Repetition är pedagogiskt.
Kultur är klasskamp.
Baggböleri; strejkbryteri.
2
Author Archives: Freke Räihä
Initial postal offer;
This is a dream of working,
of class,
of nothing at all;
Att söka jobb och prata om helt andra saker.
Bredvid lånedisken står Freke. Freke fyller nio år på hösten när det brukar regna. Han är här med sin morfar. Morfar och Freke ska äta hamburgare sen. Och bowla. Både morfar och Freke trivs på biblioteket. Morfar tycker att Freke ska läsa en bok som det droppar vatten och jättestora bläckfiskar ur. Den handlar om en kapten på en ubåt som reser världen runt. Freke vill hellre läsa Tintin och Agaton Sax. Morfar lånar ubåtsboken åt Freke. Freke lånar Spirou. Sedan äter de hamburgare.
Morfar kommer från Finland och har flytt till Sverige. Det är många som flyr till Sverige fortfarande. Säger morfar. Då flydde vi inte från kriget. Vi flydde från Hitler. Freke tänker att morfar kanske är kommunist. Det har han läst i skolan. Stalin var kommunist. Fast Hitler flydde från Stalin. Fast de var kompisar på en bild i historieboken. Morfar var inte med.
Morfar frågar alltid Freke om han läst böckerna morfar lånat till honom. Freke ljuger alltid och säger ja och de var bra. Freke lånar mer Agaton Sax. Morfar drömmer om att skriva en bok. Freke skriver en bok om morfar. Morfar ler i sin himmel.
Det har hänt för mycket. Min roman är utgiven. Den kommer ut i handeln den 1 oktober 2012. Den gjorde fruktansvärt ont att skriva. Jag grät varje gång jag jobbade med den. Jag grät under korrekturen. Jag har gråtit när jag läst ur den. Jag hoppas att jag inte gråter när jag ska stå på Bokmässan och läsa ur den. På torsdagen klockan tolv.
I går kväll kändes det som om hela kroppen drabbades av en väldigt knytnävslag. Hela jag knöts ihop. Orörlig. Passiv. Ett skamligt hålrum.
Jag har publicerats i Meat Confetti, #1 och Ygdrasil, A journal of the Poetic Arts; 09/12. Dikter skrivna direkt till engelska eller simultant skrivna på svenska och engelska.
Men mest av allt har jag skrivit för Tidningen Kulturen. Och e-postat. Och nu, när jag studerar medieteknik har jag börjat fundera över detta näthems olika aspekter. Men låter min egen personlighet stå i vägen.
Lite som när jag gör en Fakebooksida för N O M O S. Det är lite som att stå i vägen för sig själv. Vad bilden där uppe föreställer? Det är såklart Ljudbok 5.0 på besök vid Kristianstad Bokfestival.
Söndag. Måndag. Sjunger.
Varm. Jag är varm och nedkyld. Det tar en timme att gå 7.7 kilometer. Bromsar. Narig utanpå. Drömmer om text. Berättelserna hopar sig. Samman. Hur ont kroppen verkligen kan göra. Hur ont gör rummet där textkroppen befinner sig. Jag har tappat allt. Koncepten är bleka varningstrianglar. Jag är vilse och ser bara vägen framför mig. Den sträcker. Att sitta, att tvätta, att inte riktigt veta.
Skriver också kort om den så kallade gångjärnprincipen. Skriver också och inte.
Jag tänker att jag hade funnit något,
en spännande ny ingång.
Men det låg för nära till hands.
Jag blir i stället uttråkad.
Detta är en bild på ett paradisträd.
Detta är en bild på en brun Arabiakopp.
Detta är en bild på min hand.
Denna bild utspelar sig i mitt kök.
Jag har städat.
Just nu röker jag för mycket.
Just nu begär jag för mycket.
Kanske är det något annat än.
Hinge;
I tried, as a part of me interviewing brilliant poet Michael D. Main, to understand the inner workings of the Hinge theory. But as far as I can tell, the theorem being much to close to my own, there is nothing new under the sun. A montage derived from Spinozas whole-sale and the the closing circle of Derridian deconstruction. My drift? All things are one, not as one, but one. All parts recognize each other; all parts being the same – continued by the circle of deconstruction. Hence: the usual post-nihilist approach. In other words, I feel a great big correspondence with these chaps. But nevertheless, I still need something stronger. But there is nothing.
Project “Explanation model for ‘Virus'”.
As the words of smith grow like viral virium of reading ranting recklessness during a essayesque-like catharsis from the one and one book since them and you willing to decraft my craft, the construct of t e x t and/what or the only being and yes he said yes, now for this – Page four – from the project of building a model for explanation, for me, and for the I. Hopefully, if there is time.
Precis denna.
Detta blir inlägg nummer 93, 93 som är ett tal med viss betydelsebärande infarkt. Jag har dragit mig för det, samlat; bredvid här står en bild av konstnären Milla-Elina Bylund Lepistö vars verk jag som redaktör tidigare presenterat i Tidningen Kulturen, bland annat en Omöjlig intervju med Jesus; hon säger att bilden här är besläktad med en av mina texter, jag ser alla dessa sammanhang; jag tänkte också att jag skulle låta en annan poet tala istället för mig i dag, låta Johan von Fritz tala med en text denne förskänkt mig. Johan har dessutom, bland många andra, låtit mig uppta plats i sin tidsrymd. Jag tänkte dock inte göra det till en vana att dela min plats här. Fritz håller också på att tömma sina bokhyllor, jag beställde ett par böcker för en struntsumma. Motsvarande portot. Och fick ett enormt paket. Ta en titt, nedan, på hur det gick till när vi öppnade paketet. Fyra händer jobbar bättre än två säger de.
FREKE OCH NIHILISMEN
I strängarnas tusen och en dimensioner
Flyter mitt fega blod i alla riktningars
Undermedvetna utan aning
Om vad eller vilka de är
Vad de är, ungefär
Som jag.
Det är enkelt att ställa sig frågan
Vem i helvete är jag
Och hur gör jag mig intressant utan att försöka?
Min tanke är att skriva mig som text
Hm, i denna drömda verklighet
Har jag levt som strängarna i teorin om dessa
Under fullständig kaos –
Kaos råder
Fram till det att den inte råder längre.
I strängarnas tusen och en dimensioner
Flyter mitt fega blod i alla riktningars
Undermedvetna utan aning
Om vad eller vilka de är
Vad de är, ungefär
Som jag.
Att himmelen stiger för
I natt är den sista din marinbiolog är
En slyna har aldrig lyssnat på dig
Det kanske verkade så men ville bara
Ha ditt kött och dina vätskor
Du äcklar mig som jag äcklar mig själv
Du slog rostiga spikar i livets träd
Och kallade dig för orm, drömde ditt svin
Min mamma du, minns du
Hur jag lurade världen in i cancer
Öppet brev till de döda och levande.
Hej morfar! Ser du den här lilla chokladpåsen? Den fick jag när jag var i Ystad och läste på deras stadsbibliotek. Det var väldigt god choklad. Ledsen bara att du inte var här och kunde dela den med mig. Jag tror att du hade uppskattat en kopp kaffe och en pratstund med min son. Han kan utstöta kombinationer av vokaler och konsonanter men härmar mest prosodin.Jag har blivit författare nu, dubbelorganiserad i Svenska Författarförbundet och SAC; jag har blivit publicerad inte bara i Sverige utan också i det mer internationellt gångbara engelska språket. Men jag hoppas fortfarande på att få bli publicerad i landet som du aldrig lämnade. Nu på onsdag ska jag komma till biblioteket som du visade mig, där jag fick se hur stor världen egentligen är. Nej, jordgloben gjorde visst det sitt men. Det var här världen växte. På Lunds stadsbibliotek. Jag vet fortfarande inte om de har några av mina böcker eller om jag skriver i en alltför smal genre för att de ska ta in dem.
Det är svårt det där, att försöka få de jag älskar att vara stolta över mig, jag önskar så innerligt att ni alla ska vara stolt över mig. Det är som att jag själv och min ringa och korta tillfredsställelse aldrig räcker till för mig, att hur bra det än går så blir det aldrig tillräckligt att hålla upp mot skyarna och utropa: Här! Se! Jag kan, jag vill, jag räknas in. Jag räknas inte in.
I lördags fick jag ett utdrag ur min snarast kommande bok publicerad i Arbetet.se, under vinjetten Motord. Jag tänkte att du kanske kunde vara stolt över det. Gamla LO-tidningen som bytt skepnad du vet. Men som du också vet kan en poet och familjefar inte leva av godis allena, nej så mycket godis blir det inte, och jag fick faktiskt betalt både av Ystad läser och av Arbetet. På Lunds bibliotek ger de inte ut några pengar, det är anordnat genom skolan jag går, Universitetet i Lund. Jag glömmer dock inte de rötter som jag växt ur. Industrin, skogsindustrin, detaljhandeln, vården och viljan att leva av skapandet. Men värken i mig, min rastlöshet; jag vill arbeta, men jag vet inte vad jag kan. Jag kan ingenting. Jag kan skriva. Kan jag tjäna världen så? Skulle du vara stolt över mig? Är ni andra det? Jag ser inte. Jag måste sova. För att göra skillnad. För att jag älskar er.
Optional; hemorrhagic.
Got this – Post 26 – and is frigging happy about it. But be sure to check out the others as well, as this is very exciting, both as a project and through its removal of genre.