Pressmeddelande Sovstaden

redaktoerenAllkonstnären Håkan Eklund har bjudit in tio poeter för att tolka de dikter, hus, han målat. De är byggda med en tematik som kom sig att röra sig runt behovet av och privilegiet att bo mellan fyra väggar och ett tak.
Detta projekt resulterade, efter en storm av kreativa och samverkande krafter, i den utökande e-bok som Freke Räihä Förlag nu stolt presenterar.
Boken går att läsa – tillgänglig för alla – med endast en webbläsare. Den är också inläst av poeterna och ljudet av dem och annat material finns även att ladda ner för att avnjutas utan aktiv internetuppkoppling.
Därtill gick det att stödja projektet, vars utgångspunkt var det ideella arbete konstnärerna gett, genom att köpa de handtryckta affischer som Swedishmerch i Köping framställt av redaktör Eklunds affisch. Dessa är nu slutsålda.
All vinst gick oavkortat till Stadsmissionen och deras arbete för att stödja de hemlösa.

Sovstaden

Poster

Ute den 21 mars – Världspoesidagen 2013
Håkan Eklund (red.)
Freke Räihä Förlag
ISBN: 978-91-980903-1-4

Läs mer om den på: http://frekeraiha.se/forlag/etryck/sovstaden/
Läs den fritt tillängligt här.

De medverkande är:

Per Blomqvist, Daniel Löthskog Kluck, Kim Larsson, Sofia Eriksson, Klara Norling, Freke Räihä, Daniel Lyrstedt, Maria Zena Viklund, Lola Bonk, Olle Ferner, Håkan Eklund; samt Ghassan Shaladeh som kodat det interaktiva grafiska gränssnittet mellan texten och läsaren.

Första dagen av många.

Varat är lika mycket en cell för kroppen som dess behållare. Likaså för det den behåller. Cellen är i en struktur bland andra celler. I varje cell ett centrum. I varje centrum ett jag. I jag struktur. I strukturen celler.

I tomheten ligga vi. Formlösa.

Klockan slår tolv på eftermiddagen.

Varje dag är en kamp mot en sliten metafor. Ingen av dagarna är tillräcklig för att någonting ska fungera. Den slitna metaforen står som en sliten metafor mot den slitna metaforen. I den slutna ändan står den ekonomiska biten. Omöjligheten att tänka på fötterna. Låsningen vid. Att se sig i spegeln och se vad andra säger. Utan en stunds tystnad. Utan möjlighet till något slags fokus. Som att det ständigt står någon bredvid och talar med högre röst än den egna. Som att ge med hela sin tjäl, sitt frostbitna återkommande, och återgäldas med att svaren inte räcker till. Att det är omöjligt för dig att, för mig att, stå handfast utan. De slitna metaforernas kamp är en metafor för en metafor.

 

Två kronor i handen.

En tändsticksak i handen.

 

Att fylla ett kuvert.

Bröllopsgåvan adresserades korrekt.

Sedan lades brevet på lådan.

Verket Bröllopsgåvan originaluppfördes 2010. Detta är den andra publicerade dokumentationen.

 

Nomos, att läsas;

Mikaela Blomqvist säger “Det är en poetik baserad på oordning och trots. Som sådan blir också ‘Nomos’ en kommentar till och ett uppror mot det självbiografiska, förklarande och linjära. Reihä (!) beskriver livet lika osorterat, ologiskt och obegripligt som det är medan det levs.”

Där Nikanor Teratologen instämmer med “Nomos är ju en muterad och frenetisk form av (imploderad) diskbänksrealism, som måste göra de som är vana vid och älskar den fyrkantigt långtråkiga och mångordiga prosadiskbänksrealismen konfunderade. Även om texten inte liknar Hammaréns prosa är den ändå fragmentarisk, kryptisk, komprimerad…rätt svår att greppa. Jag menar, en bok som förmodligen handlar om ‘råskogen, om att man får vara hur galen man vill, om hur det ter sig ; gudsdjuret’ och en massa typ nudlar med majonnäs och kaviar, vad ska man ta sig till med den?”

Eller varför inte Sigge Andersson som säger “… det finns mening i meningarna även om de är korthuggna, avklippta och deformerade. Som om meningarna vore skrivna, sen bara delvis utsuddade/övermålade, sammanförda, påbyggda – osv –som en tavla av Jean-Michael Basquiat, fast inte en tavla utan memoarer i text. Likheterna med Basquiat kan nog göras flera medan vi ändå håller på – missbruk, sökande, misslyckade relationer. Fast Räihä är vit, även om han känner sig utanför som en neger. Och om Basquiat hade en konservburksillustrerande pederast som murbräcka in i offentligheten har Räihä istället ressentiment – han skildrar sig som ett offer för omständigheterna, eller möjligtvis något som står vid sidan av omständigheterna, en åskådare av sitt eget liv, självpåtaget utanför eller bara loj, jag vet inte. Mauvaise foi, ond tro. Och om Basquiats verk är äckliga på ytan, är Nomos äcklig till innehåll, som att det är saker under ytan för fula att skrivas i klartext – medan textraderna, meningarna som sådana på ett ytligt vis är fina när de inte blir för explicita.”

Yrla Dentén, för BTJ-häftet, säger saker som “Tätt, tätt står orden och liknelserna. Det är sammanblandat och isärplockat på samma gång. En självsäker och stark ton ställs mot en obekväm, pockande nivå av privata detaljer. Det är spännande och tidvis gnistrande vackert rent språkligt och som litteratur betraktat.”

Och Bernur: “Det märkliga är då att Räihä lyckas fokusera så skarpt, att han inte bara återger förtvivlan, osäkerhet, misslyckande, utan också förmedlar det jobbiga i att försöka reda ut vad fan det är man är eller har blivit.”

Och så Peter Viktorsson “Styrkan med ‘Nomos’ är snarare hur anteckningarna bär vittnesbörd om ett författarskap i vardande, en metod att tillägna sig, här illustrerat med ett barndomsminne: ‘Jag letade bland färdiga ramar, i djupa askar, längs med innerkanten, med kladdiga fingrar.’
Så transponeras en oskyldig barnhandling till litterärt outsiderskap, en konventionell estetik får ge vika för en som bejakar sprickorna och det orena. Det är en omvandling och utveckling som är väl värd att följa.”

Vad ska en säga om det? “Äsch, det är bara ord?” … eller kanske … Tack? Tack. Tack alla.

Lufs intag ht 10.

 

Att söka jobb och prata om helt andra saker.

Bredvid lånedisken står Freke. Freke fyller nio år på hösten när det brukar regna. Han är här med sin morfar. Morfar och Freke ska äta hamburgare sen. Och bowla. Både morfar och Freke trivs på biblioteket. Morfar tycker att Freke ska läsa en bok som det droppar vatten och jättestora bläckfiskar ur. Den handlar om en kapten på en ubåt som reser världen runt. Freke vill hellre läsa Tintin och Agaton Sax. Morfar lånar ubåtsboken åt Freke. Freke lånar Spirou. Sedan äter de hamburgare.
Morfar kommer från Finland och har flytt till Sverige. Det är många som flyr till Sverige fortfarande. Säger morfar. Då flydde vi inte från kriget. Vi flydde från Hitler. Freke tänker att morfar kanske är kommunist. Det har han läst i skolan. Stalin var kommunist. Fast Hitler flydde från Stalin. Fast de var kompisar på en bild i historieboken. Morfar var inte med.
Morfar frågar alltid Freke om han läst böckerna morfar lånat till honom. Freke ljuger alltid och säger ja och de var bra. Freke lånar mer Agaton Sax. Morfar drömmer om att skriva en bok. Freke skriver en bok om morfar. Morfar ler i sin himmel.
Det har hänt för mycket. Min roman är utgiven. Den kommer ut i handeln den 1 oktober 2012. Den gjorde fruktansvärt ont att skriva. Jag grät varje gång jag jobbade med den. Jag grät under korrekturen. Jag har gråtit när jag läst ur den. Jag hoppas att jag inte gråter när jag ska stå på Bokmässan och läsa ur den. På torsdagen klockan tolv.
I går kväll kändes det som om hela kroppen drabbades av en väldigt knytnävslag. Hela jag knöts ihop. Orörlig. Passiv. Ett skamligt hålrum.
Jag har publicerats i Meat Confetti, #1 och Ygdrasil, A journal of the Poetic Arts09/12. Dikter skrivna direkt till engelska eller simultant skrivna på svenska och engelska.

Men mest av allt har jag skrivit för Tidningen Kulturen. Och e-postat. Och nu, när jag studerar medieteknik har jag börjat fundera över detta näthems olika aspekter. Men låter min egen personlighet stå i vägen.
Lite som när jag gör en Fakebooksida för N O M O S. Det är lite som att stå i vägen för sig själv. Vad bilden där uppe föreställer? Det är såklart Ljudbok 5.0 på besök vid Kristianstad Bokfestival.

Söndag. Måndag. Sjunger.

Varm. Jag är varm och nedkyld. Det tar en timme att gå 7.7 kilometer. Bromsar. Narig utanpå. Drömmer om text. Berättelserna hopar sig. Samman. Hur ont kroppen verkligen kan göra. Hur ont gör rummet där textkroppen befinner sig. Jag har tappat allt. Koncepten är bleka varningstrianglar. Jag är vilse och ser bara vägen framför mig. Den sträcker.