Mikaela Blomqvist säger “Det är en poetik baserad på oordning och trots. Som sådan blir också ‘Nomos’ en kommentar till och ett uppror mot det självbiografiska, förklarande och linjära. Reihä (!) beskriver livet lika osorterat, ologiskt och obegripligt som det är medan det levs.”

Där Nikanor Teratologen instämmer med “Nomos är ju en muterad och frenetisk form av (imploderad) diskbänksrealism, som måste göra de som är vana vid och älskar den fyrkantigt långtråkiga och mångordiga prosadiskbänksrealismen konfunderade. Även om texten inte liknar Hammaréns prosa är den ändå fragmentarisk, kryptisk, komprimerad…rätt svår att greppa. Jag menar, en bok som förmodligen handlar om ‘råskogen, om att man får vara hur galen man vill, om hur det ter sig ; gudsdjuret’ och en massa typ nudlar med majonnäs och kaviar, vad ska man ta sig till med den?”

Eller varför inte Sigge Andersson som säger “… det finns mening i meningarna även om de är korthuggna, avklippta och deformerade. Som om meningarna vore skrivna, sen bara delvis utsuddade/övermålade, sammanförda, påbyggda – osv –som en tavla av Jean-Michael Basquiat, fast inte en tavla utan memoarer i text. Likheterna med Basquiat kan nog göras flera medan vi ändå håller på – missbruk, sökande, misslyckade relationer. Fast Räihä är vit, även om han känner sig utanför som en neger. Och om Basquiat hade en konservburksillustrerande pederast som murbräcka in i offentligheten har Räihä istället ressentiment – han skildrar sig som ett offer för omständigheterna, eller möjligtvis något som står vid sidan av omständigheterna, en åskådare av sitt eget liv, självpåtaget utanför eller bara loj, jag vet inte. Mauvaise foi, ond tro. Och om Basquiats verk är äckliga på ytan, är Nomos äcklig till innehåll, som att det är saker under ytan för fula att skrivas i klartext – medan textraderna, meningarna som sådana på ett ytligt vis är fina när de inte blir för explicita.”

Yrla Dentén, för BTJ-häftet, säger saker som “Tätt, tätt står orden och liknelserna. Det är sammanblandat och isärplockat på samma gång. En självsäker och stark ton ställs mot en obekväm, pockande nivå av privata detaljer. Det är spännande och tidvis gnistrande vackert rent språkligt och som litteratur betraktat.”

Och Bernur: “Det märkliga är då att Räihä lyckas fokusera så skarpt, att han inte bara återger förtvivlan, osäkerhet, misslyckande, utan också förmedlar det jobbiga i att försöka reda ut vad fan det är man är eller har blivit.”

Och så Peter Viktorsson “Styrkan med ‘Nomos’ är snarare hur anteckningarna bär vittnesbörd om ett författarskap i vardande, en metod att tillägna sig, här illustrerat med ett barndomsminne: ‘Jag letade bland färdiga ramar, i djupa askar, längs med innerkanten, med kladdiga fingrar.’
Så transponeras en oskyldig barnhandling till litterärt outsiderskap, en konventionell estetik får ge vika för en som bejakar sprickorna och det orena. Det är en omvandling och utveckling som är väl värd att följa.”

Vad ska en säga om det? “Äsch, det är bara ord?” … eller kanske … Tack? Tack. Tack alla.