Pressmeddelande Sovstaden

redaktoerenAllkonstnären Håkan Eklund har bjudit in tio poeter för att tolka de dikter, hus, han målat. De är byggda med en tematik som kom sig att röra sig runt behovet av och privilegiet att bo mellan fyra väggar och ett tak.
Detta projekt resulterade, efter en storm av kreativa och samverkande krafter, i den utökande e-bok som Freke Räihä Förlag nu stolt presenterar.
Boken går att läsa – tillgänglig för alla – med endast en webbläsare. Den är också inläst av poeterna och ljudet av dem och annat material finns även att ladda ner för att avnjutas utan aktiv internetuppkoppling.
Därtill gick det att stödja projektet, vars utgångspunkt var det ideella arbete konstnärerna gett, genom att köpa de handtryckta affischer som Swedishmerch i Köping framställt av redaktör Eklunds affisch. Dessa är nu slutsålda.
All vinst gick oavkortat till Stadsmissionen och deras arbete för att stödja de hemlösa.

Sovstaden

Poster

Ute den 21 mars – Världspoesidagen 2013
Håkan Eklund (red.)
Freke Räihä Förlag
ISBN: 978-91-980903-1-4

Läs mer om den på: http://frekeraiha.se/forlag/etryck/sovstaden/
Läs den fritt tillängligt här.

De medverkande är:

Per Blomqvist, Daniel Löthskog Kluck, Kim Larsson, Sofia Eriksson, Klara Norling, Freke Räihä, Daniel Lyrstedt, Maria Zena Viklund, Lola Bonk, Olle Ferner, Håkan Eklund; samt Ghassan Shaladeh som kodat det interaktiva grafiska gränssnittet mellan texten och läsaren.

Första dagen av många.

Varat är lika mycket en cell för kroppen som dess behållare. Likaså för det den behåller. Cellen är i en struktur bland andra celler. I varje cell ett centrum. I varje centrum ett jag. I jag struktur. I strukturen celler.

I tomheten ligga vi. Formlösa.

Klockan slår tolv på eftermiddagen.

Varje dag är en kamp mot en sliten metafor. Ingen av dagarna är tillräcklig för att någonting ska fungera. Den slitna metaforen står som en sliten metafor mot den slitna metaforen. I den slutna ändan står den ekonomiska biten. Omöjligheten att tänka på fötterna. Låsningen vid. Att se sig i spegeln och se vad andra säger. Utan en stunds tystnad. Utan möjlighet till något slags fokus. Som att det ständigt står någon bredvid och talar med högre röst än den egna. Som att ge med hela sin tjäl, sitt frostbitna återkommande, och återgäldas med att svaren inte räcker till. Att det är omöjligt för dig att, för mig att, stå handfast utan. De slitna metaforernas kamp är en metafor för en metafor.

 

Två kronor i handen.

En tändsticksak i handen.

 

Att fylla ett kuvert.

Bröllopsgåvan adresserades korrekt.

Sedan lades brevet på lådan.

Verket Bröllopsgåvan originaluppfördes 2010. Detta är den andra publicerade dokumentationen.

 

Nomos, att läsas;

Mikaela Blomqvist säger “Det är en poetik baserad på oordning och trots. Som sådan blir också ‘Nomos’ en kommentar till och ett uppror mot det självbiografiska, förklarande och linjära. Reihä (!) beskriver livet lika osorterat, ologiskt och obegripligt som det är medan det levs.”

Där Nikanor Teratologen instämmer med “Nomos är ju en muterad och frenetisk form av (imploderad) diskbänksrealism, som måste göra de som är vana vid och älskar den fyrkantigt långtråkiga och mångordiga prosadiskbänksrealismen konfunderade. Även om texten inte liknar Hammaréns prosa är den ändå fragmentarisk, kryptisk, komprimerad…rätt svår att greppa. Jag menar, en bok som förmodligen handlar om ‘råskogen, om att man får vara hur galen man vill, om hur det ter sig ; gudsdjuret’ och en massa typ nudlar med majonnäs och kaviar, vad ska man ta sig till med den?”

Eller varför inte Sigge Andersson som säger “… det finns mening i meningarna även om de är korthuggna, avklippta och deformerade. Som om meningarna vore skrivna, sen bara delvis utsuddade/övermålade, sammanförda, påbyggda – osv –som en tavla av Jean-Michael Basquiat, fast inte en tavla utan memoarer i text. Likheterna med Basquiat kan nog göras flera medan vi ändå håller på – missbruk, sökande, misslyckade relationer. Fast Räihä är vit, även om han känner sig utanför som en neger. Och om Basquiat hade en konservburksillustrerande pederast som murbräcka in i offentligheten har Räihä istället ressentiment – han skildrar sig som ett offer för omständigheterna, eller möjligtvis något som står vid sidan av omständigheterna, en åskådare av sitt eget liv, självpåtaget utanför eller bara loj, jag vet inte. Mauvaise foi, ond tro. Och om Basquiats verk är äckliga på ytan, är Nomos äcklig till innehåll, som att det är saker under ytan för fula att skrivas i klartext – medan textraderna, meningarna som sådana på ett ytligt vis är fina när de inte blir för explicita.”

Yrla Dentén, för BTJ-häftet, säger saker som “Tätt, tätt står orden och liknelserna. Det är sammanblandat och isärplockat på samma gång. En självsäker och stark ton ställs mot en obekväm, pockande nivå av privata detaljer. Det är spännande och tidvis gnistrande vackert rent språkligt och som litteratur betraktat.”

Och Bernur: “Det märkliga är då att Räihä lyckas fokusera så skarpt, att han inte bara återger förtvivlan, osäkerhet, misslyckande, utan också förmedlar det jobbiga i att försöka reda ut vad fan det är man är eller har blivit.”

Och så Peter Viktorsson “Styrkan med ‘Nomos’ är snarare hur anteckningarna bär vittnesbörd om ett författarskap i vardande, en metod att tillägna sig, här illustrerat med ett barndomsminne: ‘Jag letade bland färdiga ramar, i djupa askar, längs med innerkanten, med kladdiga fingrar.’
Så transponeras en oskyldig barnhandling till litterärt outsiderskap, en konventionell estetik får ge vika för en som bejakar sprickorna och det orena. Det är en omvandling och utveckling som är väl värd att följa.”

Vad ska en säga om det? “Äsch, det är bara ord?” … eller kanske … Tack? Tack. Tack alla.

Lufs intag ht 10.

 

Precis denna.

Detta blir inlägg nummer 93, 93 som är ett tal med viss betydelsebärande infarkt. Jag har dragit mig för det, samlat; bredvid här står en bild av konstnären Milla-Elina Bylund Lepistö vars verk jag som redaktör tidigare presenterat i Tidningen Kulturen, bland annat en Omöjlig intervju med Jesus; hon säger att bilden här är besläktad med en av mina texter, jag ser alla dessa sammanhang; jag tänkte också att jag skulle låta en annan poet tala istället för mig i dag, låta Johan von Fritz tala med en text denne förskänkt mig. Johan har dessutom, bland många andra, låtit mig uppta plats i sin tidsrymd. Jag tänkte dock inte göra det till en vana att dela min plats här. Fritz håller också på att tömma sina bokhyllor, jag beställde ett par böcker för en struntsumma. Motsvarande portot. Och fick ett enormt paket. Ta en titt, nedan, på hur det gick till när vi öppnade paketet. Fyra händer jobbar bättre än två säger de.

FREKE OCH NIHILISMEN

I strängarnas tusen och en dimensioner
Flyter mitt fega blod i alla riktningars
Undermedvetna utan aning
Om vad eller vilka de är
Vad de är, ungefär
Som jag.

Det är enkelt att ställa sig frågan
Vem i helvete är jag
Och hur gör jag mig intressant utan att försöka?

Min tanke är att skriva mig som text

Hm, i denna drömda verklighet
Har jag levt som strängarna i teorin om dessa
Under fullständig kaos –
Kaos råder
Fram till det att den inte råder längre.

I strängarnas tusen och en dimensioner
Flyter mitt fega blod i alla riktningars
Undermedvetna utan aning
Om vad eller vilka de är
Vad de är, ungefär
Som jag.
Att himmelen stiger för
I natt är den sista din marinbiolog är
En slyna har aldrig lyssnat på dig
Det kanske verkade så men ville bara
Ha ditt kött och dina vätskor

Du äcklar mig som jag äcklar mig själv
Du slog rostiga spikar i livets träd
Och kallade dig för orm, drömde ditt svin
Min mamma du, minns du
Hur jag lurade världen in i cancer

 

Öppet brev till de döda och levande.

Hej morfar! Ser du den här lilla chokladpåsen? Den fick jag när jag var i Ystad och läste på deras stadsbibliotek. Det var väldigt god choklad. Ledsen bara att du inte var här och kunde dela den med mig. Jag tror att du hade uppskattat en kopp kaffe och en pratstund med min son. Han kan utstöta kombinationer av vokaler och konsonanter men härmar mest prosodin.
Jag har blivit författare nu, dubbelorganiserad i Svenska Författarförbundet och SAC; jag har blivit publicerad inte bara i Sverige utan också i det mer internationellt gångbara engelska språket. Men jag hoppas fortfarande på att få bli publicerad i landet som du aldrig lämnade. Nu på onsdag ska jag komma till biblioteket som du visade mig, där jag fick se hur stor världen egentligen är. Nej, jordgloben gjorde visst det sitt men. Det var här världen växte. På Lunds stadsbibliotek. Jag vet fortfarande inte om de har några av mina böcker eller om jag skriver i en alltför smal genre för att de ska ta in dem.
Det är svårt det där, att försöka få de jag älskar att vara stolta över mig, jag önskar så innerligt att ni alla ska vara stolt över mig. Det är som att jag själv och min ringa och korta tillfredsställelse aldrig räcker till för mig, att hur bra det än går så blir det aldrig tillräckligt att hålla upp mot skyarna och utropa: Här! Se! Jag kan, jag vill, jag räknas in. Jag räknas inte in.
I lördags fick jag ett utdrag ur min snarast kommande bok publicerad i Arbetet.se, under vinjetten Motord. Jag tänkte att du kanske kunde vara stolt över det. Gamla LO-tidningen som bytt skepnad du vet. Men som du också vet kan en poet och familjefar inte leva av godis allena, nej så mycket godis blir det inte, och jag fick faktiskt betalt både av Ystad läser och av Arbetet. På Lunds bibliotek ger de inte ut några pengar, det är anordnat genom skolan jag går, Universitetet i Lund. Jag glömmer dock inte de rötter som jag växt ur. Industrin, skogsindustrin, detaljhandeln, vården och viljan att leva av skapandet. Men värken i mig, min rastlöshet; jag vill arbeta, men jag vet inte vad jag kan. Jag kan ingenting. Jag kan skriva. Kan jag tjäna världen så? Skulle du vara stolt över mig? Är ni andra det? Jag ser inte. Jag måste sova. För att göra skillnad. För att jag älskar er.

Cirkeln sluter sig inför våren.

Den längsta och svartaste dagen blir något alldeles extra i år – det blir poesi i Kölleröd och det blir påskuppläsning på Ekströms lördagen efter den 7/5 klockan 12 och 13. Då påsken nu kommer och cirkeln sluter sig som en ringmuskel om ännu en mannaminnesvinter bjuder jag och Ekströms Café i Degeberga in till uppläsning av några av de verk som skrivits under tiden vi cirkulerat kring poesi och mer specifikt kortformen haiku. Det blir alltså kasen renga och möjligen någon liten haiku samt fri vers, berättande, guld, månar och en historisk epilog.

Vi tänkte, eftersom det är Konstting i Degeberga, också passa på att ställa ut ett antal haiku som producerats under dessa varma kvällar. Jag vet inte om det har varit värmen från deltagarna, ugnen eller min nervositet som märkts av mest. I vilket fall är jag oändligt stolt över vad som faktiskt åstadkommits, över att ha fått stå där med dessa begåvade kvinnor och spika och tala och kaffe. I mötet med andra växer vi från människa till människor.

Den bästa sortens dikt är också den som håller en vaken om nätterna och inte låter en gå och lägga sig förrän den är klar, färdig och rytmen sitter, böljar och kräver.

Vi har skrivit minst en sådan dikt.