Category Archives: Revolt

Tiotalet var decenniet som jag

Posted on by
Reply

upptäckte att jag tyckte om att arbeta med strukturer

skrev med strukturer

trodde att jag var intresserad av konceptualism men halvvägs genom förstått att det var dokumentdikten, saklyriken som intresserade mig

förstod att jag också behövde skriva saker som kom inifrån i ett samtal med annat

fick arbetsstipendium på sammanlagt tio år

funderade över varför bara den som lyckas med något får blommor

tog snedsteg, gjorde framsteg och tillbakasteg

hyllades och förklarades vara obegriplig och arg

läste samtidspoesi tills den blev tråkig igen

flyttade så långt ut på landsbygden som gick utan körkort

tog körkort

gifte om mig med samma person igen

fick ett tredje barn

led av svåra depressioner och smärtor som stundtals varit förlamande

blev uppringd av Tidningen Kulturen (TK) och erbjuden en redaktörspost

blev uppringd av Österlens folkhögskola och erbjuden en läraranställning i poesi

slutade på TK för att det gjorde mig sjuk

publicerade flera hundra texter i bland andra Lyrikvännen, Ord & Bild, Provins, Kritiker och OEI

kuskade runt på festivaler och mässor och läste poesi

reste i Europa och Sverige för att läsa poesi

fick publicerat sexton diktböcker, varav tre på engelska

översatte, skrev essä, skrev kritik och slutade skriva kritik när redaktörerna ville bestämma hur kritiken skulle se ut

drack kaffe

fick nya sjukdomar

var lokaljournalist

studerade vid universitetet i Lund, vid Linné och Konstfack

fick vänner

förlorade vänner

tog tre akademiska titlar och en folkhögskolelärarexamen i skrivpedagogik

lyssnade på Thåström och Säkert!

gick upp och ner i vikt och upp igen

tappade den sista respekten för Socialdemokraterna

klippte mina lockar, lät dem växa ut och blev skallig

lärde mig att byta vinterdäck

tittade på när gamla hjältar grävdes ner

refuserades från lite överallt

skrev en barnboksserie som fortfarande blir refuserad

lyssnade på andra, läste andra, samlade på mig böcker som andra skrivit

väntade på bussen

hatade mig själv, frös och eldade och högg ved

misslyckades, bråkade med barnen, med partnern, mig själv

skadade mig, skadade andra, läkte fram tydliga ärr som kanske bleknar med tiden

önskade att jag blivit bildkonstnär istället

lärde mig grafisk design

fakturerade, fick lön, tog lån

lånade pengar av en bank för att äga huset vi bebor trots att jag inte tycker om banker eller privat ägande

slutade låna böcker på biblioteken och köpte nya bokhyllor

alfabetiserade böckerna

fick skaffa glasögon men har fortfarande huvudvärk, nackvärk, ryggvärk, själsvärk och svårt att fokusera blicken sent på kvällen

promenerade, men alldeles för lite

tröttnade på livet men fortsätter att stiga upp om morgnarna av ren plikt

stekte ost

gjorde forskningsresor längs grusvägar i obygden

ville dra ett strå till stacken men det slutade med ett genuint förakt till kommunalt styre och den moderna europeiska tanken om industriell förvaring av de som behöver hjälp

radikaliserades på djupet

grät

började intressera mig för forskningsfältet konstnärlig forskning

provade flera olika sorters mathållning men faller ändå tillbaka till det skamfyllda i att njuta av livet eftersom det är så fruktansvärt kort och förgängligt

fick plats i flera omtalade antologier och har setts i de stora stockholmspublikationerna som annars bara skriver om de som bebor i Stockholmsområdet

korrekturläst kanske femtio böcker eller så (har i efterhand hittat tre fel)

dammsög golvet 500 gånger

ställt högre krav på mig själv än jag ställer på andra

köpte konst

byggde ett växthus med hjälp av vänner och bekanta

spelade Final Fantasy

stirrade på havet, på fåglarna, på träden

uppdaterade min PC ett oändligt antal gånger

sov i genomsnitt fem timmar varje natt

funderade på att skriva denna ytliga lista

bestämde att det litterära tiotalet var mitt, att jag delade det med många andra och att tjugotalet ska vara ännu mer så —

tjugohundratiotalet var ett decennium där vi alla förstod att världen snart går under men att det alltid finns en möjlighet att förändra även om vi inte börjar förrän i morgon

Mänskliga kommentarer.

Posted on by
Reply

Ibland får en brev från sina läsare. Det kan både göra ont och vara trevligt. Här citerar jag ett, med tillåtelse, från Karin.

CoverME_webFörst, blir jag alltid lite stört glad när någon refererar till RAF-medlemmar vilket jag så klart lade märke till att du hade gjort… Jag vill inte göra anspråk på att förstå allt jag läser, det känns inte heller nödvändigt, vissa delar av texten får mig att vilja ta reda på mer. Min helhetsupplevelse är i alla fall mycket positiv, jag optimerade min tid genom att välja din bok som valfritt poetiskt verk på kursen där jag går, så här formulerade jag min läsupplevelse: Jag tycker om den här ansatsen, jag tilltalas av konceptet för att det berättar om något som jag har svårt att se berättas på ett annat sätt. Kvantiteten har jag svårt att se i någon annan form en just den poetiska och den är just ett bärande element. Ett mänskligt exempel, av att leva med en missbildning, skulle inte bli samma sak. Det skulle kunna vara en drabbande berättelse om några enskilda människors öde men det här är inte en sådan berättelse, denna text handlar också, enligt mig, om människors behov av att kvantifiera, kategorisera och avskilja det normala från det onormala, det önskvärda från det icke önskvärda.
Den för tankarna till ett liknande verk som en gång drabbade mig i all sin enkla saklighet, Åke Hodells “Orderbuch”. Intellektuellt drabbas jag av boken med en glädje över skapande människors uppfinningsrikedom när det kommer till att visa mänskligheten ur olika perspektiv. Känslomässigt drabbas jag av boken med oro och obehag, ibland nästan fysiskt påtagligt, jag måste lägga ifrån mig den och göra något trevligt som att lyssna på jazz eller dricka kaffe för att glömma bort hur sköra min och mitt eget barns kroppar är. Hur till synes slumpmässigt det är att vi existerar.

Boken heter Mänskliga exempel (Smockadoll, 2013).
Mer om den finns här.

Skända, söndra, kontextualisera.

Posted on by
Reply

Firar inte flaggdagen. (Är internationalist.) Utan funderar mest kring det vedervärdiga skitsnacket i det fält där jag är verksam. Borde byta fält, trots att min perifera verksamhet knappt syns. Allra helst inte där skitsnacket är som värst. Bland människorna. Nej, jag ska begränsa min närvaro till verkets och dess kontextlöshet. NI är rövmunnar alla! – hade jag egentligen lust att säga. Men min tystnad talar hatets språk. Och mitt hat, det är reserverat till de som underhåller det system som särskiljer människor och trampar nedåt. Vänligen avlägsna er om ni känner er träffade. Min tystnad laddar orden. Laddar vapnen. Apo panthos.

Lossmen (1924-1930)

Posted on by
Reply
Att stå mitt ute på en väg, kissa, vara vilse, röka, titta på albinorenar och fler renar; det gör man med flera bröder som möts, alla med direkt anknytning – Vi åker till Lossmen och träffar folk, ser sjön, historien som upprepar sig. I dag har vi, som arbetar utan att äga annat än vårt arbete, lika dåliga villkor som innan fackföreningarna inledde sin kamp för en jämn, solidarisk, lönesättning och ett riskfritt arbete. Vi ser det världen över. Skurken är alltså och också bemanningsföretagen och utplanteringen av arbetsuppgifter till låglöneländer. De är alla ledande i kampen mot våra rättigheter. I kampen för kapital mot människa. Därför åkte vi till Lossmen.
I Lossmen talade vi om solidaritet, gröt och livsverk. Det var en av mitt livs starka ögonblick. Ömsom regnade det, ömsom var det glada leenden och västerbottningarnas vilja att föra vidare en historia. Det blev flera nya vinklar och något nytt att pressa in bland pärmarna på den kommande. Men nej, vi tog inget kaffe. Vi gick vidare, vidare. Det finns ett krig att vinna.

Min favoritdikt, nummer 1;

Posted on by
Reply
Min sång, den är en sång, om nöd och oförrätter, om hårda gisselslag och seklers tyranni. I blod jag diktat den, i smärtans långa nätter, och jag sjunger den i sorg, i hat och raseri. Min sång är ingen sång, om den som tåligt lider. Och ingen glädjesång och ingen älskogslåt; nej, den förkunnar blott, om storm och hårda tider, om kamp på ödslig hed, om död på blodig stråt. Min sång skall tona vildt, kring gatorna och torgen. Så vildt som stormens tjut och åskans tunga dån. Den är en sång om kval, om smärtorna och sorgen. Ett hämndens skri den är, af nödens svultna son. Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning. En känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är. Och i min egen själ, har helvetet sin boning. Det är en avgrundseld, som sargar och förtär.

– Leon Larson.


Möllevångsfestival, 2010; säges vara den sista.

Posted on by
Reply

Tomas Ekström gjorde bra ifrån sig som vanligt.

Även jag har jag hört. Vi var så söta att vi fotograferade varandra. Dessutom sprang vi på underbara Lars Palm och hann med en öl om internationell poesi. Och jag tittade på konsthantverkare och blev glad av Röda gatan och blev arg på kids som slogs och åt goda piroger och gott kaffe och sålde ett par böcker till intressenter. Ja, har man inte turen att spring på mig mitt i natten i en gränd så går det att beställa boken från förlaget eller om du inte unnar förlaget ( ja, det är två länkar till två förlag åt två böcker, den andra, en poetisk kokbok är skriven ihop med Kristian Carlsson ) något existensberättigande: någon nätbokhandel. Föga anade jag vilken ogin sida monopoliseringen av nätköpen inneburit; jag ska aldrig mer beställa från någon annan än förlaget självt. Spread the word, gals and dolls. Ja, nej. Män köper och läser inte lyrik, det fick man erfara på festivalen. Naturligtvis undantaget min kära Smed. Trevligt att mötas igen förresten! Hoppas vi ses snart. Jag gillade verkligen din inkvisitor-idé! Och alla, alla goda vänner som stannade till och tittade trots Tågets överträffande av tidsmarkörer och strama förkortning av mitt inrepeterade program.
Nu till trädets kärna, eftersom Möllevångsfestivalen är för folket och av folket konstruerade jag fräckt ett spontant träd på en vägg bredvid Konstscenen. Jag tyckte det blev jättefint. Utställare Konstgalleri E inropade från okänd plats: “Vackert!” Så ni får lita på honom. Eller scrolla ner.
Träd växer ur markens koncentriska lager;
Trädet blev bäst med lite vänstervridning, precis som allt annat;
D E T A L J
Tyvärr var inte konstnär Pia Anliot på plats, så jag fick förfalska hennes namnteckning, det syns att det är jag i båda fallen eller hur? Observera att bilden och trädet inte överensstämmer varken med fiktionen eller verkligheten. Hägerström igen.

Maglehemsfestivalen 2010.

Posted on by
Reply
Som ni säkert vet så var jag:et, d v s Freke Räihä, inbjuden att gästa den fantastiska Maglehemsfestivalen; som enligt den lokala blaskan inleddes med en kjukstart. KB förnekar sig aldrig. Nåväl, Festivalen var en utmärkt succé. Festivalväder (regn och sol blandat) och underbara band. Dessutom poesi av yours-truly och den obarmhärtige Tomas Ekström. Dessutom en massa konstnärer som ställde ut sina verk i naturen, samt minst en som guerrilla-ställde-ut sina målningar gjorda på vinylskivor; en rebellisk konstnär vars arbete man kunnat följa på baksidan av vägskyltar överallt i Skåne. Nedan har vi en fin bild på Tomas, han ser glad ut.
Tomas författarskap och mitt har varit sammanflätat under ett antal år; inte så att vi skriver dikter åt varandra, snarare så att vi läst och läst och läst tillsammans. Dessutom ansvarade han och Mårten Melin för att min första bok kom i tryck, vilket jag naturligtvis är mycket glad över.
När vi träffades igen under Möllevångsfestivalen, så talade vi om hur året inneburit en mindre turné tillsammans med början av årets släpp av Malmö är en dröm. Som för övrigt fick riktigt fina recensioner av till exempel Stefan Whilde och Kristian Lundberg.
Vi ska ju ses även på Malmöfestivalen, på Skurups Skrivarlinjes 25-års fest den sista festivalfredagen, men vi har planerat ihop andra, h e m l i g a ting. Vänta med spänning, med spänning väntar ni.

Bartosz Nalezinski

Posted on by
Reply
Besöket inför Indien-avskedsfesten och Basems födelsedagsfest inleddes med ett trauma på Ateljé E.
Man möttes av sataniska ikoner; jo, ikonens symbolspråk ritat med vänster hand. Bartosz manifesterar tro, en tro som med dessa bildverk hittat sitt förköttsligande i ett skrapande på ytan av den gängse, högerrikes vision. Ja, Nalezinski har sett den ortodoxa ikonmåleriet, skrapat av de lager av lögner som huden innebär för att blottlägga själen mysterium; orsaken till religionens befinnande: K O N F L I K T. De västerländska trossystemen baserar sin existens på dualism. Därför är den industrialiserade människan, den post-nihilistiska personan inte längre delad i två, det som är det kokta äggets två sidor behöver inte vara: “divided for the chance of union”. Det kan lika gärna ätas med majonäs. Vi som inte accepterar de judeo-kristnas värdsbild, vi behöver inte konflikten. Det finns ingen konflikt. Vi är ett. Men tavlorna som Bartosz ger oss; de är en kommentar, riktad som ett askspjut mot lögnen som världordningen omkring oss projicerar mot våra sinnen.

Se den bleke messias upphängd på ett kors, inkontinens, inkonsekvens, inkompetens.

Se bara på den här fantastiska treenigheten: COSMOS LTD, som förhoppningsvis inbringade ett ynka försäljningspris på 10 000 riksdaler. Hade jag haft dessa kronor, hade jag smyckat trappan i mitt nya hem med dessa avgrundande visioner. Då bildens omfattning är väldig, har jag detaljer nedan, mitten får inte vara med, varför vet jag inte.
Höger hand.
Vänster hand.