Öppet brev till de döda och levande.

Hej morfar! Ser du den här lilla chokladpåsen? Den fick jag när jag var i Ystad och läste på deras stadsbibliotek. Det var väldigt god choklad. Ledsen bara att du inte var här och kunde dela den med mig. Jag tror att du hade uppskattat en kopp kaffe och en pratstund med min son. Han kan utstöta kombinationer av vokaler och konsonanter men härmar mest prosodin.
Jag har blivit författare nu, dubbelorganiserad i Svenska Författarförbundet och SAC; jag har blivit publicerad inte bara i Sverige utan också i det mer internationellt gångbara engelska språket. Men jag hoppas fortfarande på att få bli publicerad i landet som du aldrig lämnade. Nu på onsdag ska jag komma till biblioteket som du visade mig, där jag fick se hur stor världen egentligen är. Nej, jordgloben gjorde visst det sitt men. Det var här världen växte. På Lunds stadsbibliotek. Jag vet fortfarande inte om de har några av mina böcker eller om jag skriver i en alltför smal genre för att de ska ta in dem.
Det är svårt det där, att försöka få de jag älskar att vara stolta över mig, jag önskar så innerligt att ni alla ska vara stolt över mig. Det är som att jag själv och min ringa och korta tillfredsställelse aldrig räcker till för mig, att hur bra det än går så blir det aldrig tillräckligt att hålla upp mot skyarna och utropa: Här! Se! Jag kan, jag vill, jag räknas in. Jag räknas inte in.
I lördags fick jag ett utdrag ur min snarast kommande bok publicerad i Arbetet.se, under vinjetten Motord. Jag tänkte att du kanske kunde vara stolt över det. Gamla LO-tidningen som bytt skepnad du vet. Men som du också vet kan en poet och familjefar inte leva av godis allena, nej så mycket godis blir det inte, och jag fick faktiskt betalt både av Ystad läser och av Arbetet. På Lunds bibliotek ger de inte ut några pengar, det är anordnat genom skolan jag går, Universitetet i Lund. Jag glömmer dock inte de rötter som jag växt ur. Industrin, skogsindustrin, detaljhandeln, vården och viljan att leva av skapandet. Men värken i mig, min rastlöshet; jag vill arbeta, men jag vet inte vad jag kan. Jag kan ingenting. Jag kan skriva. Kan jag tjäna världen så? Skulle du vara stolt över mig? Är ni andra det? Jag ser inte. Jag måste sova. För att göra skillnad. För att jag älskar er.

Salongen;

Kom gärna till Ystad läser den 25/4 -12, på Ystad Stadsbibliotek, klockan 18.00 till och med 20.00, kom i tid då jag läser snabbt och fikat är gratis och därför också snabbt över.
Kanske läser jag om mat, träd, böcker eller saker som inte passar sig.
Men framför allt ska det bli kul att få återse detta fina bibliotek som jag faktiskt suttit vid och läst på vid annat tillfälle.
Och, ja. Skulle jag ha tid till det så skulle jag såklart göra annat än reklam för mig själv här. Och jag vet att det fanns något annat som jag hade på hjärtat, något kul eller bra eller sådär tankeväckande som inte handlar om att jag har feber, igen, eller att jag är trött eller har för mycket att göra. Men nu är det ont om det. Tid. Döden kommer plötsligt (!) och för en del och för andra är den bara täckt av brunsås.

Väl mött! (Som vanligt.)

Cirkeln sluter sig inför våren.

Den längsta och svartaste dagen blir något alldeles extra i år – det blir poesi i Kölleröd och det blir påskuppläsning på Ekströms lördagen efter den 7/5 klockan 12 och 13. Då påsken nu kommer och cirkeln sluter sig som en ringmuskel om ännu en mannaminnesvinter bjuder jag och Ekströms Café i Degeberga in till uppläsning av några av de verk som skrivits under tiden vi cirkulerat kring poesi och mer specifikt kortformen haiku. Det blir alltså kasen renga och möjligen någon liten haiku samt fri vers, berättande, guld, månar och en historisk epilog.

Vi tänkte, eftersom det är Konstting i Degeberga, också passa på att ställa ut ett antal haiku som producerats under dessa varma kvällar. Jag vet inte om det har varit värmen från deltagarna, ugnen eller min nervositet som märkts av mest. I vilket fall är jag oändligt stolt över vad som faktiskt åstadkommits, över att ha fått stå där med dessa begåvade kvinnor och spika och tala och kaffe. I mötet med andra växer vi från människa till människor.

Den bästa sortens dikt är också den som håller en vaken om nätterna och inte låter en gå och lägga sig förrän den är klar, färdig och rytmen sitter, böljar och kräver.

Vi har skrivit minst en sådan dikt.

Det enda som är gratis i Malmö är utsikten ut ur Malmö;

7/4, ansvarig. Ja. Jag tänkte få deltagarna att, efter övning, ställa sig där uppe, i det på det förhoppningsvis nymöblerade cafét, att läsa ut ur sig och in i dig. Kom för brödet, stanna för kaffet och kom tillbaka för upplevelsen.
Jag är mer än partisk. Och jag menar, extra mycket påsk och lidande … Det kan bara bli bättre poesi och ägg. Det finns ju också möjlighet att ställa till sig på Degeberga Konstting; 21 år gammalt i år. Kan köpa sprit i vissa utvalda delar av den världsomspännande geografin. Nästan vuxen. Sist jag var där blev jag inspirerad och gammal räv (som Fru Ahlström) som jag är blir jag sällan det. Av linjer, av fingeravtryck mot brons, av förvirring.
I övrigt studerar jag Wrangborg, den västerländska varianten av Haikus möjlighet till vändpunkt, linjäritet och årstidsbemärkelse samtidigt som jag funderar på Förklaringsmodell för Virus och Thåströms senaste skiva, som faktiskt – precis som alla andra inspelningar han gjort – växer en sång i taget.
Men jag är extra glad för att jag fått en del av Mänskliga Exempel publicerad i Textivals Ljudbok 5.0, kanske kan det väga mot den hårda klumpen i lungtrakten, sömnen i ögonen – den skarpt doftande kritiken i misslyckandet som är min inre vaka. Samtidsförklarande projektet tillsammans med Tomas och Tove är dock motsatsen till misslyckande. Sömlöst, som på räls, som fatalis neurosis:
Det enda som är gratis i Malmö är utsikten ut ur Malmö.
Tove Folkesson, 2012.
Den 2 mars slår vi upp portarna på Poeten på Hörnet – bjuder in till pick-nick med poesi och fyra böckers releasefest. Vi har skrivit Malmödikternas Malmödikt, vi har skrivit i Tegelkartor och i Ett hus fullt av skog och Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans där. Vid avstånd har vi gestaltat Malmö tillsammans och var för sig. Avstånd varierar från centrala Skåne till Bali och till östra Skåne, avstånd bryggas. Som vore det Malmö.

Mållösaktighet.

Ok, som sagt. “Inleda och hålla i en cirkel för estraden och dess poesi“. Alltså, all den erfarenhet som jag förvärvat av att stå på scen under och över tio år som scenisk poet, än mer som skådespelare, än mer än så vidare. Välkomna! Annars? En antologi, en bok på engelska. Märkliga brev. Spam. Våren uteblir, eldar, bär ved, snyter, kokar, inte-ett-eget-ord-sedan-i-våras, NOMOS-på-läsning-hos-Kraft-och-dig-(?), nacken, axlarna, fingrarna, vännerna. Sorgen. Väntan, rastlös inväntan. Den paniskt uppbyggliga rutinen. Att aldrig låta sig bekämpas av sig själv. Och vika mer tvätt. I morgon ska jag kanske vara tyst, eller åtminstone i de fem minuterna som sker mellan sömnig sömnighet och avlösning av skiftet. Eller så ska jag hålla käften om det också. Och så skriver jag en essä om samarbete, med utgångspunkt i Warholio/Basquiat och deras döda döda döda. Tack för att du läste så här långt, jag vet att det sits och slits där ute med informationens täthet. Egentligen ville jag bara bjuda in till en skrivande cirkel; den förra var helt underbart lyckad och den som kommer i höst – ja, den kommer i höst. Jag borde sluta men jag kan inte.

Vemodigt/Upplyftande.

LitteraturkrogViva, samtal med Susann Wilhelmsson och Cecilia Persson om det självbiografiska skrivandet: 28 februari.
Inleda och hålla i en cirkel i uppläsning och skrivandet för och på scen, Ekströms Kafé.
FcSyds lokal ‘Poeten på hörnet’ 2 mars: release för Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans, TEGELKARTOR och Ett hus fullt av skog. Samt en kollektivdikt som just nu ligger i produktion.
Lunds Stadsbibliotek, uppläsning med Författarskolan: 9 maj.
Slutuppläsning av NOMOS (min Master of Arts på Lunds Författarskola) inför Hörsalen, Lunds Universitet 5 juni.
Välkomna! Och så vidare. Dessutom skall det släppas några skrifter och samskrifter. Shit-my-god! Återkommer när jag hämtat mig, möjligen i processen då det kanske också blir litet omöjligare att vara – annat än från såren i fingrarna – jag. Jag ska ju egentligen vara i helt andra saker egentligen. Som att översätta en favoritpoet till ett annat språk, vara KOMPASSROS, skriva essäer, skriva böcker, älska, läsa böcker, kittlas, städa, maila runt till en massa massor, arbeta med Tidningen Kulturen och koka linser. Linser (gröna) är för övrigt mycket goda uppblandade med pesto, salt och möjligen créme fraiche. Kanske ett glas vatten till. Och mitt i allt detta söka uppskatta livet som alltid är alltför kort, bräckligt, som en ton av upptaget och rinnande ljus över. Nu falnar elden och jag borde sluta snacka och börja egentligen.

Att hava mal, tider svunna nya.

Årssummering kräver i så fall att delarna tillsammans skulle bilda en helhet, något nytt; delarna bildar bara fler delar, det bildas cirklar. De bågar som ligger runt munnen, ögonen, solen, hjulet, hjulen, fingrarna. Stirra ut i det som bara och alltid är och förblir yta, beläggning; att då se vad en vill blir som vitt brus, som drömmar. Så att släppa de förväntningar en lägger på saker, en kvantemotionell inställning, något postnihilistiskt, något förklarat utan att. Detta år har jag, det har du också, jag vet att du, att vi dessutom. Men kanske mest påtagligt, fler och mer och fragment, även till höger om texten, även i texternas flik och med andra. Så många andra så att summering inte gör ekvationen rättvisa. Den är exposition, exponentiell, ett genusfel och då tillika en särskrivning. Vilket inte överhuvudtaget gör det hela bättre.

Ibland får man dessutom fina tack för sitt ringa arbete, som denna dikt som Ewa Nillgård skickade till mig, hon sade att hon skrivit den under busspendlandet till arbetet;

SKALV

skalv från betande sjöhästar
solfjädern på ryggen en klyv
kammar mittbena
där månsken kanar
och fyrvaktaren skotar
med sitt tändplån

/Ewa Nillgård/

Tack Ewa!