, liksom när jag hänger Hans Krøjer där jag ser hans verk dagligen, att jag känner ett frändeskap med deras respektive konstnärskap. Snarare räknar jag tröjan som ett ironiskt plagg över min kropp, döljande och skyddande min hud. Som när jag bär skräddad kostym fast jag inte har någon direkt inkomst. Kanske är tröjan ett besvärjande. Kanske borde jag ringa efter Weyler och undra om han vill att jag ska arbeta för honom, göra det jag gjorde för en av hans författare — som jag gjorde för att jag ville; inte en handling för att försörja något annat än mitt behov av kommunikation. Och av tycke för författaren självklart. Som att jag känner ett ansvar.

Jag tänker att det händer något med läsningen när en poets livsverk sammanställs till en enstaka volym. Som ett enskilt verk. Jag vill minnas att problemet med den rekontextualisering som sker avhandlas med stor livaktighet i Jörgen Gassilewskis Samlade verk (OEI Editör) i ett efterord. Kontentan kan möjligen vara att det måste ses som ett helt nytt verk då innehållet ombryts annorlunda och formatet i stora drag förändras, liksom kontexten i vilken bokverket utkommer. Skulle något liknande kunna utkomma i någon annan konstart än den litterära. Alla Egon Schieles målningar i samma utställning kanske. Skulle det vara möjligt. Det går inte att bortse från litteraturen som verk i egenskap av kopia i massupplaga — åtminstone i modern tid. Uttrycken skiljer sig och ett närmande detta med verk som unikum skulle kunna vara de formförsök och handgjorda format som ställer sig som motvikt till den kommersiellt gångbara pocket jag funderar kring: en poets livsverk i ny utkommen slit och släng-upplaga. Pocket är inte ett format tänkt för annat än ett par läsningar; pappret rivs, gulnar — omslagen släpper, går upp i limningen.
Tillgängligheten i nytryck och pris om poeten levt ett långt och produktivt liv är något som kan tala för idealet att litteraturen som sådan, den som värderas ha nog värde för det, bör vara tillgänglig för den bredare publik som uppstår vid kanonisering av en författare. De diktböcker som tryckts och sålts som enstaka verk görs så i en betydligt mindre upplaga än massmarknadspocketen — som den så cyniskt heter.

Men också förvirringen inför och känslan för den oundvikliga litterärt konstnärliga utveckling en författare kan ha som manifesteras — överskådligheten; kan ett helt författarskap överblickas med en volym. Om begränsningen är poetens modersmål, vi får förutsätta det i denna fundering, är förutsättningarna mindre komplicerade. Poeten kan ha haft ett yrke vid sidan om, eller varit poet vid sidan om sitt yrke — de kan ha haft en inbördes jämlik roll i poetens uppmärksamhet. Denna andra yrkesroll kan förutsätta att poeten författar andra skrifter eller texter. Tänk om poeten var psykolog och skrev i facktidningar och i pressen som debattör. Hur skulle detta få plats i en samlingsvolym. Även om dikten ges en separat plats i eller om själva biografin bortses. Utan levande kropp ingen dikt. Anteckningar post mortum är möjligt. Liksom väntande manus; om poeten alls skrev ögonblicken innan döden. Eller dikter vid ögonblicket alla väntar på. Att även diktaren kan följa sina ord till döden. Och då kan ett konstnärskap värderas slutgiltigt.

Tröjan är en del av Guermouches verk ”Small town boy (fuck you)” (2013).

image

Mer tänkt om ”Logos”.

Nu har Logos varit tillgänglig för allmänheten en stund. Försökte läsa i den i dag men fick bara känslan att jag var tvungen att tvätta händerna efteråt. Och mina händer, liksom jag, är svullna och uttorkade. Verkanslös och verkningslösa. Det gör alltså ingen skillnad att tvätta dem, känslan av fetma genomsyrar allt ändå. Det är bara den ständiga sjukdomen som återtar sin rättmätiga plats i mig. Längtan efter slut, efter avgång — avslut. Men jag kan inte. Vet inte längre hur en ska göra. Och ansvaret och kärleken till de som beror. Som berör mig. Sjukdomen är en malande kräva i mig. En hunger som inte kan stillas nötas eller inte inte, inte alls eller heller. Istället en trötthet. En trötthet som dödar allt motstånd. Allt motstånd jag bär i mig. Allt motstånd jag är. Varit. Som att det aldrig funnits. Jag behöver tvätta händerna. Jag behöver sluta tvätta händerna.

Jobbansökan på nytt.

Texten känns slut. Logos | Korpus, som jag skrivit med anteckningsverktyget i min telefon har stelnat. Ibland är det en del i processen. Ibland är det slutet. Jag har fortfarande inte kunnat läsa det ordentligt. En kollega sa att det inte går att ta isär, analysera, för att det är för nära mig. Att det är en självbiografi. Kanske en autofiktion. Verket är just nu en sanning. Om att röra dig, röra mig, pendla, stå på trappan och röka och om skrivandets villkor. Om språkets förutsättningar att förmedla. Om relationen till sig själv.20140404Jag har kommit till någon slags insikt om att jag är slutkörd. Inte längre uppfylld av den metaboliska intensivitet som jag en gång präglats i.
Att lämna ifrån sig en inarbetad form, jag måste hitta en ny form inför varje verk, är en sorg och en saknad. Jag har fortfarande en meter böcker att läsa inför skrivandet av texten som känns död. Kanske försvinner böckerna i ett myller. Jag har fyra meter att läsa för att jag vill. Aase Bergs Uggla (eller vad den nu hette) kostade 30kr på Kristianstad Bokhandel. Men det som var värt det var att gå in i en bokhandel vars autencitet är så påtaglig. När jag avslutat mina studier och lönearbetar ska jag köpa alla mina böcker där. Jag behöver alltså ett jobb. Jag har redan tittat ut mitt första köp. Jag kan text. Form. Genre. Sociala medier. Marknadsföring. Jag är en social kameleont och lär mig snabbt. Jag kan också digitala medium. Ljud. Fotografi och bildhantering. Skrivbordspubliceringsverktyg. Konvergenskultur. Litteratur. Böcker. De böcker du vill prata om. Sälja, förlägga, skriva. Jag kan eftersom jag vill. Jag kan html5/css3, CMS. Mänskliga relationer och ekonomi. Jag arbetar tryggt, med framförhållning och intensivitet parallellt. Jag har kontextbundna men låga krav. Kaffe. Lunch. Cigaretter och gångavstånd. Jag bor utanför lådan. Jag behöver lön. Men jag jobbar halvtid för jag hoppas på att kunna skriva en bok till. Kanske som någon vill ge ut. “L | K” kommer inte att bli utgiven. Den är för obegriplig. Den är för tät för att vara prosa eller essä och för pladdrig för att vara dikt. Den är interdisciplinär och tvärsgående bland genrer. Språket står i vägen för sig självt. Jag är associativ. Ett associativ. Jag kan jobba säsong. Jag kan se system. Förbättra. Jag är en naturlig ledare som helst lyssnar. Jag entusiasmerar. Jag kan kritisera. Just nu har jag för mycket på hög. I sommar kommer jag kunna överblicka hoppas jag. Jag tror att min opublicerbara bok handlar om uppbrott från det egna subjektet. Jag kan handskas med besvärliga relationer och händelser. Jag tänker på fötterna. I mellanrummet mellan dem. Jag kan möta en människa. Jag är rolig och allvarlig. Bildad och jordnära. En kopp te går lika bra. Jag är orädd och självsäker. Charmigt nonchalant. Jag har skickat ett utdrag till en tidskrift. Vi får se med det. Ett utdrag hamnade i Ord&Bild, om konstnärlig forskning. Jag blev stolt. Det var en lättläst del. Hårt beskuren. (4/13 tror jag). Jag minns inte längre och jag är för sorgslagen för att leta. Det utkom vid Bokmässan 2013. Jag fick läsa för dem. För Rum för poesi. För fåglarna och de som gick mitt i. Jag fick jobba. Jag fick betalt. Jag var ändå där. En vinst. Nästa år vet jag inte. Gör det någon skillnad. Bor jag där då? Det är någon dag.
Jag litar på min förmåga. Trots alla misstag som jag gjort och lärt av. Jag är tatuerad och kammar inte i mina tovor. Men jag klär i kostym och tar hand om mitt skägg. Jag är en skäggig pappa som luktar rök. Till och med min enstaka whisky luktar rök. Jag är en brinnande medarbetare som vet att delegera och göra själv. Och jag vet att du kommer att tycka om det. Jag är ärlig. Jag är duglig i det svenska och brittiska/nordamerikanska språket. Jag kan flera sociolekter. Min dialekt ändrar sig efter kontext. När jag inte möter din blick tittar jag i marken.

Conceptual arts, a thought on socialism.

Thinking about the (according to Walter Benjamin socialist; in his essay on the work of art in the reproductive age) authentic photography presented not as a copy but exhibitioned as the, digital, camera with the image available for viewing through it. I’m thinking about this because I’m writing Logos | Korpus for the University of Lund.

Mänskliga kommentarer.

Ibland får en brev från sina läsare. Det kan både göra ont och vara trevligt. Här citerar jag ett, med tillåtelse, från Karin.

CoverME_webFörst, blir jag alltid lite stört glad när någon refererar till RAF-medlemmar vilket jag så klart lade märke till att du hade gjort… Jag vill inte göra anspråk på att förstå allt jag läser, det känns inte heller nödvändigt, vissa delar av texten får mig att vilja ta reda på mer. Min helhetsupplevelse är i alla fall mycket positiv, jag optimerade min tid genom att välja din bok som valfritt poetiskt verk på kursen där jag går, så här formulerade jag min läsupplevelse: Jag tycker om den här ansatsen, jag tilltalas av konceptet för att det berättar om något som jag har svårt att se berättas på ett annat sätt. Kvantiteten har jag svårt att se i någon annan form en just den poetiska och den är just ett bärande element. Ett mänskligt exempel, av att leva med en missbildning, skulle inte bli samma sak. Det skulle kunna vara en drabbande berättelse om några enskilda människors öde men det här är inte en sådan berättelse, denna text handlar också, enligt mig, om människors behov av att kvantifiera, kategorisera och avskilja det normala från det onormala, det önskvärda från det icke önskvärda.
Den för tankarna till ett liknande verk som en gång drabbade mig i all sin enkla saklighet, Åke Hodells “Orderbuch”. Intellektuellt drabbas jag av boken med en glädje över skapande människors uppfinningsrikedom när det kommer till att visa mänskligheten ur olika perspektiv. Känslomässigt drabbas jag av boken med oro och obehag, ibland nästan fysiskt påtagligt, jag måste lägga ifrån mig den och göra något trevligt som att lyssna på jazz eller dricka kaffe för att glömma bort hur sköra min och mitt eget barns kroppar är. Hur till synes slumpmässigt det är att vi existerar.

Boken heter Mänskliga exempel (Smockadoll, 2013).
Mer om den finns här.