Att utvärdera Skurups Skrivarpedagoglinje

Svårt att utvärdera ett helt år på några få rader. Jag ska försöka. För mig har det varit en ynnest, ett förtroende och något som kan liknas vid metaforen ”resa” att utbilda mig ett helt år till Skrivarpedagog. Skrivarpedagoger har förändrat mitt liv, mitt skrivande – ja, jag vet: det är jag som har skrivit och så vidare. Men utan de förutsättningar som givits mig hade jag aldrig kommit dit jag är i dag. Min partner har också sin andel i skulden och alla kollegor jag utbyter erfarenheter med samt min förläggare såklart. Men dit hade jag inte kommit utan skrivarlinjen. Det är en av anledningarna till att jag valde att söka mig till Skrivarpedagoglinjen. Att om jag genom min undervisande gärning skulle nå bara en enda människa på det sättet som jag blivit sedd så hade jag varit nöjd.

Det metaperspektiv på skrivarpedagogiken som jag påbörjade redan som elev på Skrivarlinjen har nu klargjorts och jag känner att jag är redo – om det ens är möjligt att bli redo – för att lära mig mer i själva praktiken som undervisandet och skrivandet kring det ger. Jag har funderat över metaperspektivet på att lära lärarna och jag upplever att inlärningskurvan och det egna ansvaret för lärandet varit stimulerande och adekvat. Mina medstudenter har, med något undantag, varit passionerade och villiga att lära tillsammans genom den öppna folkhögskoletanken om eget ansvar. Kollegiet på linjen är erfaret och delar med sig av sina erfarenheter med värme och glädje. Skolan är lika ljuvlig utifrån som innan – bara brödet i köket har fått sig en törn till det sämre.

Upplägget annars – att kunna studera på halvdistans är perfekt. Uppgifter blir svårare under kursens gång och metaperspektivet förstärks hela tiden. Och mina anteckningar har jag kvar.

Jobbansökan på nytt.

Texten känns slut. Logos | Korpus, som jag skrivit med anteckningsverktyget i min telefon har stelnat. Ibland är det en del i processen. Ibland är det slutet. Jag har fortfarande inte kunnat läsa det ordentligt. En kollega sa att det inte går att ta isär, analysera, för att det är för nära mig. Att det är en självbiografi. Kanske en autofiktion. Verket är just nu en sanning. Om att röra dig, röra mig, pendla, stå på trappan och röka och om skrivandets villkor. Om språkets förutsättningar att förmedla. Om relationen till sig själv.20140404Jag har kommit till någon slags insikt om att jag är slutkörd. Inte längre uppfylld av den metaboliska intensivitet som jag en gång präglats i.
Att lämna ifrån sig en inarbetad form, jag måste hitta en ny form inför varje verk, är en sorg och en saknad. Jag har fortfarande en meter böcker att läsa inför skrivandet av texten som känns död. Kanske försvinner böckerna i ett myller. Jag har fyra meter att läsa för att jag vill. Aase Bergs Uggla (eller vad den nu hette) kostade 30kr på Kristianstad Bokhandel. Men det som var värt det var att gå in i en bokhandel vars autencitet är så påtaglig. När jag avslutat mina studier och lönearbetar ska jag köpa alla mina böcker där. Jag behöver alltså ett jobb. Jag har redan tittat ut mitt första köp. Jag kan text. Form. Genre. Sociala medier. Marknadsföring. Jag är en social kameleont och lär mig snabbt. Jag kan också digitala medium. Ljud. Fotografi och bildhantering. Skrivbordspubliceringsverktyg. Konvergenskultur. Litteratur. Böcker. De böcker du vill prata om. Sälja, förlägga, skriva. Jag kan eftersom jag vill. Jag kan html5/css3, CMS. Mänskliga relationer och ekonomi. Jag arbetar tryggt, med framförhållning och intensivitet parallellt. Jag har kontextbundna men låga krav. Kaffe. Lunch. Cigaretter och gångavstånd. Jag bor utanför lådan. Jag behöver lön. Men jag jobbar halvtid för jag hoppas på att kunna skriva en bok till. Kanske som någon vill ge ut. “L | K” kommer inte att bli utgiven. Den är för obegriplig. Den är för tät för att vara prosa eller essä och för pladdrig för att vara dikt. Den är interdisciplinär och tvärsgående bland genrer. Språket står i vägen för sig självt. Jag är associativ. Ett associativ. Jag kan jobba säsong. Jag kan se system. Förbättra. Jag är en naturlig ledare som helst lyssnar. Jag entusiasmerar. Jag kan kritisera. Just nu har jag för mycket på hög. I sommar kommer jag kunna överblicka hoppas jag. Jag tror att min opublicerbara bok handlar om uppbrott från det egna subjektet. Jag kan handskas med besvärliga relationer och händelser. Jag tänker på fötterna. I mellanrummet mellan dem. Jag kan möta en människa. Jag är rolig och allvarlig. Bildad och jordnära. En kopp te går lika bra. Jag är orädd och självsäker. Charmigt nonchalant. Jag har skickat ett utdrag till en tidskrift. Vi får se med det. Ett utdrag hamnade i Ord&Bild, om konstnärlig forskning. Jag blev stolt. Det var en lättläst del. Hårt beskuren. (4/13 tror jag). Jag minns inte längre och jag är för sorgslagen för att leta. Det utkom vid Bokmässan 2013. Jag fick läsa för dem. För Rum för poesi. För fåglarna och de som gick mitt i. Jag fick jobba. Jag fick betalt. Jag var ändå där. En vinst. Nästa år vet jag inte. Gör det någon skillnad. Bor jag där då? Det är någon dag.
Jag litar på min förmåga. Trots alla misstag som jag gjort och lärt av. Jag är tatuerad och kammar inte i mina tovor. Men jag klär i kostym och tar hand om mitt skägg. Jag är en skäggig pappa som luktar rök. Till och med min enstaka whisky luktar rök. Jag är en brinnande medarbetare som vet att delegera och göra själv. Och jag vet att du kommer att tycka om det. Jag är ärlig. Jag är duglig i det svenska och brittiska/nordamerikanska språket. Jag kan flera sociolekter. Min dialekt ändrar sig efter kontext. När jag inte möter din blick tittar jag i marken.

Replik.

Världsträdet delat genom översättelse; då i enig tre (7) eller tre till tre blir ett, som allt i allt (10). Vi vispar grädden och stormar med hammare, smör likaså. Skördar juvrets frukter trenne. Fattar inte alltet, vi är små, klena, ovetandes; kala som hyggen. Jag:et behagar ornamentera sig med sitt eget, såsom Odin drar dess speta ur jorden. Trädet brinner – Språket. Jfr Derrida. Tyck inte om Derrida. Tyck inte alls. Att vara är att veta. Se. Det är en språköversättningsmiss, ett misstroget kontextförskjutande, en förkristning, en skönhetsmiss, fru Lif/ -raser; Dess aspekter, jag repar, ask, ek, idegran, jag går för långt. Var är kartan? Var är äganderätten, ingen. Vi äger verket tillsammans. Odenshästen. Vi skallrar med dess frukter, dess lövverk, kronor och ören. Inget misstror oss, vi leder kapporna över ån, mot det drickande som där försiggår. Vi står ur rötterna. Starka: Vi är trädockorna. Vi är människa.