Robert Smith och jag

Peo Rask

Black Island Books, 2018

Jag läser en liten bok om åldrande. Går det att göra en liten bok om åldrande? Vi åldras. Eller, som tjugoåring åldrades jag inte. Nu är det som att jag dansar på begravningsfester alltid. Faith har alltid varit min The Cure-platta. Jag var nog runt 15. Mer androgyn än i dag. Satt på Tunaskolan, en plats för elever som jag hade väldigt lite gemensamt med. Varför skulle jag ta mig över halva stan för att gå i en skola jag vantrivdes i? Men som musik lyssnade jag, precis som i dag, på allt som har ett mörker. Det gör mig ljusare till sinnes – lugnare.

Jag introduceras till The Cure av en jänta jag nog förälskade mig i men som var, liksom jag, känslomässigt instabil och destruktiv utan riktning. Något jag upprepat några gånger.

Jag läste visst det Proudhon och Marx och Bakunin. Det formade ilskan men inget gav den fokus. Och jag hade inget sammanhang. Jag har fortfarande inget sammanhang. Jag är fortfarande i många avseenden den 15-åring som rakade av sig ögonbryn och bar läppstift. Som såg i Robert Smith en själsfrände. Som kunde sitta på tåg och låta tårarna falla av saknad efter något som knappt fanns. Som ville dö innan jag levt. Som 15-åring är de senaste åren ens referensram. Jag har över tjugo år till på den lilla människan som ville dö, som räddes döden. Jag är kanske lite avtrubbad i relation.

Men samtidigt har jag förträngt The Cure lite. Och när jag nu återvänder till musiken för att kunna koncentrera mig på Rasks dikt och berättelse om dennes relation till Robert Smith och bandet han är galjonsfigur för så kommer allt tillbaka. Rask skriver om förhållandet med superstjärnan Smith, om sitt med musiken, om sig själv. Om att gå in i och gå undan, och hålla sig undan. Använder textfragment i samtal. Det är tydligt att vi delar passionen. Om än att jag lagt den sidledes för att slippa vara 15. Eller åtminstone slippa vara den 15-åring som förälskade sig i den där flickan. Den där första jag kysste. Som öppnade något i mig som jag stängt undan.

Detta är lika mycket en dikt om plats som om att avguda, att åldras, att försöka nå ut till det avlägsna. ”Här är jag”, säger Rask – reser till projektförstäderna i ett grått England. Lånar, förändrar, översätter rader. Det är ur strävan ut som något vackert skapas. Den medelklasslitteratur som skrivs av medelklassen för medelklassen som i dag hyllas unisont över pressen är långt borta. Här samsas dikten och prosafragmentet. Som i Ruth Padels The Mara Crossing som jag nyss läst. Men det är istället ett blodigt allvar. Här finns ingen gnällig distans. Nakenheten och fasan och att förhålla sig till en ojämbördig relation som funnits i en hel livstid får mig att tänka på hur ensamt det är att bara lyssna till en annans verk. Och hur märkligt, och konstruerat nära, det förändrats till när jag kan – mer eller mindre direkt – småprata med exempelvis Rask själv över sociala medier. Hur ska jag tilltala erfarenheten? Eller varför inte en Sara Parkman som får det att glittra i ögonen på mig. Av en slags beundran över frasering. Så var det inte när The Cure började bli ett namn hos alla oss som drogs till det hudlöst lekfulla mörkret i musiken. Samma hudlöst lekfulla mörker som fastnar i mig av Rasks bok. Vad är det för en bok? Jag läser något. En bok för alla oss som försöker glömma The Cure, eller oss som aldrig glömt.

Kanske finns det en kompletterande diskrepans mellan scen och boksida? Att överförandet av det ena till det andra är svårt. Jag har lyssnat på så många lysande poeter mörda sina dikter på scen och scenfokuserade diktare bli fullständigt menlösa på den tystlåtna och ensamläsande boksidan. Själv tycker jag att det är svårt att göra manifest av de egna texterna på en scen eller i ett samtal. Det måste få vara svårt. Det ger något. Jag försöker intensivt förkroppsliga texten när jag ger någon av mina sparsamma uppläsningar, det tar också ut sin rätt och efteråt är jag helt som förgjord. Som att hela den årslånga skrivprocessen koncentreras i den kvart en uppläsning får ta. Allt i processen kommer tillbaka. Avhandlingen Att bli ved av Fredrik Nyberg handlar delvis om detta – att bli till i rummet med sin text. Jag är inte klar med den alldeles än. Det är ingen brådska med processen. Döendet sker oavsett.

När jag fick gästa Södermalms poesifestival 2013 hade jag det otvivelaktiga nöjet att bland andra möta en av poesisveriges få riktiga samhällsfrämlingar Gatuduvan (Jens Åberg). Det var som att släppa lös en självmedicinerande naturkraft in i elektroniken som förstärkte våra röster. Sedan dess har rännstenspoeten gett ut några böcker som jag hållit ett öga på. Nedan följer min läsning av den senaste.

Estradpoeten Gatuduvans andra bok på Fri Press Förlag, Vägrandets gospel (2015), är en hyllningssång från fragmentets rännsten. Hyllandet består i att vandra gata upp och ner och endast vila sammankrupen i busskurer. Att kisla ur betongfasaderna med tusch och amfetaminskakningar. Det är ord som talar om hur ruttet vårt ruttna samhälle är och om hur vidrigt det också är att stå utanför. Hur det ruttnande är oundvikligt. Kapitalet når även utanför det kommersiella. Friheten är villkorad. Även om det i texterna vid tillfälle bjuds en stilla bild i gemenskap eller en blick mot flykt och motstånd. Jag tänker att det kan vara dikt, men att det aldrig riktigt blir en bok av dikt. Allt är samma, stelnat. Som kåda i metaforen. Som asfalt i en koan. Som en haiku utan årstider. Jag vet knappt vad jag ska göra med dikterna. Jag tänker att jag väntar också på nästa bok. Nyfiket ändå. Tänker att när poeten tröttnat på sina platta enradingar så finns lyriken där i de långa texterna, de som inte bara sveper undan som reklamflimmer. Som kan dränka sorlet av äckel både utifrån och inifrån.