Precis denna.

Detta blir inlägg nummer 93, 93 som är ett tal med viss betydelsebärande infarkt. Jag har dragit mig för det, samlat; bredvid här står en bild av konstnären Milla-Elina Bylund Lepistö vars verk jag som redaktör tidigare presenterat i Tidningen Kulturen, bland annat en Omöjlig intervju med Jesus; hon säger att bilden här är besläktad med en av mina texter, jag ser alla dessa sammanhang; jag tänkte också att jag skulle låta en annan poet tala istället för mig i dag, låta Johan von Fritz tala med en text denne förskänkt mig. Johan har dessutom, bland många andra, låtit mig uppta plats i sin tidsrymd. Jag tänkte dock inte göra det till en vana att dela min plats här. Fritz håller också på att tömma sina bokhyllor, jag beställde ett par böcker för en struntsumma. Motsvarande portot. Och fick ett enormt paket. Ta en titt, nedan, på hur det gick till när vi öppnade paketet. Fyra händer jobbar bättre än två säger de.

FREKE OCH NIHILISMEN

I strängarnas tusen och en dimensioner
Flyter mitt fega blod i alla riktningars
Undermedvetna utan aning
Om vad eller vilka de är
Vad de är, ungefär
Som jag.

Det är enkelt att ställa sig frågan
Vem i helvete är jag
Och hur gör jag mig intressant utan att försöka?

Min tanke är att skriva mig som text

Hm, i denna drömda verklighet
Har jag levt som strängarna i teorin om dessa
Under fullständig kaos –
Kaos råder
Fram till det att den inte råder längre.

I strängarnas tusen och en dimensioner
Flyter mitt fega blod i alla riktningars
Undermedvetna utan aning
Om vad eller vilka de är
Vad de är, ungefär
Som jag.
Att himmelen stiger för
I natt är den sista din marinbiolog är
En slyna har aldrig lyssnat på dig
Det kanske verkade så men ville bara
Ha ditt kött och dina vätskor

Du äcklar mig som jag äcklar mig själv
Du slog rostiga spikar i livets träd
Och kallade dig för orm, drömde ditt svin
Min mamma du, minns du
Hur jag lurade världen in i cancer

 

Vemodigt/Upplyftande.

LitteraturkrogViva, samtal med Susann Wilhelmsson och Cecilia Persson om det självbiografiska skrivandet: 28 februari.
Inleda och hålla i en cirkel i uppläsning och skrivandet för och på scen, Ekströms Kafé.
FcSyds lokal ‘Poeten på hörnet’ 2 mars: release för Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans, TEGELKARTOR och Ett hus fullt av skog. Samt en kollektivdikt som just nu ligger i produktion.
Lunds Stadsbibliotek, uppläsning med Författarskolan: 9 maj.
Slutuppläsning av NOMOS (min Master of Arts på Lunds Författarskola) inför Hörsalen, Lunds Universitet 5 juni.
Välkomna! Och så vidare. Dessutom skall det släppas några skrifter och samskrifter. Shit-my-god! Återkommer när jag hämtat mig, möjligen i processen då det kanske också blir litet omöjligare att vara – annat än från såren i fingrarna – jag. Jag ska ju egentligen vara i helt andra saker egentligen. Som att översätta en favoritpoet till ett annat språk, vara KOMPASSROS, skriva essäer, skriva böcker, älska, läsa böcker, kittlas, städa, maila runt till en massa massor, arbeta med Tidningen Kulturen och koka linser. Linser (gröna) är för övrigt mycket goda uppblandade med pesto, salt och möjligen créme fraiche. Kanske ett glas vatten till. Och mitt i allt detta söka uppskatta livet som alltid är alltför kort, bräckligt, som en ton av upptaget och rinnande ljus över. Nu falnar elden och jag borde sluta snacka och börja egentligen.

Att vara.

Vara en av sju, vara alltid som en och ensam, ledas och låta leda. Leda är inte av ordet behov. Behov är av ensamheten bildat. Att kommunicera med en annan. Att detta projekt blir något annat. Något som inte vill låta sig ordalydas. Tjocknar gör det, som att inte hinna drömma. Drömmen är en dröm om att drömma. Systemen sluter sig i sitt. Barnläkaren tyckte att min research i mitt ICD-10-manus var oklanderlig, vi talade länge. Nu talar jag till det som inte lärt sig lyssna. Vars referensram är min och vår att bygga. Jag vill hyvla bort fördomarna, jag blir arg över att människor skräms från min bygd. Jag vill krossa människan. Kvar finns endast en enhet av samlevnad. Jag hatar dem. Jag älskar dig.
RUN: dfrgui och lyssnar bort sig i tystnad, därför kommer sig en och en av ordlöshetens till och mer om när och därför autorun och det går inte längre att skriva något vettigt. Jag läser KATAPULTEN det borde ni också göra, den är en ultracynisk syn på världen av en som sett den. Eller, jag borde läsa i den, men tystnaden får mig att tänka och då måste jag skriva. Kanske slipper jag skriva om jag får ett vettigt jobb. Har någon ett vettigt jobb? Som innefattar kroppsarbete och inga bussturer från hemmet. Jag vill inte vara borta. Jag vill leva nära nära nära.
Allt nötskalar sig.

Kärleken till upphittad poesi.

Jag minns en sommar i Bredsjö, där jag i Hällefors, gick in på det lokala biblioteket för en fin tur; döm min förvåning när de gav bort böcker. Det var här jag mötte ännu en av mina hjältesjälar, ännu en av alla de döda gamla gubbar som jag inte klarar mig utan, det finns rätt många tanter också, så det så. (Trutar med läpparna.) När jag sedan, långt efteråt går in på mitt egna lokala bibliotek och stöddigt letar upp min egen bok. Om jag är den enda författaren som gjort så ska jag äta upp min gamla hatt. Bredvid min och Pias anspråkslösa volym så står, ja ni ser själva: Pentti. Jag höll på att dåna. Nej, jag jämför mig inte med honom, jag blev så glättig av att se oss stå där, axel mot axel – som gamla vänner.
Sist jag var i Hällefors så gick jag återigen in för att titta, det gick inte att låta bli.
Resultat: Swedenmarks Kritikmaskinen. En syrlig och rolig volym, läs den för all del, men läs Saarikoski först.

Bartosz Nalezinski

Besöket inför Indien-avskedsfesten och Basems födelsedagsfest inleddes med ett trauma på Ateljé E.
Man möttes av sataniska ikoner; jo, ikonens symbolspråk ritat med vänster hand. Bartosz manifesterar tro, en tro som med dessa bildverk hittat sitt förköttsligande i ett skrapande på ytan av den gängse, högerrikes vision. Ja, Nalezinski har sett den ortodoxa ikonmåleriet, skrapat av de lager av lögner som huden innebär för att blottlägga själen mysterium; orsaken till religionens befinnande: K O N F L I K T. De västerländska trossystemen baserar sin existens på dualism. Därför är den industrialiserade människan, den post-nihilistiska personan inte längre delad i två, det som är det kokta äggets två sidor behöver inte vara: “divided for the chance of union”. Det kan lika gärna ätas med majonäs. Vi som inte accepterar de judeo-kristnas värdsbild, vi behöver inte konflikten. Det finns ingen konflikt. Vi är ett. Men tavlorna som Bartosz ger oss; de är en kommentar, riktad som ett askspjut mot lögnen som världordningen omkring oss projicerar mot våra sinnen.

Se den bleke messias upphängd på ett kors, inkontinens, inkonsekvens, inkompetens.

Se bara på den här fantastiska treenigheten: COSMOS LTD, som förhoppningsvis inbringade ett ynka försäljningspris på 10 000 riksdaler. Hade jag haft dessa kronor, hade jag smyckat trappan i mitt nya hem med dessa avgrundande visioner. Då bildens omfattning är väldig, har jag detaljer nedan, mitten får inte vara med, varför vet jag inte.
Höger hand.
Vänster hand.

År 1!

Det har gått.
Sprungit. Krupit. Rusat.
Stapplats. Lyfts. Burits. Trillats.
Återvänt. Alltid. Alltid.
Kärat ner sig.

Fortfarande är jag så;
Jag är kär och galen, med emfas på älskad.
Avdiagnosis och intumlats. Alltid, alltid.

Påskliga böjelser.

Ja, som sagt innan. Kanske inte till dig, men jag vet att jag sagt det till någon i alla fall. Det har varit påsk; jag har lekt konstrunda och blivit inspirererad, precis som föregående år. Ovan är ett fantastiskt verk av konstnären Hans Kröjer, naturligtvis har jag varit dum och inte skrivit upp vad verket heter. Å andra sidan titulerade jag en hel diktsamling med endast ” . “. Valfri förläggare sökes för övrigt. Kröjer har en tendens att tala helt och hållet med de virrvarr av undermedvetna tankar som uppehåller sig i mitt huvud. Kanske är det det, i kombination med hans, bara på ett par utställningar, enorma utveckling mot ett säkrare och mer eget språk i den tradition och släktlinje som han är en del av. Jag föredrar hans fars poesi framför hans (Toms) målningar vilken dag i veckan som helst. Hans Kröjer är en av de bäst begåvande och mest egna konst-närerna i vår tid. Jag kan ta gift på att han kommer att upptäckas av fler och fler och tillslut vara för stor för Sverige, lilla, lilla gråtande hötorgsland.
Samtidigt gjorde jag en fascinerande upptäckt i Mette Lund Lindberg vars känsla för detaljen och per-spektivet, mer än en gång gjorde att jag vacklade lite när jag abrupt stannade upp för att undersöka vad det var som jag egentligen tittade på; frusna blommor, tunnlar av starka ben och makrofotografi av, enligt lilla lingonet, “ett trasigt löv”.

Sen åkte vi mer bil, mycket 70-vägar, mycket skog, mycket mötande konstrundebilar, bland andra möttes vi upp av ett antal mycket fina vänner i sorglösa Huaröd, precis i en snygg Y-korsning som rundade en “körka”, med tillhörande kyrkogård; där historien om Rod Geiger bytte plats från berättarens sinne till mitt. Därefter flydde vi den översvenska plats, där en kyrkogård tillåts fylla hela, och jag menar hela horisonten, mot Maglehem.

HUARÖDS GRAVGÅRD:
Curt Hilfon har inte, trots sin vacklande hälsa blivit en sämre konstnär, men jag kunde inte låta bli att porträttera mig själv i en av hans tavlor, den ville det själv och när det var ok med upphovsmannen
kunde jag inte låta bli.
Det är fortfarande den där
stilla österländskheten hos Hilfon som jag uppskattar mest, även om han också briljerar i annat. Jag har hört att där serveras goda kanelbullar till exempel, men jag äter bara mitt eget, jag har mer smör än mjöl … Återkommer med recept nästa gång jag bakar. I vilket fall så var det mycket trevligt att se att det gamla bygget fort-farande står på plats. Sonen Max inte att förglömma; vars glaskonst tagit hästsprång och nu-mera verkar stå på egna ben i relation till hans mer utforskande måleri, jag tror att unge herr Hilfon behöver bryta med sitt ursprung helt och hållet och ta nya outforskade vägar från den trance-mystiska riktning han uppehåller sig vid. Där var flera exempel på hur brytet verkar ta form och jag ser fram emot nästa år och nästa och nästa …
Konstnären Katharina Lundberg och jag hade ett mycket trevligt samtal om den manliga konstnärens geni-förklarade fylleurineringar kontra hennes egna erfarenheter av att måla med ena handen, röra i grytan med vänstern, passa barn med fötterna och gubben med tungan, därifrån gick jag stärkt och med rådet att bara använda yllesockar, vilket jag gjorde – omtumlad, men utan svampiga fötter.
Sedan vart det utflykt med våra långväga gäster och då det var för gott med mat och för trevligt sällskap för att göra annat än att pula, ta en god öl – Tack för den! och … såklart gå på torrdasset:

Välkomna till ett blåsigt och bajsluktande Skåne!

Och ja, det var kallt som faan också.

Och regnade minusgrader.

Och kärlek.

Ja, det här är toaletten på Skillinge Teater, jag var tvungen att slinka in när vi var där och såg deras Påsksoaré, helt underbar – Naturligtvis.
Den politiska teatern har alldeles för liten publik kan man tycka, men lokalen var fylld, brödet himmelskt – en eftersmak av Skurup.
I stort gav dagen mersmak, både av Skåne, Bredsjö, öl och skjutsa teaterhögskolestudenter till Simrishamn, tack alla underbara, fantastiska!