Freke Räihä

Poet, publishing house etc.

Jobbansökan på nytt.

Posted on 2014/04/04 by Freke Räihä

Texten känns slut. Logos | Korpus, som jag skrivit med anteckningsverktyget i min telefon har stelnat. Ibland är det en del i processen. Ibland är det slutet. Jag har fortfarande inte kunnat läsa det ordentligt. En kollega sa att det inte går att ta isär, analysera, för att det är för nära mig. Att det är en självbiografi. Kanske en autofiktion. Verket är just nu en sanning. Om att röra dig, röra mig, pendla, stå på trappan och röka och om skrivandets villkor. Om språkets förutsättningar att förmedla. Om relationen till sig själv.Jag har kommit till någon slags insikt om att jag är slutkörd. Inte längre uppfylld av den metaboliska intensivitet som jag en gång präglats i.
Att lämna ifrån sig en inarbetad form, jag måste hitta en ny form inför varje verk, är en sorg och en saknad. Jag har fortfarande en meter böcker att läsa inför skrivandet av texten som känns död. Kanske försvinner böckerna i ett myller. Jag har fyra meter att läsa för att jag vill. Aase Bergs Uggla (eller vad den nu hette) kostade 30kr på Kristianstad Bokhandel. Men det som var värt det var att gå in i en bokhandel vars autencitet är så påtaglig. När jag avslutat mina studier och lönearbetar ska jag köpa alla mina böcker där. Jag behöver alltså ett jobb. Jag har redan tittat ut mitt första köp. Jag kan text. Form. Genre. Sociala medier. Marknadsföring. Jag är en social kameleont och lär mig snabbt. Jag kan också digitala medium. Ljud. Fotografi och bildhantering. Skrivbordspubliceringsverktyg. Konvergenskultur. Litteratur. Böcker. De böcker du vill prata om. Sälja, förlägga, skriva. Jag kan eftersom jag vill. Jag kan html5/css3, CMS. Mänskliga relationer och ekonomi. Jag arbetar tryggt, med framförhållning och intensivitet parallellt. Jag har kontextbundna men låga krav. Kaffe. Lunch. Cigaretter och gångavstånd. Jag bor utanför lådan. Jag behöver lön. Men jag jobbar halvtid för jag hoppas på att kunna skriva en bok till. Kanske som någon vill ge ut. “L | K” kommer inte att bli utgiven. Den är för obegriplig. Den är för tät för att vara prosa eller essä och för pladdrig för att vara dikt. Den är interdisciplinär och tvärsgående bland genrer. Språket står i vägen för sig självt. Jag är associativ. Ett associativ. Jag kan jobba säsong. Jag kan se system. Förbättra. Jag är en naturlig ledare som helst lyssnar. Jag entusiasmerar. Jag kan kritisera. Just nu har jag för mycket på hög. I sommar kommer jag kunna överblicka hoppas jag. Jag tror att min opublicerbara bok handlar om uppbrott från det egna subjektet. Jag kan handskas med besvärliga relationer och händelser. Jag tänker på fötterna. I mellanrummet mellan dem. Jag kan möta en människa. Jag är rolig och allvarlig. Bildad och jordnära. En kopp te går lika bra. Jag är orädd och självsäker. Charmigt nonchalant. Jag har skickat ett utdrag till en tidskrift. Vi får se med det. Ett utdrag hamnade i Ord&Bild, om konstnärlig forskning. Jag blev stolt. Det var en lättläst del. Hårt beskuren. (4/13 tror jag). Jag minns inte längre och jag är för sorgslagen för att leta. Det utkom vid Bokmässan 2013. Jag fick läsa för dem. För Rum för poesi. För fåglarna och de som gick mitt i. Jag fick jobba. Jag fick betalt. Jag var ändå där. En vinst. Nästa år vet jag inte. Gör det någon skillnad. Bor jag där då? Det är någon dag.
Jag litar på min förmåga. Trots alla misstag som jag gjort och lärt av. Jag är tatuerad och kammar inte i mina tovor. Men jag klär i kostym och tar hand om mitt skägg. Jag är en skäggig pappa som luktar rök. Till och med min enstaka whisky luktar rök. Jag är en brinnande medarbetare som vet att delegera och göra själv. Och jag vet att du kommer att tycka om det. Jag är ärlig. Jag är duglig i det svenska och brittiska/nordamerikanska språket. Jag kan flera sociolekter. Min dialekt ändrar sig efter kontext. När jag inte möter din blick tittar jag i marken.

Nomos, att läsas;

Posted on 2012/11/12 by Freke Räihä

Mikaela Blomqvist säger “Det är en poetik baserad på oordning och trots. Som sådan blir också ‘Nomos’ en kommentar till och ett uppror mot det självbiografiska, förklarande och linjära. Reihä (!) beskriver livet lika osorterat, ologiskt och obegripligt som det är medan det levs.”

Där Nikanor Teratologen instämmer med “Nomos är ju en muterad och frenetisk form av (imploderad) diskbänksrealism, som måste göra de som är vana vid och älskar den fyrkantigt långtråkiga och mångordiga prosadiskbänksrealismen konfunderade. Även om texten inte liknar Hammaréns prosa är den ändå fragmentarisk, kryptisk, komprimerad…rätt svår att greppa. Jag menar, en bok som förmodligen handlar om ‘råskogen, om att man får vara hur galen man vill, om hur det ter sig ; gudsdjuret’ och en massa typ nudlar med majonnäs och kaviar, vad ska man ta sig till med den?”

Eller varför inte Sigge Andersson som säger “… det finns mening i meningarna även om de är korthuggna, avklippta och deformerade. Som om meningarna vore skrivna, sen bara delvis utsuddade/övermålade, sammanförda, påbyggda – osv –som en tavla av Jean-Michael Basquiat, fast inte en tavla utan memoarer i text. Likheterna med Basquiat kan nog göras flera medan vi ändå håller på – missbruk, sökande, misslyckade relationer. Fast Räihä är vit, även om han känner sig utanför som en neger. Och om Basquiat hade en konservburksillustrerande pederast som murbräcka in i offentligheten har Räihä istället ressentiment – han skildrar sig som ett offer för omständigheterna, eller möjligtvis något som står vid sidan av omständigheterna, en åskådare av sitt eget liv, självpåtaget utanför eller bara loj, jag vet inte. Mauvaise foi, ond tro. Och om Basquiats verk är äckliga på ytan, är Nomos äcklig till innehåll, som att det är saker under ytan för fula att skrivas i klartext – medan textraderna, meningarna som sådana på ett ytligt vis är fina när de inte blir för explicita.”

Yrla Dentén, för BTJ-häftet, säger saker som “Tätt, tätt står orden och liknelserna. Det är sammanblandat och isärplockat på samma gång. En självsäker och stark ton ställs mot en obekväm, pockande nivå av privata detaljer. Det är spännande och tidvis gnistrande vackert rent språkligt och som litteratur betraktat.”

Och Bernur: “Det märkliga är då att Räihä lyckas fokusera så skarpt, att han inte bara återger förtvivlan, osäkerhet, misslyckande, utan också förmedlar det jobbiga i att försöka reda ut vad fan det är man är eller har blivit.”

Och så Peter Viktorsson “Styrkan med ‘Nomos’ är snarare hur anteckningarna bär vittnesbörd om ett författarskap i vardande, en metod att tillägna sig, här illustrerat med ett barndomsminne: ‘Jag letade bland färdiga ramar, i djupa askar, längs med innerkanten, med kladdiga fingrar.’
Så transponeras en oskyldig barnhandling till litterärt outsiderskap, en konventionell estetik får ge vika för en som bejakar sprickorna och det orena. Det är en omvandling och utveckling som är väl värd att följa.”

Vad ska en säga om det? “Äsch, det är bara ord?” … eller kanske … Tack? Tack. Tack alla.

Öppet brev till de döda och levande.

Posted on 2012/05/07 by Freke Räihä

Hej morfar! Ser du den här lilla chokladpåsen? Den fick jag när jag var i Ystad och läste på deras stadsbibliotek. Det var väldigt god choklad. Ledsen bara att du inte var här och kunde dela den med mig. Jag tror att du hade uppskattat en kopp kaffe och en pratstund med min son. Han kan utstöta kombinationer av vokaler och konsonanter men härmar mest prosodin.

Jag har blivit författare nu, dubbelorganiserad i Svenska Författarförbundet och SAC; jag har blivit publicerad inte bara i Sverige utan också i det mer internationellt gångbara engelska språket. Men jag hoppas fortfarande på att få bli publicerad i landet som du aldrig lämnade. Nu på onsdag ska jag komma till biblioteket som du visade mig, där jag fick se hur stor världen egentligen är. Nej, jordgloben gjorde visst det sitt men. Det var här världen växte. På Lunds stadsbibliotek. Jag vet fortfarande inte om de har några av mina böcker eller om jag skriver i en alltför smal genre för att de ska ta in dem.

Det är svårt det där, att försöka få de jag älskar att vara stolta över mig, jag önskar så innerligt att ni alla ska vara stolt över mig. Det är som att jag själv och min ringa och korta tillfredsställelse aldrig räcker till för mig, att hur bra det än går så blir det aldrig tillräckligt att hålla upp mot skyarna och utropa: Här! Se! Jag kan, jag vill, jag räknas in. Jag räknas inte in.

I lördags fick jag ett utdrag ur min snarast kommande bok publicerad i Arbetet.se, under vinjetten Motord. Jag tänkte att du kanske kunde vara stolt över det. Gamla LO-tidningen som bytt skepnad du vet. Men som du också vet kan en poet och familjefar inte leva av godis allena, nej så mycket godis blir det inte, och jag fick faktiskt betalt både av Ystad läser och av Arbetet. På Lunds bibliotek ger de inte ut några pengar, det är anordnat genom skolan jag går, Universitetet i Lund. Jag glömmer dock inte de rötter som jag växt ur. Industrin, skogsindustrin, detaljhandeln, vården och viljan att leva av skapandet. Men värken i mig, min rastlöshet; jag vill arbeta, men jag vet inte vad jag kan. Jag kan ingenting. Jag kan skriva. Kan jag tjäna världen så? Skulle du vara stolt över mig? Är ni andra det? Jag ser inte. Jag måste sova. För att göra skillnad. För att jag älskar er.

Mållösaktighet.

Posted on 2012/01/30 by Freke Räihä

Ok, som sagt. “Inleda och hålla i en cirkel för estraden och dess poesi“. Alltså, all den erfarenhet som jag förvärvat av att stå på scen under och över tio år som scenisk poet, än mer som skådespelare, än mer än så vidare. Välkomna! Annars? En antologi, en bok på engelska. Märkliga brev. Spam. Våren uteblir, eldar, bär ved, snyter, kokar, inte-ett-eget-ord-sedan-i-våras, NOMOS-på-läsning-hos-Kraft-och-dig-(?), nacken, axlarna, fingrarna, vännerna. Sorgen. Väntan, rastlös inväntan. Den paniskt uppbyggliga rutinen. Att aldrig låta sig bekämpas av sig själv. Och vika mer tvätt. I morgon ska jag kanske vara tyst, eller åtminstone i de fem minuterna som sker mellan sömnig sömnighet och avlösning av skiftet. Eller så ska jag hålla käften om det också. Och så skriver jag en essä om samarbete, med utgångspunkt i Warholio/Basquiat och deras döda döda döda. Tack för att du läste så här långt, jag vet att det sits och slits där ute med informationens täthet. Egentligen ville jag bara bjuda in till en skrivande cirkel; den förra var helt underbart lyckad och den som kommer i höst – ja, den kommer i höst. Jag borde sluta men jag kan inte.

14-15 april – En svit av sviter, förhoppningsvis utan sviter.

Posted on 2011/04/11 by Freke Räihä

Alltså: uppläsning på Kf Borgen!

Alltså: delar av mitt ställningstagande kring arbete och ägande på Bokgeten.

Alltså: uppläsning på Kulturhuset Barbacka.

Alltså: det räcker med sandaler och vårjacka.

Alltså: manus, i ordningen 15; Biota/Biom/Isolering är uppe i 18 sidor. Nästa manus (och nästa) gnäller redan på att få gå från tanke till skiss.

Alltså: inte mindre än två helt fantastiska sidor till tidskriften är på gång.

Alltså: poeter vill att jag ska skriva om deras böcker?

Alltså: kattmaten är slut, igen, jag måste välja mellan att mata dem eller fortsätta röka, inte ett svårt val.

Alltså: i dag ska jag börja läsa Skymningsinferno av Sjón; för att jag ska få möjlighet att träffa upphovsrättsinnehavaren, inte för att skriva – en befriande skönhet i vårsolen.

Alltså: snart ska jag få se körsbärsblom från kontors/biblioteksfönstret.

Alltså: det är bara lite jobbigt att leva i dag.

SOL och sol.

Posted on 2010/09/01 by Freke Räihä

Ja, FFS verkar trevligt. Jag fick förmånen att arbeta med Åsa-Maria Kraft; som vore JS en Dumbeldore. Tack för den Åsa Maria Hellman. Dessutom fick jag träffa Andreas Karlsson, vars kamratskap hitintills endast baserats på sociala medier och blog-läsning. För att inte tala om Helena Lie, vars textkonst jag också slukar. Eller åtminstone retar aptiten med. LU var för övrigt en plats som väckte läslusten, macklusten och andra nerver till liv. Jag infogar en serie nedan för den nyfikne:

En märklig plats, med någons toalettfrossande pannkaksförpackning och kräkrester överst i papperskorgen, undrar gör jag vem som dolde sig ovan huvudet och vem som trampar utanför.

Idén om ett versmått som utgår från svensk prosodi föddes i vissa sällskap; om detta må ni grunna. Om detta må vi samlas åter. Annars var Lund ett säkert återseende, en pånyttfödelse. Möjligen i relation till lundadikterna som gömmer sig under fingrarna här i arbetsrummets centrumpjäs. Detta nya manus; ett uppgörande med den eviga uppgörelsen, frigörelsen. Brinna.