Jobbansökan på nytt.

Texten känns slut. Logos | Korpus, som jag skrivit med anteckningsverktyget i min telefon har stelnat. Ibland är det en del i processen. Ibland är det slutet. Jag har fortfarande inte kunnat läsa det ordentligt. En kollega sa att det inte går att ta isär, analysera, för att det är för nära mig. Att det är en självbiografi. Kanske en autofiktion. Verket är just nu en sanning. Om att röra dig, röra mig, pendla, stå på trappan och röka och om skrivandets villkor. Om språkets förutsättningar att förmedla. Om relationen till sig själv.20140404Jag har kommit till någon slags insikt om att jag är slutkörd. Inte längre uppfylld av den metaboliska intensivitet som jag en gång präglats i.
Att lämna ifrån sig en inarbetad form, jag måste hitta en ny form inför varje verk, är en sorg och en saknad. Jag har fortfarande en meter böcker att läsa inför skrivandet av texten som känns död. Kanske försvinner böckerna i ett myller. Jag har fyra meter att läsa för att jag vill. Aase Bergs Uggla (eller vad den nu hette) kostade 30kr på Kristianstad Bokhandel. Men det som var värt det var att gå in i en bokhandel vars autencitet är så påtaglig. När jag avslutat mina studier och lönearbetar ska jag köpa alla mina böcker där. Jag behöver alltså ett jobb. Jag har redan tittat ut mitt första köp. Jag kan text. Form. Genre. Sociala medier. Marknadsföring. Jag är en social kameleont och lär mig snabbt. Jag kan också digitala medium. Ljud. Fotografi och bildhantering. Skrivbordspubliceringsverktyg. Konvergenskultur. Litteratur. Böcker. De böcker du vill prata om. Sälja, förlägga, skriva. Jag kan eftersom jag vill. Jag kan html5/css3, CMS. Mänskliga relationer och ekonomi. Jag arbetar tryggt, med framförhållning och intensivitet parallellt. Jag har kontextbundna men låga krav. Kaffe. Lunch. Cigaretter och gångavstånd. Jag bor utanför lådan. Jag behöver lön. Men jag jobbar halvtid för jag hoppas på att kunna skriva en bok till. Kanske som någon vill ge ut. “L | K” kommer inte att bli utgiven. Den är för obegriplig. Den är för tät för att vara prosa eller essä och för pladdrig för att vara dikt. Den är interdisciplinär och tvärsgående bland genrer. Språket står i vägen för sig självt. Jag är associativ. Ett associativ. Jag kan jobba säsong. Jag kan se system. Förbättra. Jag är en naturlig ledare som helst lyssnar. Jag entusiasmerar. Jag kan kritisera. Just nu har jag för mycket på hög. I sommar kommer jag kunna överblicka hoppas jag. Jag tror att min opublicerbara bok handlar om uppbrott från det egna subjektet. Jag kan handskas med besvärliga relationer och händelser. Jag tänker på fötterna. I mellanrummet mellan dem. Jag kan möta en människa. Jag är rolig och allvarlig. Bildad och jordnära. En kopp te går lika bra. Jag är orädd och självsäker. Charmigt nonchalant. Jag har skickat ett utdrag till en tidskrift. Vi får se med det. Ett utdrag hamnade i Ord&Bild, om konstnärlig forskning. Jag blev stolt. Det var en lättläst del. Hårt beskuren. (4/13 tror jag). Jag minns inte längre och jag är för sorgslagen för att leta. Det utkom vid Bokmässan 2013. Jag fick läsa för dem. För Rum för poesi. För fåglarna och de som gick mitt i. Jag fick jobba. Jag fick betalt. Jag var ändå där. En vinst. Nästa år vet jag inte. Gör det någon skillnad. Bor jag där då? Det är någon dag.
Jag litar på min förmåga. Trots alla misstag som jag gjort och lärt av. Jag är tatuerad och kammar inte i mina tovor. Men jag klär i kostym och tar hand om mitt skägg. Jag är en skäggig pappa som luktar rök. Till och med min enstaka whisky luktar rök. Jag är en brinnande medarbetare som vet att delegera och göra själv. Och jag vet att du kommer att tycka om det. Jag är ärlig. Jag är duglig i det svenska och brittiska/nordamerikanska språket. Jag kan flera sociolekter. Min dialekt ändrar sig efter kontext. När jag inte möter din blick tittar jag i marken.

Det enda som är gratis i Malmö är utsikten ut ur Malmö;

7/4, ansvarig. Ja. Jag tänkte få deltagarna att, efter övning, ställa sig där uppe, i det på det förhoppningsvis nymöblerade cafét, att läsa ut ur sig och in i dig. Kom för brödet, stanna för kaffet och kom tillbaka för upplevelsen.
Jag är mer än partisk. Och jag menar, extra mycket påsk och lidande … Det kan bara bli bättre poesi och ägg. Det finns ju också möjlighet att ställa till sig på Degeberga Konstting; 21 år gammalt i år. Kan köpa sprit i vissa utvalda delar av den världsomspännande geografin. Nästan vuxen. Sist jag var där blev jag inspirerad och gammal räv (som Fru Ahlström) som jag är blir jag sällan det. Av linjer, av fingeravtryck mot brons, av förvirring.
I övrigt studerar jag Wrangborg, den västerländska varianten av Haikus möjlighet till vändpunkt, linjäritet och årstidsbemärkelse samtidigt som jag funderar på Förklaringsmodell för Virus och Thåströms senaste skiva, som faktiskt – precis som alla andra inspelningar han gjort – växer en sång i taget.
Men jag är extra glad för att jag fått en del av Mänskliga Exempel publicerad i Textivals Ljudbok 5.0, kanske kan det väga mot den hårda klumpen i lungtrakten, sömnen i ögonen – den skarpt doftande kritiken i misslyckandet som är min inre vaka. Samtidsförklarande projektet tillsammans med Tomas och Tove är dock motsatsen till misslyckande. Sömlöst, som på räls, som fatalis neurosis:
Det enda som är gratis i Malmö är utsikten ut ur Malmö.
Tove Folkesson, 2012.
Den 2 mars slår vi upp portarna på Poeten på Hörnet – bjuder in till pick-nick med poesi och fyra böckers releasefest. Vi har skrivit Malmödikternas Malmödikt, vi har skrivit i Tegelkartor och i Ett hus fullt av skog och Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans där. Vid avstånd har vi gestaltat Malmö tillsammans och var för sig. Avstånd varierar från centrala Skåne till Bali och till östra Skåne, avstånd bryggas. Som vore det Malmö.

KOMPASSROS – Översättning i kollektiv.

Jag har blivit inbjuden till att medverka i ett översättarkollektiv som heter KOMPASSROS. Nu i höst ska vi översätta flera spännande poeter. Samtidigt! Flera bollar i mål, samtidigt, heter det väl? Det går i vilket fall utmärkt att se ett komplett program här.
Bara idén att vara flera och inte minst ett helt kollektiv med poeter som översätter tillsammans är gott nog för att passa i mina byxa. Översättning är annars ensamt och svårt och därför, som allt annat skrivande, bäst i grupp. Man är dessutom stolt nock bara över att få vara med. Att jag vurmar för det kollektiva skapandet är sannolikt mycket tydligt.
Mitt första bidrag till programmet blir denna läsning i min hembygd. Tanken är att vi ska besöka alla översättares hemorter och läsa där. Något som vi dessutom transcenderar i och med vår läsning på Bokfestivalen 2011.
Väl mött!
Mindre kollektiva projekt – även om det alltid står ett kollektiv bakom och skapar tillsammans med en den bok som till slut utkommer – får också fin uppmärksamhet i HD och Kulturen. Hemskt trevligt ändå. Det är som om att få dessa noggranna läsningar av människor som man inte har någon annan relation till – även om exempelvis Lundberg och jag numera frekventerar samma Fakebookström – är starkare i sin emotionella slagkraft mot ens ego, än de som är mångt mer lyriska och i ens mer påtagliga nätvaro. Som om avståndet, distansen, skapar en relevans i orden som inte närheten gör.
Som om att endast det oberörda är tillräckligt spännande.